Etikettarkiv: black metal

Skivor

Sons Of Crom – The Black Tower

ARTIST: SONS OF CROM
TITEL: “The Black Tower”
RELEASE: 2017
BOLAG: Nordvis Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Svensk/finska duon SONS OF CROM är tillbaka med sitt andra album “The Black Tower”, något som fick den här hobbyskribenten att bli lite till sig i trasorna och paxa recensionsrätten här på WeRock  snabbare än en alkis går in på Bolaget en måndagmorgon. Anledningen? Jag gillade debuten “The Riddle Of Steel” skarpt, men fann den också en aning… luddig i kanterna stundtals, och efter att ha följt med och läst en del innan den här releasen så var känslan att bandet skulle kliva upp ett pinnhål avseende låtskrivandet. Kombinerar man det med bandets signum musikaliskt (man rör sig någonstans i skärningspunkten mellan BATHORY runt “Hammerheart” och “Twillight Of The Gods”-eran och klassisk heavy metal, samtidigt som man har en skvätt folkmusik i mixen) så har man med andra ord goda förutsättningar för en kanonplatta.

Och det får man.

Inledande Steps Of Doom är filmiskt snygg och syftar just till att ge en introduktion (lite på samma sätt som avslutande Rebirth Of The Sun knyter ihop allt) innan man serverar ett par riktiga dunderlåtar. In Fire Reborn är hårdaste låten på skivan, Fall Of Pandemonium förmodligen bästa. Den sistnämnda har ett riff som är rent av löjligt bra i all sin enkelhet. Singeln Black Wings Up High är trevlig, och i Summoning The Starborn rör sig SONS OF CROM mellan headbangervänlig heavy metal till vackra black metalslingor. I mixen finns sen lågmälda och stämningsfulla Legacy och Viiminen Laki, och det är helt tydligt att herrar Janne Posti och Iiro Sarki verkligen fått till det förmågan att skriva låtar. Det är mer distinkt, det är mer solitt och på det hela enklare att ta till sig än på föregångaren. En referens som dyker upp medan man lyssnar är… MANOWAR (!). Alltså tidiga MANOWAR, fram till “Fighting The World” ungefär – fast på ett bra sätt. Då man lyckas ha det där lite kärva soundet i sin heavy metal. Gissningsvis är det för att SONS OF CROM har sina rötter i Haparanda och enligt egen utsago spenderar mycket tid med “de fem B:na som regerar: Bach, Beethoven, Beatles, Black Sabbath och Bathory”.

Är du ute efter en konceptskiva (den här handlar om hur man söker sanningen mellan livet och det som kommer efter om jag förstår saken rätt) som får dig att vilja spela luftgitarr och digga? Då är SONS OF CROM och deras “The Black Tower” ett givet val för dig!

 

Skivor

Dimmu Borgir- Forces Of The Northern Night

Lämna en kommentar

ARTIST: Dimmu Borgir
TITEL: Forces Of The Northern Night
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Hårdrock och klassisk musik har alltid haft en flirt med varandra, och att mer eller mindre etablerade akter inom hårdrocken spelar in sessioner med full orkester och kör är faktiskt inte helt ovanligt. Få, om något, band har dock samma förutsättningar som norska black metal-giganterna DIMMU BORGIR, då bandets musik alltid haft ett episkt och storslaget anslag (hell, de senaste släppen känns ju nästan specialskrivna för att framföras med full uppbackning av ett par hundra man på scen!), och att bandet därför gör slag i saken och bjuder in till en helkväll på Oslo Spectrum känns fullständigt logiskt. Med sig har man The Norwegian Radio Orchestra & Choir, och resultatet är en liverelease som innehåller såväl bildmaterial som dubbla CD. Den här recensionen är enbart byggd på ljudet, undertecknad har i skrivande stund valt att inte se konserten på film helt enkelt eftersom… ja… alla konsert-DVD’er som köps har en tendens att spelas en gång på sin höjd, medan ljudspåret går på repeat och i detta fallet fick snålheten styra. Inköp gjordes således enbart av själva dubbel-CD. Du får leva med det helt enkelt.

Musikaliskt får man ett skönt potpurri av bandets stora stunder, men tyngdpunkten ligger helt klart på sentida material. Föga förvånande, då i stort alla spår från “Abrahadabra” känns mer eller mindre skrivna med ett sådant här tillfälle i åsyn, och det är också en del av skivans svaghet – det blir liksom lite för.. perfekt. För väntat. Att spår som Dimmu Borgir, Born Trecherous, Gateways eller The Serpentine Offering fungerar alldeles utmärkt (ja, nästan kräver!) ett storvulet anslag i form av orkester och kör vet vi ju och det förtar nästan en del av charmen. Låtarna är helt enkelt nästan FÖR lika sina original och inget oväntat bjuds. Visst blandar man med mer oväntade akter som Vredesbyrd eller Progenies Of the Great Apocalypse, men överlag är “Forces OF The Northern Night” en uppvisning av ett band som har full kontroll på allt.  DIMMU BORGIR bestämmer takt, ton och låtar och ges här chansen att verkligen fläska på i all sin prakt.

Det är helt enkelt storslaget mäktigt, och trots att man liksom vill klaga lite på det närmast perfekta ljudet, det uppenbara låtvalet och det fläckfria framförandet så faller ganska snabbt sådana futtiga invändningar kort. Detta är en jäkla bra liveskiva, och det är bara att lyfta på hatten och tacka DIMMU BORGIR och The Norwegian Orchestra & Choir för uppvisningen. Tänk om ett band som METALLICA visste att man kunde gifta sin musik med en riktig orkester på det här sättet…

Skivor

Falls Of Rauros – Vigilance Perennial

ARTIST: Falls Of Rauros
TITEL: Vigilance Perennial
RELEASE: 2017
BOLAG: Nordvis Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

FALLS OF RAUROS är ett band som verkligen gillar att leka med kontraster. Att ställa soniska motsatser mot varandra. Å ena sidan: ljus, skir, vacker och närmast svävande musik. Å andra sidan: malande manglande svärta med dubbelkaggarna som botten för black metal-skrik. De är förstås inte ensamma om den saken, men på “Vigilance Perennial” lyckas man med konststycket att verkligen få det att kännas äkta och i samklang med den egna identiteten. Att lyssna på skivan känns lite som att marschera genom den svenska våren; det haglar, snöar, skiner varm sol och blåser nordvindar om vartannat. Inledningen på öppningsspåret White Granite (och med inledning menar jag typ de första 2,5-3 minuterna, generellt sett är låtarna på “Vigilance Perennial” ofta runt tio minuter långa) är inget annat än totalt hänförande. Det startar med en otroligt inbjudande och vacker lågmäld slinga för att sakta byggas upp, och det är svårt att inte dras med och vilja lyssna på det här.

Totalt sett räcker tyvärr magin inte riktigt över hela skivan kan jag tycka. Jag gillar verkligen delar av den – hela första låten White Granite är fantastisk, manglet och drivet i Labyrinth Unfolding Echoes samt Arrow & Kin är favoriter – medan delar av skivan känns som den går lite på tomgång. Tricket med kontraster funkar sämre i Warm Quiet Centuries Of Rains exempelvis, och då blir det tyvärr mest en transportsträcka. Ibland har jag också lite svårt att förlika mig med sångmixningen, men det har antagligen mer med mina förväntningar än något annat att göra.

På det hela taget är “Vigilance Perennial” en ganska stark skiva. FALLS OF RAUROS behärska konsten att leverera såväl vacker som brutal musik, och man visar det med all önskvärd tydlighet.