Etikettarkiv: Napalm Records

Skivor

John Garcia – The Coyote Who Spoke In Tongues

ARTIST: John Garcia
TITEL: The Coyote Who Spoke In Tongues
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Att påstå att JOHN GARCIA är en kultfigur inom stonerrocken, och att de ökendammiga riff han och hans KYUSS har värkt fram satt ett permanent avtryck inom genren, är lite som att säga att Jesus är en hyggligt central figur inom kristendomen. Skillnaden är att JOHN GARCIA är bättre på att bära upp ett par solglasögon…

Lusten att återuppstå verkar de dock dela, oavsett vem som bäst bär upp sina accessoarer. Där den ena skäggiga hippie-farbrorn sägs ha rullat undan en sten och knallat iväg, tar den andra och hivar ut dist-pedalen i öknen och plockar fram den akustiska gitarren. (Det är här ni lägger till valfri ordvits på temat ”rock ’n’ roll.)

Oavsett vad man tror, tänker och tycker om den första skäggbäraren av de två, är resultatet i fallet JOHN GARCIA onekligen coolt utan bara helvete! (Sorry, Jesus.) Flera av de KYUSS- och tidigare JOHN GARCIA-klassiker som på ”The Coyote Who Spoke In Tongues” presenteras i avskalad, akustisk form låter som gjutna för formatet. Exempel, säger ni? Tja, varför inte jämföra originalet av Green Machine med sitt där tunga, skitiga riffande, med den fantastiskt sorgsna, finstämda ballad som här slingrar sig fram över ökensanden likt en skygg, men fortfarande giftig reptil? Eller kanske låna ett öra till nu ännu bluesigare och lojt kåta Space Cadet?

Sedan finns här även nya låtar som bär sig av egen kraft, utan att luta sig mot elektrifierade förfäders stabila stenformationer. Bland de nya spåren är det energiska Kylie, samt The Hollingworth Session med sitt närmast enerverande snabbfästande avslutningsparti, som sticker ut lite extra.

Jag antar att det inte är självklart att fans av KYUSS kommer att älska ”The Coyote Who Spoke In Tongues”, då stilen skiljer så pass märkbart åt. Kanske kommer en och annan att tänka att konceptet MTV Unplugged borde ha fått dö med 90-talet. Å andra sidan kommer vår samtida, stentvättade Jesus-figur garanterat att värva nya fans via den här eskapaden. Kanske sådana som i vanliga fall snarare avnjuter sin rågwhiskey til LINCOLN DURHAM än till KYUSS?

Nåväl. Den här plattan är kanske inte häpnadsväckande bra, men väl värd att ta del av. JOHN GARCIA vet hur man får en rocklåt att svänga, dist eller ej!

Skivor

Skálmöld – Vögguvísur Yggdrasils

Lämna en kommentar

skalmold2016ARTIST: Skálmöld
TITEL: Vögguvísur Yggdrasils
RELEASE: 2016
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

Isländska SKÁLMÖLD (eg. ”Svärdets tid”, mer bildligt ”laglöshetens tid”) som enligt egen utsago spelar Þjóðlagaþungarokk (jaja, folk metal då, om ni nu ska ha det på sve… jag menar engelska), eller viking metal som det också ibland kallas, bildades 2009 och släpper nu sin fjärde fullängdare. Och jag tänker att om det nu ska vara nordisk folkmetall så kan det knappast bli något mer äkta än det isländska, eller?

”Vögguvisur Yggdrasils” ges ut av Napalm Records 30 september och består av nio ”vaggvisor”, namngivna efter de olika världarna enligt gammal nordisk asatro. Konceptalbumformatet, som SKÁLMÖLD använt sig av i alla sina hittillsvarande skivor, tilltalar även här.

Första singeln, Niðavellir, berättar således om dvärgarnas (eller svartalvernas) värld och lyriken besjunger hur skönt det är att sova i dessa dvärgarnas grottor. Övriga spår behandlar eldjättarnas värld i Múspell, de vanärade döda i Niflheimur, människorna i Miðgarður, jättarna i Útgarður, alverna i Álfheimur, asagudarna i Ásgarður, de döda i Helheimur och slutligen vanerna i Vanaheimur.

Musiken då? Taktfast dunkadunk, mycket hejig körsång och måttlig tyngd karaktäriserar helheten. Thrashiga låtar, bra melodier. Men jag har väldigt svårt med sången, enahanda och med genomgående väldigt tjatig frasering. Fastän sångstilen väl kan sägas följa med genren kan jag inte med bästa vilja fördra den, det stör hela intrycket av plattans annars sköna musik.

Avslutande Vanaheimur, det minst hetsiga spåret, är en riktig favorit. Här funkar sången bättre, mer som i traditionell folkton, och det hela blir mer harmoniskt. Så var också vanerna, såsom fruktbarhetsgudarna Frej och Freja, enligt mytologin de mer livsbejakande, i motsats till de krigiska asagudarna som Tor och Oden. Låten Álfheimur är också melodiös och fin.

Så, trots bra melodier, fina musikaliska insatser och ett intressant koncept blir helhetsintrycket och slutomdömet inte så märkvärdigt. För dig som gillar band som skotska ALESTORM eller finska KORPIKLAANI finns dock säkert en hel del gôtt att se fram emot i ”Vögguvisur Yggdrasils”.

Skivor

Zodiac – Grain Of Soul

ARTIST: ZODIAC
TITEL: ”Grain Of Soul”
RELEASE: 2016
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Tyska bluesrockande kvartetten ZODIAC är produktiva. Sedan debuten ”A Bit Of Devil” 2012 har man nu redan kommit fram till fullängdare nummer 4, och hunnit passera liveskivan ”Road Tapes Vol 1” på vägen. Vid sidan om denna kreativa jetström har man dessutom fullt upp med att spela live runt om i Europa, och på det hela bygga sig en karriär. Personligen tänker jag en del på ett mer Sverigebekant band som RIVAL SONS, likheterna är faktiskt rätt många. Lika många fullängdsskivor, samma känsla av produktivitet, rötterna i rock’n’roll och blues, och en frontman med smått gudomlig röst. Hos RIVAL SONS heter han Jay Buchanan, i ZODIAC är det Nick Van Delft som bossar vid mikrofonen, och i båda fallen tycker jag att just sångarens röst och känsla är helt avgörande för bandets egna sound.
ZODIAC varierar rena blueslåtar med rakare rock historiskt sett, men på sprillans nya ”Grain Of Soul” är det mest av den senare varan – och det av väldigt lättillgänglig sort. Precis som vanligt är bandet samspelta, har ett skönt häng och sväng och en väl fungerande ljudbild – och precis som vanligt med ZODIACs skivor så är de inte speciellt märkvärdiga vid första anlyssningen. Rak rock’n’roll, typ. Och tar sig med tiden för att så småningom växa ut till soniska bestar som är svåra att skaka av sig. Låtar som Down, Faithless, Get Out, Like The Sun, Ain’t Coming Back och titelspåret Grain Of Soul vinner över tiden helt enkelt. Faktum är att ska man fortsätta jämföra med RIVAL SONS så är ZODIAC ett roligare, intressantare och jämnare band, i alla fall sett över de 4 fullängdare som presterats. Jag håller dem faktiskt bättre, totalt sett.
”Grain Of Soul” har ett finurligt omslag, kolla noga så ser det ut som en variant av den gamla Poltergeist-filmen, och ett jävla bra sväng.
Det är lätt en av de bättre rock’n’roll-skivorna som släppts i år, precis som väntat. Betyget må precis kravla sig över gränsen till 8, men likväl över.