Etikettarkiv: Napalm Records

Skivor

Kobra And The Lotus – Prevail I

ARTIST: Kobra And The Lotus
TITEL: Prevail I
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Okej, visst, KOBRA AND THE LOTUS är ett band. På samma sätt som till exempel DIO eller DEVIN TOWNSEND PROJECT är det… Det finns så klart fler medlemmar än frontpersonen, men låt oss vara ärliga – det handlar inte om dem. Kanadensiska KATL handlar naturligtvis om frontkvinnan Kobra Paige, och det beror inte på att det är något fel på kompetensen hos övriga i bandet, utan enbart på  att den pipa Paige besitter är galet bra. (Åtminstone nuförtiden, skillnaden mot debutsläppet ”Out Of The Pit” är markant.)

Musikaliskt rör sig Calgary-kombon inom en förhållandevis bred sfär, där inslag av klassisk heavy metal och thrash blandas med uppenbart symfoniska inslag och ett och annat nedstämt riff med lite elakare bett. Kvalitén på låtmaterialet är aningen spretig, även om det ändå finns visst fog för att mena att den genomsnittliga nivån på ”Prevail I” (det är en etta, ”Prevail II” är planerad till senare i år) är snäppet högre än på bandets tidigare släpp. Ungefär hälften av materialet håller mer än godkänd nivå, medan resten slirar lite. spår som är värda att nämnas är inledande Gotham med sin kraftfulla refräng, power-balladen Light Me Up, mångfacetterade Victim, där ett lite taggigare riffande möter Paige klassiska skolning på ett fint sätt, luftiga Manifesting Destiny, samt svulstiga singeln Trigger Pulse.

Det framstår måhända som aningen platt att ösa superlativer över Paige kvalitéer, och inte ha så mycket att säga i övrigt, men det är faktiskt ganska träffande. Med en banal röst i täten hade ”Prevail I” varit en tämligen banal skiva, men nu är det faktiskt en riktigt trevlig bekantskap. Så heter det ju också spetskompetens av en anledning…

Skivor

John Garcia – The Coyote Who Spoke In Tongues

ARTIST: John Garcia
TITEL: The Coyote Who Spoke In Tongues
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Att påstå att JOHN GARCIA är en kultfigur inom stonerrocken, och att de ökendammiga riff han och hans KYUSS har värkt fram satt ett permanent avtryck inom genren, är lite som att säga att Jesus är en hyggligt central figur inom kristendomen. Skillnaden är att JOHN GARCIA är bättre på att bära upp ett par solglasögon…

Lusten att återuppstå verkar de dock dela, oavsett vem som bäst bär upp sina accessoarer. Där den ena skäggiga hippie-farbrorn sägs ha rullat undan en sten och knallat iväg, tar den andra och hivar ut dist-pedalen i öknen och plockar fram den akustiska gitarren. (Det är här ni lägger till valfri ordvits på temat ”rock ’n’ roll.)

Oavsett vad man tror, tänker och tycker om den första skäggbäraren av de två, är resultatet i fallet JOHN GARCIA onekligen coolt utan bara helvete! (Sorry, Jesus.) Flera av de KYUSS- och tidigare JOHN GARCIA-klassiker som på ”The Coyote Who Spoke In Tongues” presenteras i avskalad, akustisk form låter som gjutna för formatet. Exempel, säger ni? Tja, varför inte jämföra originalet av Green Machine med sitt där tunga, skitiga riffande, med den fantastiskt sorgsna, finstämda ballad som här slingrar sig fram över ökensanden likt en skygg, men fortfarande giftig reptil? Eller kanske låna ett öra till nu ännu bluesigare och lojt kåta Space Cadet?

Sedan finns här även nya låtar som bär sig av egen kraft, utan att luta sig mot elektrifierade förfäders stabila stenformationer. Bland de nya spåren är det energiska Kylie, samt The Hollingworth Session med sitt närmast enerverande snabbfästande avslutningsparti, som sticker ut lite extra.

Jag antar att det inte är självklart att fans av KYUSS kommer att älska ”The Coyote Who Spoke In Tongues”, då stilen skiljer så pass märkbart åt. Kanske kommer en och annan att tänka att konceptet MTV Unplugged borde ha fått dö med 90-talet. Å andra sidan kommer vår samtida, stentvättade Jesus-figur garanterat att värva nya fans via den här eskapaden. Kanske sådana som i vanliga fall snarare avnjuter sin rågwhiskey til LINCOLN DURHAM än till KYUSS?

Nåväl. Den här plattan är kanske inte häpnadsväckande bra, men väl värd att ta del av. JOHN GARCIA vet hur man får en rocklåt att svänga, dist eller ej!

Skivor

Skálmöld – Vögguvísur Yggdrasils

Lämna en kommentar

skalmold2016ARTIST: Skálmöld
TITEL: Vögguvísur Yggdrasils
RELEASE: 2016
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

Isländska SKÁLMÖLD (eg. ”Svärdets tid”, mer bildligt ”laglöshetens tid”) som enligt egen utsago spelar Þjóðlagaþungarokk (jaja, folk metal då, om ni nu ska ha det på sve… jag menar engelska), eller viking metal som det också ibland kallas, bildades 2009 och släpper nu sin fjärde fullängdare. Och jag tänker att om det nu ska vara nordisk folkmetall så kan det knappast bli något mer äkta än det isländska, eller?

”Vögguvisur Yggdrasils” ges ut av Napalm Records 30 september och består av nio ”vaggvisor”, namngivna efter de olika världarna enligt gammal nordisk asatro. Konceptalbumformatet, som SKÁLMÖLD använt sig av i alla sina hittillsvarande skivor, tilltalar även här.

Första singeln, Niðavellir, berättar således om dvärgarnas (eller svartalvernas) värld och lyriken besjunger hur skönt det är att sova i dessa dvärgarnas grottor. Övriga spår behandlar eldjättarnas värld i Múspell, de vanärade döda i Niflheimur, människorna i Miðgarður, jättarna i Útgarður, alverna i Álfheimur, asagudarna i Ásgarður, de döda i Helheimur och slutligen vanerna i Vanaheimur.

Musiken då? Taktfast dunkadunk, mycket hejig körsång och måttlig tyngd karaktäriserar helheten. Thrashiga låtar, bra melodier. Men jag har väldigt svårt med sången, enahanda och med genomgående väldigt tjatig frasering. Fastän sångstilen väl kan sägas följa med genren kan jag inte med bästa vilja fördra den, det stör hela intrycket av plattans annars sköna musik.

Avslutande Vanaheimur, det minst hetsiga spåret, är en riktig favorit. Här funkar sången bättre, mer som i traditionell folkton, och det hela blir mer harmoniskt. Så var också vanerna, såsom fruktbarhetsgudarna Frej och Freja, enligt mytologin de mer livsbejakande, i motsats till de krigiska asagudarna som Tor och Oden. Låten Álfheimur är också melodiös och fin.

Så, trots bra melodier, fina musikaliska insatser och ett intressant koncept blir helhetsintrycket och slutomdömet inte så märkvärdigt. För dig som gillar band som skotska ALESTORM eller finska KORPIKLAANI finns dock säkert en hel del gôtt att se fram emot i ”Vögguvisur Yggdrasils”.