ARTIST: Satyricon
TITEL: Satyricon
RELEASE: 2013
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Nånstans slår hög kvalitet inom musiken rakt igenom taket på ett sätt som gör att genreindelning och annat kategoriserande faller platt till marken. SATYRICON har med sitt åttonde studioalbum lämnat just denna typ av indelningar bakom sig och flyger fritt och högt i musikens öppna rum. Svartmetallen glimrar stålblank tillsammans med en mjukhet som slår undan alla eventuella tvivel.

Norska SATYRICON har egentligen aldrig varit det där riktiga favoritbandet för min del. Visst har de en icke obetydlig roll i den norska black metal-scenen och dennas senare utveckling, och nog för att jag högt uppskattar hitlåtar som t.ex. Mother North från ”Nemesis Divina”, K.I.N.G. och titelspåret från ”Now, Diabolical” eller Den Siste och Black Crow on a Tombstone från senaste albumet ”The Age Of Nero”. Men det är först med årets självbetitlade album som bandet får mig helt på fall.

I originalversion innehåller albumet åtta låtar omgärdade av två (i stort sett) instrumentala spår, introt Voice of Shadows och avslutande Natt. Däremellan återfinns både ganska traditionella SATYRICON-spår; black metal-osande melodier med den karaktäristiska Satyrska rösten och fraseringen, såsom i Tro Og Kraft, förstasingeln Our World, It Rumbles Tonight och Ageless Northern Spirit, men också en hel del, något överraskande, mjuka partier med gitarrplock, skönsång och fin melodisk sötma. Och sedan finns där Phoenix. Något som kan vara årets låt, alla kategorier. Inte mycket black metal här men en ljuvlig sång, framförd av tidigare MADRUGADA-sångaren Sivert Høyem, och med en melodi så vacker att jag ryser varje gång den når mina öron och min hud.

Såsom det har varit de senaste tjugo åren sedan SATYRICONs debutalbum 1993, är det Sigurd ”Satyr” Wongraven på sång och gitarrer samt Kjetil-Vidar ”Frost” Haraldstad på trummor som också denna gång utgör bandets bemanning, även om de har med sig en del gästmusiker på skivan. Jag ska inte påstå att alla spår är precis lika bra på plattan, men det är verkligen inget som faller ur ramen eller som jag skulle vilja plocka bort ur helheten. Möjligen kunde man klara sig utan introspåret, men det stör inte mönstret heller.

Omslaget till plattan kan nästan kallas färgglatt… ja, om man jämför med tidigare studioalbum då, som varit strikt svartvita (med undantag för 1996 års ”Nemesis Divina”). Och skivan är inte bara självbetitlad utan detta understryks också med ett ”självillustrerat” omslag, nämligen prytt med en satyr, det mytologiska väsen bandet och frontmannen tagit sitt namn efter, en satyr som bryter sig upp ur jorden/ut ur växtligheten. En symbolik vars analys jag vidare lämnar därhän i denna text.

Kanske, kanske hade man för att utnämna albumet till en total fullpoängare – dvs en ”det kan inte bli bättre över huvud taget” – velat ha något ännu mer utmanande, något spår eller några detaljer som ”sparar sig” till efter den tjugonde lyssningen för att först då falla på plats. Min enda kritik mot albumet är alltså att det är aningens lite för lättillgängligt. Och ändå, ”Satyricon” är så här långt årets black metal-album nummer ett, och kan mycket väl visa sig vara årets totalt bästa skiva när tiden att summera 2013 närmar sig. SATYRICON har skapat ett album som innehåller ”allt” och samtidigt utgör en i det närmaste perfekt enhet.