Etikettarkiv: 8/10

Skivor

Degradead – s/t

Lämna en kommentar

Degradead2016ARTIST: Degradead
TITEL: Degradead
RELEASE: 2016
BOLAG: Metalville

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Det är just så här en slipsten ska dras! Eller rättare; det är just så här ett album ska dras igång. Med inte bara ett, utan två avgrundsvrål, så hjärtat sparkats igång ordentligt hos lyssnaren redan inom de första 10-12 sekunderna. Å allas våra vägnar som inte uppskattar långa, sega intron (jovisst det finns undantag, ett fåtal) till den hårda musiken, tackar jag DEGRADEAD och deras nya album.

Det självbetitlade femte albumet kommer femton år in i karriären, och det har hela tiden varit, och är framgent intressant att följa det här bandets utveckling. DEGRADEADs musik är oftast lätt igenkännlig, inte minst när mästaren av falsettgrowl (nä, inte falsett-skrik. Jag kan inte kalla det annat än falsettgrowl) ylar loss igen. Dock nöjer sig Michael Sehlin (även sångare i ENGEL) inte med detta sitt eget patenterade vokaluttryck, utan bjuder här på hela registret, allt från de mest desperata skrik och djupa growl, till den ljuvaste rensång.

Soundet är således sig likt i mycket, och visst finns det trådar bakåt till bandets tidigare plattor, inte minst i låtar som A New Dawn och The Blinding Crusade, och bandets inspiration och stabila grund i svensk melodisk dödsmetal hörs även i t.ex. Morphosis. Samtidgt finns en spänst och spänning i låtmaterialet som gör att det känns både nytt och fräscht.

Inget spår faller ur kvalitetsramen, inga utfyllnader alls bland de elva låtarna, men visst finns det några toppar i låtlistan att lyfta fram lite extra, såsom inledande Afterlife och tidigare nämnda A New Dawn, men också den mer atypiska The Extinction. Ja, jag kunde fortsätta med en hel rad favoriter och sammantaget ger oss DEGRADEAD med sitt självbetitlade album en på alla sätt njutbar platta som du med fördel avlyssnar som helhet.

Skivor

Borknagar – Winter Thrice

Lämna en kommentar

Winter ThriceARTIST: Borknagar
TITEL: Winter Thrice
RELEASE: 2016
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

BORKNAGAR släppte ”Urd” 2012, och den skivan – trots dess stora förtjänster – föll mig inte lika klockren som jag upplever ”Winter Thrice”. Att det dröjt så pass länge från just ”Urd” till föreliggande alster beror på att Andreas ”Vintersorg” Hedlund drabbades av en fruktansvärd fallolycka med huvudfrakturer av svårartad natur. Att han ens är kapabel att sjunga är ett mindre mirakel.

BORKNAGAR har ofta kunnat skryta med en vokal räckvidd utöver den vanliga. Förutom Vintersorgs mer än kapabla sång har man i bandet den reslige ICS Vortex på bas, Lazare på keys och har också Garm med i grytan denna gång. Och det märks att dessa herrar är vad som får mig att tända till lite extra då sången genomgående är en ren njutning skivan igenom.

Musikaliskt då? Jag upplever själva musiken som mer lättillgänglig och rakt på än exempelvis den på ”Urd”. Jag tycker inte detta är till skivans nackdel, då Öystein Garnes Brun har fått till en väldigt episk känsla genomgående. Som bäst är det i inledande The Rhymes Of The Mountain, Winter Thrice, When Chaos Calls och avslutande Terminus vars smattrande intro har fått mig att njuta varenda gång.

”Winter Thrice” är en väldigt stark skiva. Om du uppskattar BORKNAGAR sedan innan är den väl värd att kolla in. Har du inte hört bandet innan är detta en bra startpunkt.

Skivor

El Caco – 7

Lämna en kommentar

ElCaco2016ARTIST: EL CACO
TITEL: 7
RELEASE: 2016
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Groove, sväng, rock’n’roll. Låter inte alls som något jag i första hand skulle låna varken mitt öra eller min penna till. Men ibland så bara måste man. Med EL CACO så bara måste man. Visst, jag hade hört något om, och något av, bandet tidigare men aldrig lockats att fördjupa mig i musiken. Slumpen, utmattning eller vad det nu än var som gjorde det, så började jag lyssna på bandets nya album, ”7”, och kan bara inte sluta!

Det är precis här det känns läge att prata om ”krispig” produktion. Kristallklart, och där gunget kommer inifrån, ut av och ut ur melodierna.  Vokalisten, tillika basisten, Øyvind Osa låter stundom världsvis och med tyngd, stundom naivt barnslig, som en yngre upplaga av sig själv. Det låter sjuttiotalsrock när den är som allra bäst. Och det är så vackert… antingen låten heter Sickness, Ambivalent eller The Silver Light. Trots det lätt flyktiga soundet finner jag även likheter med tyngdmästare som självaste CULT OF LUNA.

Endast 30 minuter totalt är vad skivan härbärgerar. Kan det verkligen kallas en fullängdare ? Nja, inte mindre än åtta låtar får vi ändå inom den ramen, ingen längre än dryga fyra minuter. Det känns ovant, men omväxling förnöjer faktiskt i det här fallet.

Detta kan knappast kallas metal, fast det bjuds ett litet growl  någon minut in i Reach Out :- ) Hård rock? Knappast så heller. Men som sagt, det är förföriskt vackert, det svänger och det gör mig glad. Det kan inte bli mycket bättre i sin genre. Jag är tacksam att slumpen förde mig till EL CACOs musik.