Etikettarkiv: 9/10

Skivor

Enslaved – Riitiir

Lämna en kommentar

Enslaved2012ARTIST: Enslaved
TITEL: Riitiir
RELEASE: 2012
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Årets Spellemann-vinnare klar?

Med sina senaste fyra album har ENSLAVED abonnerat på utmärkelsen ”Bästa metal-album” i norska motsvarigheten till svenska Grammis, Spellemann-prisen, och det är inte alls otroligt att de gör det igen, att årets ”Riitiir” blir deras femte album på raken som prisas. Så genuint bra är detta.

Sjutton och tretton år var guttene Kjellson och Bjørnson när de började skapa musik ihop i det gryende 90-talet. Då var det svartmetallscenen som gällde i Norge och ävensom vad dessa ungherrar brann för. I mer än 20 år har de båda fortsatt att skapa musik tillsammans och har radat upp mästerverk efter mästerverk. Senaste albumet ”Riitiir” faller inte ur ramen.

Basist/vokalist Grutle Kjellson och gitarrist Ivar Bjørnson skapar idag musik som når långt utanför gränserna för den norska black metal-scen som bandet startade sitt värv i. Growlande Kjellson delar vokalinsatserna med, på ett mer avgörande sätt än någonsin, den rensjungande keyboardisten Herbrand Larsen. Bandet kompletteras, liksom på de senaste tre albumen, av gitarrist Ice Dale (Arve Isdal) och trummisen Cato Bekkevold.

För den som följt ENSLAVEDs drygt 20 år i musikvärlden är denna platta inte någon överraskning. De progressiva elementen i musiken utvecklas vidare, både i betydelsen fortsättningsvis och alltmer omfattande. Låtarna pendlar mellan 5 och dryga 11 minuter, och hela plattan är nästan 70 minuter lång. Denna generositet i utrymme fylls med spännande partier och detaljer som gör materialet varierat trots sin höga igenkänningsfaktor.

Själv har jag varit fast för bandet sedan 2006 års ”Vertebrae” och ännu mer med ”Axioma Ethica Odini” från 2010. Årets album bjuder på lite mer variation än de två senaste, fler softa partier, men ingen som känner sitt ENSLAVED behöver från inledande Thoughts Like Hammers och framåt tvivla tiondelen av sekunden om vilket band som ljuder i högtalarna.

Gillar du progressiv metal, oavsett grundgenre, så är detta plattan för dig. Vet du inte om att det är denna musikgren du gillar – ge dig själv en chans, detta är spännande för alla!

Skivor

Hellhaven – s/t

Lämna en kommentar

848ARTIST: Hellhaven
TITEL: Hellhaven
RELEASE: 2012
BOLAG: Melodic Revulotion

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

En Myrholt-metalmorfos
Denne förunderliga norske artist som benämner sig Myrholt och musiker, har genomgått ännu en metamorfos som resulterar i en mångbottnad, genreförvirrande och oerhört tilltalande extrem rock-/metalskiva.

Multimusikern Myrholt har läsaren haft möjlighet att bekanta sig med tidigare, då WeRock recenserat ett antal album med hans olika band; ENSLAVEMENT OF BEAUTY, THOSE LEFT BEHIND och TREMOR. Den här gången, i HELLHAVEN, hittar vi Ole Alexander Myrholt tillsammans med gitarristen och keyboardisten Lasse Jensen, som också är den som skrivit musiken på debutplattan, medan Myrholt står för lyriken och merparten av sånginsatsen. Med sig på albumet har de Geir Nilsen på bas och Baard Kolstad på trummor, samt även Anne Lene Ullerud och Jan Thore Grefstad (i Mesmerized by the Same Moon) på ren sång.

Hur ska jag beskriva musiken för er, så att ni faktiskt ger denna mycket speciella skiva den ganska omfattande mängd lyssningstid som kan krävas för att riktigt landa och hitta hem i denna i begynnelsen så brokiga platta? Visst har musiken sin grund i nån form av death/ black/extreme metal, med growl som främsta vokala element. Men här finns så mycket mer, så mycken lekfullhet och utvikningar, för att inte säga utsvävningar, att resultatet är mer än lovligt omöjligt att genrebestämma, ”prog metal, growl” konstaterar bandet själva lakoniskt på facebook.

Det är de utsökta detaljerna som gör detta till mer än en gemene metal-platta. Såsom 2:27 in i Awaiting a Twilight of Ideals när du förnimmer ett basljud så dovt att det knappt hörs, utan mest ger sig tillkänna som ett tryck i maggropen. Eller den i förstone alldeles vansinnigt irriterande handklappning (typ spansk tangorytm?) som dyker upp oprovocerat i avslutande I Keep Searching for Something Divine, eller den sköööna skönsången i Mesmerized by the Same Moon som kullkastar balansen på ett rätt svårbemästrat sätt (framförd av Jan Thore Grefstad, även sångare i svenska SAINT DEAMON). Obalans – ja det är vad du får vara öppen för i mötet med HELLHAVEN. Låt alla förväntade förutsättningar fara. Tyngd och rejält med sväng i många låtar också, nämnde jag det?

Lyriken. Lyriken är trots allt bandets – och Myrholts – helt överflödande signum och styrka. Det finns hela tiden ett subjekt i berättandet, ett jag som stiger dig väldigt nära i texterna, dessa texter som pendlar mellan ångest, tvivel, desperation, hat, kärlek och trots. Och jag älskar det förbehållslöst. Ibland är det så till synes enkelt (Rushing Down a Trail of Sulphur) och ibland så intrikat att det bara är att låta sig barnsligt förnöjas av alla tolkningsmöjligheter.

Det är inte bara temat i lyriken som har en röd tråd, rent textmässigt går också en snitslad bana genom flertalet spår när Myrholt leker med ord och uttryck. I Boneyard återfinns raden ”I envy the stars in the skies” och i låten I Envy The Stars in The Skies finner man strofen ”I’m rushing down a trail of sulphur” som för vidare till låten Rushing Down a Trail of Sulphur som har uttrycket ”to kiss the open wounds” med paralleller i spåret Kiss My Open Wounds. Så fortgår det och allt hänger samman. Även referenser till låtar från Myrholts tidigare band ENSLAVEMENT OF BEAUTY kan återfinnas i t ex In this Pile of Bones.

Det känns nästan omöjligt att adekvat och rättvist beskriva detta album med ord, men ta dig tid så upptäcker du nog vad jag menar, och säkert en hel massa annat som blir din egen ingång till HELLHAVENs debutskiva. Grattis till alla oss som når dithän!

/BiblioteKarin

Skivor

Accept – Stalingrad

Lämna en kommentar

Accept2012ARTIST: Accept
TITEL:  Stalingrad
RELEASE: 2012
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Janne Sandstén

Som de flesta var även jag överraskad av ACCEPTs comeback 2010, med en makalös platta som verkligen tog tillbaka ACCEPT på heavy metal-tronen. En skiva som placerades väldigt högt när året skulle summeras. Den nya skivan är hitintills en av årets mest efterlängtade plattor och det är med höga förväntningar jag lägger nålen på första spåret.

Hung, Drawn And Quartered startar resan mot ”Stalingrad”, med ett melodiskt intro som för tankarna direkt till ”Metal Heart”. Vilken öppning, klassisk metal energi, med riktigt massiva gitarrharmonier.

Låtarna på skivan följer den klassiska ACCEPT-mallen, fullt med grymma gitarrer, solon, smittsamma melodier och sjunga med-texter, även om de blir lite väl banala emellanåt.

Jag känner mig riktigt glad att höra bandet låta så vitalt, kraftfullt och fräscht, detta bådar gott inför framtiden och jag måste säga att var det några tvivel innan så är de bortblåsta, ACCEPT är tillbaka och lika starka som någonsin. ”Stalingrad” är ett gott bevis på att bandet fortfarande kan leverera.

En av skivans största styrkor är att den passar fint mot sin föregångare, är bokstavligen den mest logiska fortsättning på ”Blood Of Nations”, men inte som ett regummerat däck till ”Blood Of Nations” utan ”Stalingrad” övertrumfar sin äldre bror med ett snäpp, bandet har mognat och njuter av återkomsten, utnyttjar sin nyvunna styrka fast med en fast fot förankrad i sin väletablerade historia. De nya låtarna är precis som du förväntar dig, klassisk heavy metal från början till slut.

Wolf Hoffman och Herman Frank låter bättre än någonsin. Deras riff är riktigt medryckande, och deras solon är riktigt bra. Gitarrerna passar perfekt i takt med Stefan Schwarzmanns solida rocktrummor och Peter Baltes bastoner. Likaså Mark Tornillo – rösten är i fin form, hans raspiga läder-kastade tonfall passar in perfekt i ljudbilden och även om han förmodligen kommer alltid att plågas av hänvisningar till UDO har han mer än visat sig vara en värdig och kapabel ersättare. Jag kan påstå att jag inte saknar UDO, utan är riktigt nöjd med detta upplägg.

”Stalingrad” är en relativt starkare, rikare, mer invecklad, melodisk och mer exotisk, jämfört med föregående platta. ACCEPT ser ut att styra världen av klassisk heavy metal. Åtminstone visar de med kraft var skåpet ska stå.

/ Janne Sandstén