Etikettarkiv: live

Dimmu Borgir- Forces Of The Northern Night

ARTIST: Dimmu Borgir
TITEL: Forces Of The Northern Night
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Hårdrock och klassisk musik har alltid haft en flirt med varandra, och att mer eller mindre etablerade akter inom hårdrocken spelar in sessioner med full orkester och kör är faktiskt inte helt ovanligt. Få, om något, band har dock samma förutsättningar som norska black metal-giganterna DIMMU BORGIR, då bandets musik alltid haft ett episkt och storslaget anslag (hell, de senaste släppen känns ju nästan specialskrivna för att framföras med full uppbackning av ett par hundra man på scen!), och att bandet därför gör slag i saken och bjuder in till en helkväll på Oslo Spectrum känns fullständigt logiskt. Med sig har man The Norwegian Radio Orchestra & Choir, och resultatet är en liverelease som innehåller såväl bildmaterial som dubbla CD. Den här recensionen är enbart byggd på ljudet, undertecknad har i skrivande stund valt att inte se konserten på film helt enkelt eftersom… ja… alla konsert-DVD’er som köps har en tendens att spelas en gång på sin höjd, medan ljudspåret går på repeat och i detta fallet fick snålheten styra. Inköp gjordes således enbart av själva dubbel-CD. Du får leva med det helt enkelt.

Musikaliskt får man ett skönt potpurri av bandets stora stunder, men tyngdpunkten ligger helt klart på sentida material. Föga förvånande, då i stort alla spår från ”Abrahadabra” känns mer eller mindre skrivna med ett sådant här tillfälle i åsyn, och det är också en del av skivans svaghet – det blir liksom lite för.. perfekt. För väntat. Att spår som Dimmu Borgir, Born Trecherous, Gateways eller The Serpentine Offering fungerar alldeles utmärkt (ja, nästan kräver!) ett storvulet anslag i form av orkester och kör vet vi ju och det förtar nästan en del av charmen. Låtarna är helt enkelt nästan FÖR lika sina original och inget oväntat bjuds. Visst blandar man med mer oväntade akter som Vredesbyrd eller Progenies Of the Great Apocalypse, men överlag är ”Forces OF The Northern Night” en uppvisning av ett band som har full kontroll på allt.  DIMMU BORGIR bestämmer takt, ton och låtar och ges här chansen att verkligen fläska på i all sin prakt.

Det är helt enkelt storslaget mäktigt, och trots att man liksom vill klaga lite på det närmast perfekta ljudet, det uppenbara låtvalet och det fläckfria framförandet så faller ganska snabbt sådana futtiga invändningar kort. Detta är en jäkla bra liveskiva, och det är bara att lyfta på hatten och tacka DIMMU BORGIR och The Norwegian Orchestra & Choir för uppvisningen. Tänk om ett band som METALLICA visste att man kunde gifta sin musik med en riktig orkester på det här sättet…

Live: Gojira på Münchenbryggeriet

ARTIST: Gojira
LOKAL: Münchenbryggeriet, Stockholm
DATUM: 7 Mars 2017

Löjligt tajt och samspelat. Bra låtar att gräva ur och en publik som är på plats för att se ett band som inte direkt gödslat med spelningar i Stockholm. Kan det gå fel?

Det enkla svaret är förstås: nej. Det kan det ju inte. Trots rent av bedrövliga förband (CAR BOMB kom väl undan med hedern i behåll medan CODE ORANGE var ett soniskt haveri) så slutar kvällen med en jordskredsseger för franska metallsärlingarna GOJIRA. Musiken bygger förstås till stora delar på bröderna Duplantiers centrala roller, och live växer de än mer. Bakom trumsetet dominerar Mario så till den milda grad att det är svårt att sluta blicken från honom eller sluta fascineras över det rent av löjligt tajta spelet. Ett sannt nöje, och det driver förstås frontmannen och gitarristen Joe Duplantiers insats än mer. Han sjunger, han spelar, han är lågmält charmig utan att någonsin låta musiken hamna i andra rummet. Flankerad av Christian Andreu (gitarr) och Jean-Michel Labadie (bas) så mullrar GOJIRA över allt motstånd på sitt alldeles egna sätt. Maskinellt och organiskt på samma gång.

Materialet är till stora delar hämtat från senaste given ”Magma”, och det märks att stora delar av publiken uppskattar publikfriare som Silvera, Stranded och The Cell. Personligen når konserten högst när man får titelspåret från förra given ”L’Ennfant Sauvage” samt material från ”The Way Of All Flesh” i form av Toxic Garbage Island och personliga favoriten Oroborus.

I ärlighetens namn finns lite skönhetsfläckar på spelningen. Trumsolo – oavsett skickligheten – är sövande trista att se på, stundtals blir de finkulturella utsvävningarna lite väl segdragna och visst hade man gärna sett mer material från ”L’Enfant Sauvage”… men på det hela taget kan man inte undgå att smita ut från spelningen med ett brett flin i ansiktet. Det finns bara ett band som GOJIRA, och den känslan förstärks efter upplevelsen av att se och höra dem framföra sina alster live.

Bilderna courtesy of Robert Sandström och hans mobiltelefon. Hela setlistan återges här.

Live: SATYRICON, Nalen 26/4 2015

Norska SATYRICON är en av de pålitligaste akterna man kan se live, i alla fall om man nu råkar ha en febless för smittsamt svängig extremmetall som balanserar på randen mellan hårdrock och black metal. Bandet besitter en löjligt stark låtskatt och trots att man väljer att avsluta den här Europaturnén med att mangla Nalen i två timmar så kan man snabbt konstatera att listan med låtar som saknas är närapå lika lång den man får – och då räknar vi bara de starka favoriterna. Till detta ska man lägga faktumet att bandet är just det live – ett band. Visst är det tydligt att kärnduon som faktiskt utgör SATYRICON – dvs trumfenomenet Frost samt frontmannen Satyr – är huvudfigurerna, men bandet vilar live på mycket höga nivåer av spelskicklighet, och nu börjar det vara ett par vändor som livesättningen utgjorts av samma gubbar, så samspelta är dessutom.

Den här kvällen finns ett par saker som sticker ut i jämförelse med ett ”vanligt” gig med SATYRICON. Då undertecknad var alldeles för upptagen med att njuta av kvällen för att notera dem noga samt fotografera så redogörs giget i korthet och punktform nedan!

  • Ingen kan veva med hårmanen samtidigt som det smiskas skinn på samma sätt som Frost. Stundtals är det nästan konstant headspin som gäller, och det är lika imponerande som fascinerande att se eftersom det inte tycks gå ut ett enda vitten över mannens musikaliska insats. Solid som ett urberg.
  • Satyr har verkligen vuxit ut till en fantastisk frontman. Över alla år jag sett dem har han tagit steg framåt hela tiden, och nu har han publiken i sin hand. Han driver på, skojar (läs här för exempel på mellansnack) och dominerar scenen. Någon bländande gitarrist är han däremot inte, och när gitarren åker fram för bidrag i de äldre låtarna så är det tydligt att han inte hinner med. Då får gitarristerna Steinar Gundersen och Diogo Bastos ta hand om spelandet, vilket man förstås hanterar finfint.
  • Nalen är en fantastisk konsertlokal. Bra ljud, bra ljus, härligt rum. Passar extra bra den här gången, då bandet bjuder på lite smakprov på hur låtar arrangeras tillsammans med operakören på kommande ”Live At The Opera”. Bäst fungerar det när man bygger om Die By My Hand, den blir väldigt dramatisk och mörk.
  • Bandet har på denna turné bjudit in fans till en jamsession på scen. Det låter helt galet, och blir också en smula skumt då man utan att presentera namn eller instrument tar in en kille som får jamma med bandet. Presentera instrument? Ja, faktum är att det ju inte brukar behövas – en gitarr är en gitarr, liksom – men i detta fall kan jag inte ens säga vad karl’n spelar på. En fiolharpaorgel? Det ger i alla fall ifrån sig ljud som minner såväl om orientaliska som fornnordiska toner, och resultatet av jammet blir faktiskt rätt bra!
  • Under kvällen får man rätt mycket äldre (i sammanhanget då) material, och speciellt Filthgrinder sitter som en smäck. Men det är tydligt att publiken (kanske speciellt en söndagkväll, inte den bästa av dagar för spelningar) inte ger samma gensvar som när någon av de nyare hitsen spelas, och eftersom man valt att placera de lite anonymare låtarna i ett sjok i mitten så sjunker energinivån i lokalen något under den tiden. Trots att bandet piskar frenetiskt. Det hade väl passat sig bättre om de låg lite utspridda, måhända?
  • Jäklar vilka hits det här bandet kan rada upp. K.I.N.G, Mother North, The Wolfpack, Black Crow On A Tombstone, Our World, It Rumbles Tonight, Fuel For Hatred… listan kan göras ruggigt lång. Mest saknade jag Repined Bastard Nation och To The Mountains, men man kan ju inte få allt. Och det här var knappast den sista gången jag såg bandet live heller…

Satyricon live 2 Satyricon live