Etikettarkiv: 6/10

Sanguisugabogg – Tortured Whole

ARTIST: Sanguisugabogg
TITEL: Tortured Whole
RELEASE: 26/3 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

En av de minst förlåtande genrerna som finns, den tekniskt brutala dödsmetallen brukar inte göra sig känd för att anstränga sig att vara inkluderande. Antingen så gillar man det, eller så springer man fort som fan åt andra hållet. Därför blev jag lite glad när jag läste en intervju med Cameron Boggs, gitarrist i bandet, där han slog fast att i och med att han själv definierar sig själv som en queer ickebinär person så vet han vad det innebär att känna sig konstig i en scen full med maskulinitet och att han vill att queera kids, POC (People Of Color), transpersoner, kvinnor och egentligen vem som helst ska känna att hans band har deras ryggar. Hela intervjun är mycket roande läsning, och är väl värd att kolla in. 

”Tortured Whole” är bandets debut, och det märks. Kanske inte så mycket i hur bandet spelar, för just hantverksdelen är i stort sett oantastlig. Sången från Devin Swank är precis så murken som genren kräver och jag måste säga att jag är imponerad av vad den mannen klarar av att göra med sina stämband. Nä, snarare är det så att den här skivan hade behövt aningen mindre intag av syra och några genomarbetningar för att jag skulle känna att ”Tortured Whole” verkligen är en skiva att ta på blodigt allvar. Det, och nu får ni ursäkta, flamsas aningens för mycket för att jag ska tända på alla cylindrar.

När jag lyssnar på brutal death metal vill jag känna mig överkörd och, ja, nästan rådbråkad efter lyssningen. ”Tortured Whole” har dessa element också men inte hela tiden. Dragged By A Truck har ibland en nästa polkaartad taktart som jag inte gillar, och de totalt onödiga mellanlåtarna Pornographic  och Interlube sänker helhetsbetyget för mig.

SANGUISUGABOGG lyckas med mycket på sin debut, men till nästa skiva så förväntar jag mig mer. Det känns som att det här bandet har kapacitet till det.

Stortregn – Impermanence

ARTIST: STORTREGN
TITEL: ”Impermanence”
RELEASE: 2021
BOLAG:  The Artisan Era

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Du vet den där känslan när man liksom verkligen vill gilla något, men innerst ine vet att det liksom inte är sant?

Precis så är det med STORTREGN och deras femte platta ”Impermanence”. Det är stundtals så där vansinnigt episkt och allomfattande att man vill vara en del av detta allt, samtidigt som sanningen är att man inte klarar av att vara intresserad på riktigt och egentligen går och funderar på om man ska äta havregrynsgröt eller mackor till frukost. Typ. Hjärnan vill alltså att man ska tycka att det här är ruggigt bra, medan hjärtat mest säger ”baha, lyssna på NE OBLIVISCARIS istället” – och som vi alla vet kan man inte vinna en kamp mot sitt eget hjärta i långa loppet.

Alla låtar har tuffa namn och sitter mer eller mindre ihop i en enda lång progressiv dödsleverans.  Spår som Ghost Of The Past, Cosmos Eater, Impermanence, Multilayered Chaos med flera har egentligen inga brister. De är i sig perfekta och vävs samman. Felfritt framförda, fläckfritt komponerade, fantastiskt levererade. Och tråkiga, tyvärr.

Jag vill gilla STORTREGN, inte bara för att de har ett ruggigt coolt bandnamn utan för att de stundtals träffar så där löjligt rätt att det får en att spontant utbrista i glädjerop medan man viftar med armarna i glädje. Tyvärr varvas det med långa perioder när man totalt zonar ut och inte ens  håller reda på vad bandet pysslar med eller vet vilken låt det är, och det är försås inte underlag för att högt betyg.

Inglorious – We Will Ride

ARTIST: INGLORIOUS
TITEL: ”We Will Ride”
RELEASE: 2021
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Platå. Nathan James med mannar i INGLORIOUS befinner sig på en platå. Fjärde plattan ”We Will Ride” följer samma mönster som tidigare två alster (även om den är finurligt döpt som ”uppföljare” till förra given ”Ride To Nowhere”) och innehåller ett helt knippe låtar som är bra så länge du lyssnar på dem, som rinner av snabbt i efterhand. Det fastnar helt enkelt inte långvarigt, och den glöd bandet hade i debuten har falnat lite.

Är det snyggt? Absolut. Står sången och produktionen i centrum som sig bör? Jajamen. Lyssna på framförallt powerballaden My Misery så har du bandet när de är som mest relevanta. det är WHITESNAKE som möter THE ANSWER, typ. Fast bra. Och så försöker man ösa lite i spår som Medusa eller She Won’t Let You Go och det funkar väl. För stunden, men inte mer. Egentligen kanske detta borde ha ett sämre betyg, men just den där närvaron som finns, framförallt om du lyssnar ett par varv till skivan i bra hörlurar gör det till en upplevelse lik förbaskat. Som att äta en godisbit, liksom. Smaksigt där och då och sedan bortglömt.

Ja. Jag har köpt skivan. Jag gillar INGLORIOUS och har alla de tidigare plattorna, men man måste ändå fråga sig: om man stannar på denna platå och inte lyfter sig…

…varför ska man fortsätta digga det här bandet?