Etikettarkiv: 8/10

Skivor

Feared – Synder

Lämna en kommentar

SynderARTIST: Feared
TITEL: Synder
RELEASE: 2015
BOLAG: Egen utgivning. 

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Dödsthrash. För vissa ett skällsord. För mig en ingång till musik som kan vara bra. FEARED med ett gäng namnkunniga musiker brukar vara ett säkert kort. Med nya släppet ”Synder” är det mer än så – detta är bandets med Ola Englund (THE HAUNTED) på gitarr, Mario Santos Ramos (DEMONOID) på sång, Jocke Skog på bas och Kevin Talley (SUFFOCATION, NOTHNEGAL) på trummor – bästa släpp hittills.

Det är ett satans ös skivan igenom – med vissa andningspauser i vissa av låtarna – och det känns som om Englunds inträde i THE HAUNTED har gett honom en inspirerande spark i bakdelen för så här argsint svängande och roligt har FEARED aldrig låtit. I låtar som My Grief, Your Sorrow och By Silent Screaming bjuder bandet upp till en illa svängande yster ringdans, medan Your Demise och Dying Day baseras mer på ren vrede. I vilket fall är det extremt underhållande.

Samtliga musiker står för en gedigen insats. Det är klart att Englund imponerar lite mer än de andra. Gitarrfantomen briljerar med riffen och solona så det står härliga till, och Talley svarar för en rättfram insats bakom trummorna. Fick jag önska mig något så hade det varit att produktionen hade lämnat lite mer utrymme till basisten Skogs instrument.

Dödsthrash kan med fog sägas vara en subgenre som rymmer fler band än vad den orkar med. FEARED hör till skaran band som det är värt att hålla koll på. ”Synder” visar med tydlig skärpa att vi gör klokt i att ge bandet vår uppmärksamhet.

Skivor

Faith No More – Sol Invictus

Lämna en kommentar

Sol InvictusARTIST: Faith No More
TITEL: Sol Invictus
RELEASE: 2015
BOLAG: Ipecac Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Hand upp hur många som tycker att ”Angel Dust” är en magisk skiva? Som ni förstår av frågan så tycker jag det. Jag vet att just den skivan framstår som den kanske starkaste i FAITH NO MOREs diskografi, och att det är en skiva från ett band som många har ett förhållande till som kanske inte är alldeles självklart.

FAITH NO MORE var under den första delen av sin karriär den där bångstyriga, provocerande, eklektiska, irriterande och fullständigt ljuvliga orkestern som gillade att testa sin publik. Jag köpte bandets ”Introduce Yourself” när jag var 12 och blev förbryllad och fascinerad på samma gång. Med ”Angel Dust” beseglades min kärlek till bandet permanent, och jag var bedrövad att jag inte såg bandet innan de lade ner verksamheten 1998 i en storm av likgiltighet och cynism. Jag trodde, helt ärligt, att bandet var dött.

Det är därför ingen liten sak i min bok att det nu föreligger en skiva som på ett fullständigt underbart sätt krokar i den eran när bandet var som bäst.

”Sol Invictus” är en skiva där FAITH NO MORE låter som jag vill att de ska låta: gränslösa. De testar infall och krumsprång på självklara vis. Här finns loungeartad musik, avig musik, tung musik, filmisk musik, brötig musik – allt sammanfogat till en musikalisk och, faktisk, konstnärlig uppvisning som får mig att förstummat le från början till slut. Mike Patton kanske ni frågar? Han gör en gjuten insats på vad han gör bäst: sjunger som Mike Patton. Det gläfs, ropas, gnys, och gastas på ett sätt som ingen annan sångare gör.

”Sol Invictus” är en skiva som visar att FAITH NO MORE är tillbaka. Ta mig satan om de inte är det!

Skivor

Demonical – Black Flesh Redemption

Lämna en kommentar

DemonicalARTIST: Demonical
TITEL: Black Flesh Redemption
RELEASE: 2015
BOLAG: Agonia Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

DEMONICAL återvänder med, hett efterlängtat, material. Observanta läsare kommer kanske ihåg att jag placerade bandets förra fullängdare ”Darkness Unbound” på en andraplats på min årsbästalista över 2013. Jag återvänder fortfarande till den skivan med jämna mellanrum och banne mig om den inte håller sin plats alldeles utmärkt.

Vi verkar få vänta lite till på en fullängdare, så i plåga får vi hålla till godo med fyra nya låtar. Inte mycket har hänt sedan 2013 när det gäller musiken, och det är bra om ni frågar mig, då DEMONICAL alltid har legat på en hantverksmässigt bra nivå.

Cursed Liberation är en traditionellt fartfylld öppnare. Det finns, såklart, ett break innan sången från Sverker Widgren tar sig ur gravkammaren. Gosse, vilket röstmonster han är.

Det jag mest uppskattar med DEMONICALs musik är att den låter så självklar. Här finns en väl grundad känsla och förståelse i hur death metal ”ska” låta. Grejerna, allt från riffen, sången och hur trumspelet sköts, sitter där de ska. Att vi dessutom får låtarna paketerade i en produktion lika matig och mustig som viltfond späder bara på känslan av att bli bjuden på fest.

Det kanske skulle gå att invända att det är svårt att förnya dödsmetall (eller för den delen någon subgenre), men jag tror att vi i så fall skjuter lite grann över målet. DEMONICALs musik handlar inte så mycket om förnyelse. Den handlar om att upptäcka att ja, så här låter det när ett band vet vad det sysslar med – och att det räcker långt så.

Gör er själva en tjänst och kolla in ”Black Flesh Redemption”, om inte annat än att få känna återseendets glädje och få stampa takten lite aggressivt.