Etikettarkiv: Coldplay

Skivor

Deafheaven – Infinite Granite

Lämna en kommentar

ARTIST: DEAFHEAVEN
TITEL: ”Infinite Granite
RELEASE: 2021
BOLAG:  Sargent House Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Huruvida du kommer att tycka om amerikanska DEAFHEAVENs femte fullängdsgiv ”Infinite Granite” beror sannolikt på vilka förväntningar du har. Bandets debut ”Sunbather” var en råbarkad och relativt hård historia, till fullo med båda benen i black metal-genren. Förvisso var låtarna långa och vindlande, med bandets fantastiska förmåga att varva mer lågmälda partier med crescendon, men ändock: det var blastbeasts och skriksång för hela slanten. En riktigt bra skiva, och sedan dess har bandet utforskat sin låtskrivarkonst samtidigt som man rört sig bort från just black metal. Fortfarande sanna till hur man vill starta lite försiktigt för att bygga upp en spänning i musiken så var förra plattan ”Ordinary Corrupt Human Love” en skiva som hade mer gemensamt med exempelvis COLDPLAY än till exempel WOLVES OF THE THRONE ROOM. Mer pop, avskalat och lågmält än skrikande i skogen helt enkelt – utan att känslan egentligen var annorlunda.

Så: var du besviken på just ”Ordinary Corrupt Human Love” och tycker att DEAFHEAVEN sålt ut sig för att man utforskar musiken den väg man gör kommer du hata den här plattan. ”Infinite Granite” tar nämligen steget fullt ut och lämnar black metal-skogen bakom sig. Fortfarande är bandets musik som att stirra på ett förbipasserande landskap genom rutan när man åker tåg eller buss, men det är avskalat. Indiepop. Gamla band som POPSICLE eller för den delen underskattade THE BEAR QUARTET petar på nostalginerven när man sjunker in i ”Infinite Granite”.  Har du inte hört bandet förr eller tillåter dig att lyssna utan förutfattade meningar är det här en fantastisk skiva som växer för varje varv.

Låtar som In Blur, Great Mass Of Colour, The Gnashing eller Neptune Raining Diamonds träffar i hjärtat. Bäst är nog duon Lament Of Wasps och Villain som tillsammans med avslutande Mombasa har mest kvar av bandets gamla shoegaze-black metal i sitt avslutande crescendo, men skivan som helhet är en resa. Kliv på och följ med!

Skivor

Foo Fighters – Medicine At Midnight

Lämna en kommentar

ARTIST: FOO FIGHTERS
TITEL: ”Medicine At Midnight”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Roswell Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

FOO FIGHTERS är här med sitt tionde studioalbum, en platta som ursprungligen var tänkt att släppas förra året men sköts upp på grund av den pågående pandemin, och det är en skiva som ytterligare befäster bandets position som megastjärnor inom arenarock-scenen. När ”gamlingarna” lägger av (japp, jag menar er ROLLING STONES, U2, BRUCE SPRINGSTEEN med flera!) så finns det i dagsläget ett fåtal akter kvar inom genren som kan bära en stadionspelning på egen hand. COLDPLAY är ett sådant namn jämte FOO FIGHTERS, och därför är materialet på nya ”Medicine At Midnight” lite extra spännande.

Det lutar sig mindre mot en klassisk gitarrdriven och riffbaserad rock’n’roll och luktar mer percussion, rytmer och…  PINK FLOYD och SUPERTRAMP? Lyssna på titelspåret, luftiga Chasing Birds eller singeln Shame Shame och tänk hur detta material skulle kunna vävas in som kontrast till bandets klassiker och utgöra en väldigt spännande setlista live. Med det sagt: ”Medicine At Midnight” sitter inte omedelbart på egna ben när man lyssnar på den, för det finns inte massor av uppenbara ögonblick där bandet bjuder på sin patenterade enkla och lättlyssnade rock. Sista spåret Love Dies Young är antagligen mest åt det hållet, men i övrigt är den här skivan en vägran att gå i gamla fotspår.

Du kan få ge det lite tid och ett par varv.

Mixen är underbar att ta till sig i ett par bra lurar, påkostad och proppfull av detaljer mejslas låtarna fram ur nästan ingenting. Ett knasigt bakvänt trumkomp kan leda in i vad som först framstår som en märklig upplevelse, och som slutar i ett crescendo. Spår som Cloudspotter och Making A Fire tog lite tid att visa den här skribenten sin storhet, men har över tid vuxit ut till favoriter.  Hela skivan är bara ca 35 minuter lång, men mycket varierad trots det och känns… längre. På ett bra sätt!