Etikettarkiv: extreme metal

Skivor

Netherbird – The Grander Voyage

Lämna en kommentar

netherbird2016ARTIST: Netherbird
TITEL: The Grander Voyage
RELEASE: 2016
BOLAG: Black Lodge

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Efter ett par års paus är NETHERBIRD tillbaka, och det med ett verkligt styrkebesked, namngivet ”The Grander Voyage”. Bandet startade sin levnads bana år 2004 och känslan har alltid varit att grundarna Nephente och Bizmark har lagt ner själ och hjärta i musikskapandet.  Efter tio år tog bandet således en ”paus” – nåja, tre år mellan utgivningen av två fullängdsalbum skulle inte alla band kalla en regelrätt paus, men när de nu själva benämner det så…

Och nu är alltså NETHERBIRD åter i full styrka med sitt fjärde fullängdsalbum, med Bizmark på gitarr, bas och keybord, Nephente självklart som vokalist samt gästtrummande Fredrik Widigs. Live kompletteras bandet med Nord och Tobias Jakobsson på gitarr samt Micke André på bas och Fredrik Andersson (ex-AMON AMARTH) på trummor. Och NETHERBIRD av år 2016 gör mer kraftfull musik än någonsin. Musiken på ”The Grander Voyage”, allt skrivet av Bizmark som brukligt, rör sig liksom tidigare obehindrat i gränslandet för olika extreme metal-genrer. Det melodiskt flödande finns kvar, medan de symfoniska inslagen har tonats ner något. Lika fångande melodier som tidigare, men i lite naknare sound. Jag gillar det.

Albumet inleds med en kortare introlåt, Pale Flames On The Horizon, som övergår nästan omärkligt i plattans näst längsta spår, åttaminuters Hinterland. Redan här sätts standard med växlande tyngre partier och vackert gitarrplock. Därpå följande Dance of the Eternals är ett mjukt tvåminuters instrumentalt spår, innan förstasingeln Windwards tar vid. Även nästkommande låt Pillars of the Sky har släppts som singel och detta är ett vackert vemodigt stycke med text om sökande och längtan. Påföljande The Silvan Shrine befinner sig i samma stämningsläge, även om känslan är att det ljusnar något så här när den stora resan närmar sig sitt slut, i alla fall musikaliskt med både pianospel (av Danny Oakhil) och akustisk gitarr. Sista spåret, Emerald Crossroads avslutar resan i samma höga stil som övriga låtar. Stämningsfullt, känslosamt och skärande vackert. Jag blir djupt berörd av musiken likasom av texterna på denna platta.

Lyriken, i allt skrivet av sångaren Nephente, är mörkt och melankoliskt smärtfylld rakt igenom. Det finns en naturlig harmoni i texterna vilket gör att det känns som om stroferna bara legat någonstans och väntat på att plockas upp och presenteras i lämplig musikalisk omgivning. Flödet i konceptalbumets lyrik bidrar till denna illusion av bedräglig enkelhet. Detta är ordkonst. Poesi. Det finns mer av vemod och naturlyrisk känsla, än av det becksvarta mörker man annars alltsomoftast finner i musik av det här slaget. Nephente använder sitt instrument, rösten, i bred variation alltifrån dödsgrowl till black metal-skrik. Ingen egentlig rensång, men med hest viskande stämma i de mer artikulerade partierna, i t.ex. Pillars of the Sky och avslutande Emerald Crossroads.

Vi som följt NETHERBIRDs musikaliska resa under ett antal år kan glädja oss åt återkomsten och hoppas just att bandet med ”The Grander Voyage” också bara inlett denna den större resan och att den får fortsätta länge än. Detta är NETHERBIRDs bästa album hittills, med låtar som i stort sett allihop når upp till det allra bästa bandet gjort tidigare (tänk The Weight of Vapour eller A Shadow In the Garden of Darkness). En verklig fullträff av NETHERBIRD denna gång alltså, och det är med uppriktig respekt och glädje jag delar ut en betygsnia för ”The Grander Voyage” .

Skivor

Rotting Christ – Rituals

Lämna en kommentar

RottingChrist2016ARTIST: Rotting Christ
TITEL: Rituals
RELEASE: 2016
BOLAG: Season of Mist

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Att ta sig an ett nytt album av ROTTING CHRIST för recension är att ta på sig ett gediget källsökningsarbete vad gäller bakgrund för materialet, med dess inslag av olika språk, religiösa företeelser och heliga ritualer från ett antal av världens alla hörn. Eller så bara lyssnar man. Jag bestämde mig för det senare. Först. Och tyckte att, ja, här finns ju en del mycket spännande saker – men också väldigt mycket konstigheter. Det ”heilas”, viskas, skriks och framförs vers på ett antal språk jag ej är bekant med. Bra skiva, men… Ah, vad f-n, lika bra att ändå kasta sig huvudstupa in i ett försök att utforska och bättre förstå bakgrund och ursprung, så gott det nu går.

Latin, grekiska, engelska, hebreiska, franska och marathi är de språk jag så här långt identifierat på skivan. Albumet är, bland annat, en rituell åkallan och tillägnan till Satan och apokalypsen.

”Rituals” lånar friskt från många olika håll, musikaliskt och i texterna. Avslutande The Four Horsemen är en cover på likaledes grekiska bandet APHRODITE’S CHILDs låt från 1972 medan den franska texten i Les Litanies De Satan är från detsamma poemet ur Charles Baudelaires diktsamling ”Fleure du mal”. Devadevam är marathi (eller möjligen hindi?) för den högsta gudomligheten, ”gudarnas gud”. I Ze Nigmar (ung. ”Det är över”) används Jesu – enligt bibeln – sista ord på korset, medan In nomine Dei nostri är en åkallan från den satanistiska mässan. Texten i For A Voice Like Thunder är tagen från 1700-talspoeten William Blakes Prologue to ”King Edward the Fourth”.

Sakisk Tolis är väldigt bra på väldigt mycket, men sjunga engelska är inte hans starkaste sida. Mig stör inte hans speciella brytning alls, men det är inte oävet att bandet ibland även tar hjälp av andra vokalister. Nick Holmes (PARADISE LOST, BLOODBATH) förgyller stycket For A Voice Like Thunder med sin röst, medan franskan i Les Litanies De Satan framförs av Vorph Från SAMAEL. Det gäller att känna sina egna begränsningar, och på देवदेवं (Devadevam) framförs lyriken av Kathir från det singaporianska metalbandet RUDRA. Djupast intryck av gästsångarna gör dock Danai Katsameni från grekiska nationalteatern med sin gripande starka vokalinsats på Elthe Kyrie.

Musikaliskt är ”Rituals” lika tung, och lika perfekt balanserad mellan igenkänning och överraskande moment, som de två senaste alstren av ROTTING CHRIST. Sakis Tolis och bandet kokar ner alla vitt skilda beståndsdelarna till en intensivt kryddstark anrättning.  Alltså; tuungt att ta till sig, albumet kräver sin lyssnare, beväpnad med tålamod och öppenhet. Men till slut sitter det där, delarna faller på plats en efter annan och helhetens förtjänster uppenbaras. Jag ber dig att ta dig den tid det kräver!

Elthe Kyrie, förstasingeln som jag utsåg till 2015 års bästa låt, växer här i sitt sammanhang än mer och kan mycket väl visa sig även utgöra 2016 års bästa låt… Risken är uppenbar att också hela albumet ”Rituals” skär sig in i toppskiktet av årets utgivningar, och detta säger jag trots att vi knappt mer än påbörjat år 2016.

Skivor

Vreid – Sólverv

Lämna en kommentar

Vreid - SólvervARTIST: VREID
TITEL: Sólverv
RELEASE: 2015
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Når byane brenn
Står fjedli igen

Min relation till norska VREID inleddes med, eller strax före, utgivningen av bandets femte album ”V” år 2011. Bandets historia är dock längre än så, och förra året kunde man fira tioårsjubileum. VREID har alltid gjort extremmusik av hög kvalitet, och med åren har arvet från den norska black metal-scenen förfinats och förvaltats på ett både utmärkt och utmärkande sätt. Med sin sjunde giv, ”Sólverv” visar bandet att det tillhör de yppersta i landets extrem metal-liga.

VREID hade på sina första album en blandning av låtar sjungna på engelska och på sitt ursprungliga tungomål, den utpräglade dialekten sognamål. Från den fjärde skivan ”Milorg” (2009), har sången uteslutande varit på engelska, och bandets framgångar runtom i världen har ökat från album till album. Med årets platta drar man sig åter mot ursprunget, både musikaliskt och genom att denna gång hela albumet framförs på sognamål. ”Åter till rötterna” känns på många sätt som ett tema för denna platta; åter till det egna språket, i lyrikens teman och åter till den svärtade metalmusikens kärna.

Lyriken på ”Sólverv” är en gnistrande hyllning till naturens kraft, den vilt otämjda norska fjällnaturen. ”När städerna brinner, står fjällen kvar”; vår tid kan komma att förgås, men naturen har kraften att återupprätta ordningen. Bandmotorn och basisten Jarle ”Hvàll” Kvåle är liksom tidigare huvudsaklig upphovsman till både text och musik, och säger sig denna gång varit djupt inspirerad av hembygden i Sogndal och naturen därikring. Det känns också som att låtar som Haust, Ætti sitt fjedl, Storm frå vest och titelspåret Sólverv representerar något av essensen av bandets musik och idé.

VREID kan väl sägas ständigt ha tassat lite strax bakom de allra namnkunnigaste norska metalgrupperna, inte fått det där riktiga genomslaget de förtjänar, samtidigt som bandet alltid åtnjutit respekt både inom scenen och i musikvärlden i stort. Jag hoppas och tror att ”Sólverv” kan bli den platta som lyfter fram bandet bland de allra främsta, och tror också att detta album kan bredda lyssnargrupperna med sin variationsrikedom. Att texterna framförs på icke-engelska borde idag inte vara något hinder. ”Sólverv” är helt enkelt ett av årets bästa album, så här långt.