På WeRock har vi ju den i sammanhanget nästan lite “udda” vanan att faktiskt låta året ha sin gång fullt ut innan vi gör våra årsbästalistor. Det innebär att läsarna får vänta lite längre på dem men å andra sidan finns chans även för sena släpp att landa på topplistorna. Här och nu är det Amelie som våndats klart för denna gång och ger er Årets Bästa Album!

Topp 10 skivsläpp

10. “Primaeval Pantheons”- BORNHOLM
Jag blev genast väldigt charmad av ungrarnas i BORNHOLM melodiska black metal. Namnet känns mäkta trist, men antagligen är det exotiskt i Ungern att uppkalla sitt svartmetallband efter en avlägsen liten dansk ö. Det gråtrista bandnamnet hindrar dock inte att BORNHOLM gör väldigt trivsam musik att behagligt sjunka ner i.

Inte alltför svårlyssnat, rotad i traditionell black metal med viss folkmusikinspiration och fina melodier, ett mycket hållbart koncept har det visat sig i det lite längre loppet.

9. “Degradead” – DEGRADEAD 
Jag har alltid haft hjärta för stockholmsbandets melodiska death metal. Genom den femtonåriga karriären har DEGRADEAD varit trogna sitt sound. Sångaren Michael Sehlin, numera även i ENGEL sedan några år tillbaka, har alltid haft en tilltalande röst som utvecklats än mer över tid.

På den femte och självbetitlade plattan finner vi sympatisk musik från ett sympatiskt band. Här finns både sånt som känns skönt bekant från tidigare plattor och annat som t.ex. den otypiska The Extinction, för övrigt ett av skivans bästa spår.

8. “Seraphical Euphony” – HYPERION
Om jag inte minns fel det var tips på NETHERBIRD-sångaren Nephentes fb-sida som gjorde mig nyfiken på detta band. Svenska HYPERION bildades 2007 och “Seraphical Euphony” är sexmannaorkesterns fullängdsdebut. Snygg melodisk black metal är jag alltid glad i, och denna måste som synes i årets lista inte alltid komma från Norge.

Gitarrist Erik Molnar har ävenså i livesammanhang gjort tjänst hos nämnda NETHERBIRD, samt spelar också i MIST OF MISERY, ett annat intressant band i den melodiska svartmetallskolan som även de släppt en finfin platta i år.

7.  “7” – EL CACO
Jag kan inte kalla det annat än slump att jag begynte lyssna till EL CACOs sjunde album betitlat just “7”, och krokades upp totalt. Stoner rock är inte den genre jag självmant söker upp. Men detta. Det svänger så överjävligt att jag blir alldeles begeistrad var gång jag hör t.ex. Curious, Reach Out eller The Silver Light. Och det är så vackert. Trots en del ganska allvarsamma teman i texterna gör denna musik mig så himla glad. En ren energikick är vad det är.

Tack EL CACAO och Norge för denna platta, detta år då inget av mina favo-bm-band från grannlandet gjort sig plats på listan. (Och nä, jag har inte ansträngt mig speciellt för att “7” ska hamna just som nummer sju på listan, det föll sig så av sig självt.)

6. “Hardwired…To Self-Destruct” – METALLICA
Med risk att det upplevs tjatigt säger jag som många andra om METALLICAs platta; vilken vitalitet, vilka melodier, vilken sånginsats av Hetfield! Och liksom flera andra känner jag att visst kunde bandet gallrat något bland materialet, fast egentligen stör det mig inte särskilt. Några fillers bland en mängd killers är helt okej så att säga. Och det finns så mycket bra musik på denna platta!

Singeln Atlas, Rise är en favorit liksom Halo on Fire, Dream No More och Spit Out The Bone. Bland andra. Bra jobbat helt enkelt.

5. “Atoma” – DARK TRANQUILLITY
Med underbart vackra melodier, angeläget reflekterande lyrik och Mikael Stannes röst, outstanding i sitt slag, har “Atoma” sedan den kom placerat sig som ett av bandets allra bästa album. Inte illa hopknåpat av en grupp som har gjort tjänst i den melodiska death metal-genren i drygt ett kvarts sekel.

Variationen i kombination med bandets omisskännliga sound toppas med de två nedskalade bonusspåren The Absolute och Time Out of Place. Så snyggt. “Atoma” intar en självklar plats på den övre halvan av årets topplista.

4. “Afraid of Heights” – BILLY TALENT
Om jag blir glad av norska EL CACO ovan så blir jag mest aggressivt upprymd av kanadensiska BILLY TALENT och deras “Afraid of Heights”. Låtmaterialet är sådant att jag vid första lyssningen inte kom längre än till tredje spåret – sedan gick Ghost Ship of Cannibal Rats på repeat drygt ett dygn och ett halft – innan jag ens kom igenom resten av albumet. Nästan lika illa höll det på att gå med Rabbit Down the Hole. Texterna i dessa två låtar kunde egentligen få en hel utläggning för sig själva.

Sedan har vi Louder Than the DJ, för alla oss som gillar att sjunga oss hesa om hur mycket vi älskar rockmusiken. Humor, kärlek och riktig jäfvlaranamma är vad BILLY TALENT alltid står för, och som de även ger oss i denna sin bästa platta sedan “Billy Talent II” (2006), kanske den bästa någonsin?

3. “Mariner” – CULT OF LUNA
Erkänner; jag var ganska butter över att CULT OF LUNA skulle komma med en platta i samarbete med en (för mig) okänd amerikansk sångerska. Mina förväntningar skruvades ned mot lågvattennivå. Och så de kom på skam, dessa negativa förväntningar!

“Mariner” är en CULT OF LUNA-platta, ingen tvekan om det, men den är också något helt nytt i bandets historia. Energin som Julie Christmas tillför lyfter musiken till ännu en unik nivå. Att sedan se dem live på Debaser Medis höjde musikupplevelsen ännu mer. Nu kan jag inte annat än hoppas att detta fruktbara samarbete får någon slags fortsättning. Och buga mig för genialiteten i skapelsen “Mariner”.

2. “The Grander Voyage” – NETHERBIRD
Efter att i tio år skapat musik under namnet NETHERBIRD och erbjudit den helt gratis och för fri nedladdning till alla dem som önskade lyssna på musiken, tog gruppen 2014 en paus. Jag har följt bandet ett antal skivor och alltid uppskattat deras melodiska extreme metal, som rör sig fritt i gränslandet mellan death, doom och black.

År 2016 tog bandet nya initiativ och släppte nu föreliggande album på det mera “normala” sättet, via ett etablerat skivbolag med allt vad det innebär. Och NETHERBIRDs musik växte med denna platta från riktigt bra till något verkligt stort. Känslofullt och skärande vackert, med lyrik fylld av smärtsamt vemod och mörk melankoli bjuds på “The Grander Voyage”. Kanske var det pausen, kanske bidrog uppbackningen av ett skivbolag, jag vet inte. Men “The Grander Voyage” är bandets bästa album hittills och för därmed också upp NETHERBIRD i den högsta extreme metal-eliten.

1. “Rituals” – ROTTING CHRIST
Redan i början av februari släpptes det som jag redan tidigt misstänkte skulle bli, och som faktiskt visade sig vara, årets bästa album. Grekiska ROTTING CHRIST gör sällan något fel och gör aldrig mig besviken.

Alltmer sofistikerade och intressanta men alltid med sitt melodiska och typiska sound i botten ger bröderna Sakis och Themis Tolis ut sina alster i jämn takt sedan snart 30 år tillbaka. “Rituals” har liksom tidigare album ett antal gästmusiker, denna gång bl.a. vokalisterna Vorph från SAMAEL och Nick Holmes från PARADISE LOST. Det förgyller, men i grunden är det dock bandmotorn Sakis Tolis som skapar den unika smältdegel av olika influenser som ROTTING CHRISTs musik utgör, och lyckas märkligt nog ändå få ihop det till en helhet. “…ta dig den tid det kräver!” bad jag läsaren i recensionen i början av året och det gäller ännu. Jag lovar att det ger dig rikligt tillbaka.

Övriga utmärkelser

Årets låt – två år i rad
Är det verkligen möjligt? Är det ens “tillåtet”? Förra årets bästa låt var Elthe Kyrie, “ett enastående smakprov” skrev jag, från den då väntade nya plattan av ROTTING CHRIST. Eftersom albumet släpptes först i år tillåter jag mig att utse den även till årets bästa låt, eller, årets bästa albumspår kan vi säga då, så ingen känner sig orättvist behandlad 🙂

Årets besvikelse
Givetvis är för mig årets besvikelse att IN FLAMES släppte en så oerhört lam skapelse i form av albumet “Battles”. Jag har försökt starta om med den ett par gånger, ge den en ny chans, men det är bara deprimerande. Säkert finns ett och annat guldkorn, men det är alldeles för mycket grått grus i vägen för att jag ska orka fortsätta leta.

Jag säger inte “tack och adjö” till bandet, jag kommer givetvis även fortsättningsvis lyssna på massor av deras musik. Och jag ger inte upp helt inför framtiden heller. Vi tar en paus med “Battles” helt enkelt, IN FLAMES och jag. Omslaget är snyggt.

Årets konsert
Konserten jag hade längtat till men sen inte skulle gå på, eftersom jag var nyopererad. Så fick jag två gratisbiljetter från Gaffa, och då var det bara att bita ihop och ändå ta sig iväg till Debaser Medis och premiären på den miniturné om endast fem konserter som konstellationen Julie Christmas och CULT OF LUNA gav.

Christmas scennärvaro och sånginsats imponerade stort och bandet var lika “shoegazande” och inåtvända som vanligt. Och jag älskar det! En konsertupplevelse bland kanske topp tio någonsin. Jag har svårt att tro, vad de inblandade än säger, att det inte blir någon sorts fortsättning på det här excellenta samarbetet i framtiden.