Etikettarkiv: 8/10

Skivor

Secrets Of The Sky – Pathway

Lämna en kommentar

PathwayARTIST: Secrets Of The Sky
TITEL: Pathway
RELEASE: 2015
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

SECRETS OF THE SKY debuterade 2013 med ”To Sail Black Waters”, en skiva som föll en hel del på läppen. Jag missade den helt, men blev sugen att kolla in bandet när ”Pathway” dök upp i mejlfloden av promos. Jag har på senare år blivit något mer benägen att kolla in band som uppskattar att lira långsamt. Det gör nämligen bandet från Oakland.

I egentlig mening består ”Pathway” av 6 ”egentliga” låtar hopbundna av små stycken musik från siffrorna I-VII. Med tanke på min aversion mot dylikt var jag ganska beredd att ta fram storsläggan och avfärda bandet som stollar. Om det inte hade varit för att när bandet väl kommer till skott, då gör dem det med besked.

Fint öppnande Three Swords är riktigt bra med sitt närmast svävande anslag. Det är rejält med luft mellan beståndsdelarna och bandet hoppar ledigt mellan det skira och det tungt brötiga. Jag kan tänka mig att bandets ganska så kontemplativa anslag kan skrämma bort lyssnare med lite tålamod, men för egen del märker jag att jag uppskattar dessa partier lite extra. Ljuvligt fina Another Light är en välkommen vilopunkt mellan de minst sagt känslomässiga utbrott bandet gillar att ägna sig åt.

Genomgående njuter jag av Garrett Gazay på sång som på ett mycket imponerande sätt levererar både rensång och gött growl. Han är det som får SECRETS OF THE SKY att lyfta ytterligare ett snäpp. Övriga bandmedlemmar lirar också bra – gitarristerna Clayton Bartholomew och Andrew Green är inte så mycket för att lira solon, vilket bandets musik egentligen inte behöver – utan inriktar sig främst på att skapa stämningsmattor. Kompsektionen med Lance Lea på trummor och Ryan Healy på bas lirar på ett fint samspelt sätt för låtarna utan att på något sätt framhäva sig själva. En nog så svår konst.

SECRETS OF THE SKY är ett band som vill mycket med sin musik. De lyckas hålla sig på rätt sida av fällan att bli alltför pretentiösa och imponerar med sitt till stora delar episka anslag. Hade bandet haft vilja att ta bort de interfolierande kortare styckena musik hade jag prisat bandet ytterligare. SECRETS OF THE SKY visar på ”Pathway” att de är ett band där medlemmarna vill visa att de är ett band som är större än sina indivduella delar. Det lyckas de med på ett mycket fint sätt som gör att jag kommer hålla koll på bandet från och med nu.

 

Skivor

Unleashed – Dawn Of The Nine

2 kommentarer

Unleashed - Dawn Of The Nine - ArtworkARTIST: Unleashed
TITEL: Dawn Of The Nine
RELEASE: 2015
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Skiva nummer 12 för ett band som i rimlig mån får anses ha gjort en del för scenen. UNLEASHED recenserade jag för ett antal år sedan, då ”As Yggdrasil Trembles” släpptes 2010. Jag blev aningens besviken på den skivan – kanske en smula orättvist – och lät UNLEASHED falla glömska för min del. När promon för ”Dawn Of The Nine” kom var jag därför inte alltför sugen. Men så kollade jag in skivan innan ”Odalheim”. Och vips var aptiten väckt.

”Dawn Of The Nine” bjuder inte på några större överraskningar, om det nu var någon som trodde det. Det låter väldigt mycket som det brukar (ska?) om Johnny Hedlund med manskap. Tematiken med vikingar och död är intakt. Precis som förväntat med andra ord. Och det är en bra sak. När du vet vad du kommer att få, och bandet lyckas styra upp låtmaterial som inte känns redundant, då blir det en väldigt trevlig upplevelse.

Det UNLEASHED visar upp på ”Dawn Of The Nine” är att de är ett band som inte är speciellt nöjda med att luta sig tillbaka och vila i vissheten att de har en tillräckligt bra bakkatalog för att inte anstränga sig. Här finns rikligt med arbetsmoral och yrkesheder för att kavla upp ärmarna och göra jobbet.

Riffen – snyggt uppstyrda av Tomas Olsson och Fredrik Folkare – sitter som nitar utan att för sakens skull vara utan förfining. Det jag verkligen gillar med gitarrspelet är mångsidigheten. Bisvärmsriff, snygga harmonier och utpräglat sväng samsas på ett självklart vis med mer brutalt köttiga tongångar. Kolla in They Came To Die för detta, och få på köpet en fullständigt fullödig låt som rimligtvis borde få rätt många band att glo avundsjukt på UNLEASHED. Extra poäng för det distinkta avslutet och det förträffliga trumspelet från Anders Schultz.

Efterföljande Defenders Of Midgard har en inledning som av någon anledning får mig att tänka på MORBID ANGEL och ett synnerligen njutbart driv och sväng.

”Dawn Of The Nine” är en helgjuten skiva där de enskilda delarna samverkar på ett ljuvligt sätt för att skapa en större helhet. 25 år in i karriären visar UNLEASHED att de fortfarande är en kraft att räkna med, och jag kommer noga akta mig för att släppa bandet ur mitt synfält hädanefter.

Skivor

Irreversible Mechanism – Infinite Fields

Lämna en kommentar

Irreversible MechanismARTIST: Irreversible Mechanism
TITEL: Infinite Fields
RELEASE: 2015
BOLAG: Blood Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag kommer faktiskt inte ihåg var jag läste om IRREVERSIBLE MECHANISM första gången, men kommer tydligt ihåg att vad som fick mig att kolla upp bandet var faktumet att Lyle Cooper lirar trummor på debuten ”Infinite Fields”. Cooper var ansvarig för trumspelet på THE FACELESS skivor ”Planetary Duality” och ”Autotheism”. Den första skivan lyssnade jag i stort sett sönder när den släpptes 2008. Så jag visste att trumspelet skulle vara fantastiskt. Och det är det verkligen.  Progressiv teknisk dödsmetall kräver att trummisen vet vad hen sysslar med. Det som är det fina med Coopers spel är att han visserligen tydligt visar att han har grymma så kallade chops – men de tar inte över låtarna. Det gäller förresten även det väldigt flyhänta gitarrspelet från Vladislav Nekrash som vid sidan av extremt riffande uppvisar en fin känslighet och tydlig utvecklad vurm för sväng.

Faktum är att IRREVERSIBLE MECHANISM uppvisar gott hantverksskap när det gäller låtarna. Det blir aldrig långtråkigt att lyssna på ”Infinite Fields” då teknikaliteten inte används för sakens skull utan som verktyg att skapa himlastormande bra musik.

Jag uppskattar i synnerhet bandets tilltag att använda sig av rikligt med symfoniska inslag. Det lyfter musiken till nästa nivå, utan att ta överhanden. Faktum är att skivan präglas av en fin balansgång där olika extremer ställs bredvid varandra utan att någon enskild del tar överhanden – en ganska skicklig bedrift då detta inte brukar utmärka subgenren om jag säger så.

Låtmässigt så ligger materialet på en hög och jämn nivå. Egentligen har jag bara problem med Incipience som stundtals känns som om den går på tomgång och det, som vanligt för mig, totalt onödiga introt. Resten av materialet är rätt så knäckande. Bäst är Betrayer Of Time med sitt nästan kriminellt njutbara sväng och ljuvligt orientaliska undertoner, vräkiga Outburst där gitarren liras glödhet av Nekrash och sången från Yaroslav Korotkin (som för övrigt lirar bas på förtjänstfullt vis), mäktigt tunga Infinite Fields och episka avslutaren Cold Winds.

”Infinite Fields” är inte den typiska tekniska rensmackan. IRREVERSIBLE MECHANISM uppvisar tydliga bevis på att de verkligen vill och kan vara mycket mer än ”bara” tekniska. Låtarnas stringent genomarbetade känsla och höga nivå gör att det inte kan bli annat än ett högt betyg. Detta är en av årets hittills bästa plattor. Kolla in den.