Etikettarkiv: Opeth

Opeth – Sorceress

opeth-sorceressARTIST: Opeth
TITEL: Sorceress
RELEASE: 2016
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

OPETH har fått upp ett högt arbetstempo. Det är bara två år sedan senaste skivan ”Pale Communion” kom ut till lika delar acklamation som gnölsång. För egen del så var jag djupt imponerad av den skivan. 

Nya skivan ”Sorceress” är en mer mångskiftande skiva som verkligen har en genomtänkt komposition. Många band tänker inte ett skit på låtföljd, men jag får verkligen en känsla att OPETH gör det i väldigt hög utsträckning. Både låtarnas placering och varje enskild låt har karaktären av ebb och flod som ger en väldigt angenäm upplevelse som lyssnare.

Inledande Persephone är en fin och väldigt lågmäld inledning på skivan. Jag märker att jag längtar efter att höra mer i denna riktningen. Sen matar bandet på rätt friskt med ett satans sväng i snart sett varenda låt – Sorceress, The Wilde Flowers, Will O The Wisp och Chrysalis innan det är dags för något av en paus i Sorceress 2 och The Seventh Sojourn. Först tyckte jag att just dessa två låtar hade alltför mycket bagatellartad karaktär över sig, men ju mer jag lyssnat desto mer hör jag  hur mycket arbete det är lagt på att just få musiken att låta så lätt och luftig det bara går. Imponerande.

Slutet på skivan är mer matig musik. Strange Brew, A Fleeting Glance och Era är verkligt monumentala låtar, innan pianotemat i Persephone återkommer för att runda av skivan.

OPETH är, likt flera av mina favoritförfattare,  ett band som jag sedan länge har utvecklat en sådan grad av förtroende för att jag alltid kollar in oavsett vilka recensioner senaste boken har fått. Jag litar helt enkelt på att åtminstone någon aspekt av verket kommer att få mig att nicka gillande.

Nu har Mikael Åkerfeldt sedan länge överbevisat mig om att han vet hur bra låtar skrivs, och även i fall det kanske inte kommer så mycket himlastormande nydanande så ligger ändå verkshöjden på en nästan orimligt hög nivå ändå. Och så är det med ”Sorceress”. Snart sagt alla plattans låtar är riktigt bra. Har ni följt med på bandets resa sedan ”Heritage” så vet ni hur musiken låter. Jag tycker ändå att bandet är mer lekfullt – ta solona exempelvis. De liras med verklig känsla, vilket också gäller Åkerfeldts sång. Jösses – att han ens har tvivlat på sin rensångsförmåga är egentligen lika rörande som häpnadsväckande.

Jag tycker också att det är kul att keyboardisten Joakim Svanberg tar mer plats, och han släpper verkligen på ett sånt helvetiskt sväng emellanåt!

I vilket fall – OPETH har snickrat ihop en riktigt bra skiva som är väl värd att kolla in.

Live: Opeth

ARTIST: Opeth
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 29 november, 2012

OPETH – igen?! Jo, jag vet, vi har ju skrivit en del om detta band. Inte mindre än fyra gånger i livesammanhang. Kan det inte räcka nu? Ett rent subjektivt svar på denna fråga är ju, såklart, nej. Inte när man ligger på den rent vansinniga nivå som OPETH de facto gör.

För är det nåt man vet att man kommer få när man går på en konsert med OPETH så är det kvalitet. I allt. Idag när vilka lallare som helst kan åstadkomma en bra skiva i studion så är det så oerhört skönt att veta att det fortfarande finns musiker som sätter hantverket i centrum. Det gäller förmågan att skriva låtar som dräper, det gäller det rent utomordentliga ljudet som levereras, och det gäller den rent überjävliga kompetensen att lira brallorna av den stora publiken som var på KB igår.

Om ni såg bandet på förra turnésvängen då bandet endast spelade låtar med rensång och kanske drog er för att gå på gårdagens konsert på grund av detta faktum – då tycker jag synd om er. För nu är growllåtarna tillbaka i setlisten med kraft – redan som andra låt drar OPETH igång Ghost Of Perdition. Gåshud? Jajemensan! Vad gäller setlisten så är det en del nyheter. Ja kanske inte om man sett bandet de senaste fem gigen – då bjuder bandet inte på speciellt många överraskningar. För oss andra så är det synnerligen roligt att se att lågoddsare som White Cluster från ”Still Life” spelas med en övertygelse som imponerar. Jag har faktiskt aldrig hört den låten live så jag uppskattar den extra mycket.

Lika kul är det att se både tidigare nämnda Ghost Of Perdition som Reverie/Harlequin Forest från ”Ghost Reveries” åter i setlisten. Jag har inget alls att klaga på vad gäller låtvalet, även om det såklart alltid kommer finnas låtar som det hade varit kul att höra. Lyxproblem minst sagt – och något förväntat då OPETH har låtar av rysansvärd kvalitet så att de med lätthet hade kunnat spela i ca 10 timmar utan att det hade gått slentrian i liret.

OPETH fastställer sin rent makalösa nivå med gårdagens gig – precis så som jag hade förväntat mig. Tråkigt? Inte en chans då Mikael Åkerfeldt är prick så ironiskt kul som han brukar vara. Det är oerhört befriande med en frontman som är så totalt avslappnad med sin publik som Åkerfeldt är. Det är nästan som att bevittna ett samtal mellan två personer. Och det är, i all sin tramsighet, oerhört kul.

Mest nöjd är jag över den episka versionen av Deliverance som är en av mina absoluta favoritlåtar av bandet. Ska jag hitta något att anmärka på är det att det blir lite väl uppenbart att det kommer spelas extranummer. Men om man likt OPETH kommer ut och avslutar med Blackwater Park då blir detta endast en radanmärkning.

Setlista:
The Devil’s Orchard
Ghost Of Perdition
White Cluster
Hope Leaves
Deliverance
Hessian Peel
Häxprocess
Reverie/Harlequin Forest
Blackwater Park

Live: Opeth

ARTIST: Opeth
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 18 februari, 2009

När OPETH stegar upp på scenen ungefär 21.15 öppnar de med Heir Apparent och Ghost of Perdition. Det är, om du frågar mig, en helvetes inledning som försätter i alla fall undertecknad i extas. Jag har sett OPETH mest på festivaler, då de endast har fått runt en timme och en kvart på sig att spela – kvällens konsert varar i drygt två timmar. Inte ens ett förband har de tagit med sig, vilket bara är skönt eftersom den stora publiken tycks vilja stanna hela kvällen och betitta landets absolut bästa band.

Mikael Åkerfeldt, Opeth. Bild: Martin Bensch

I mångt och mycket påminner publikens beteende om en jazzpubliks – solon eller särskilt snygga partier applåderas och folk står relativt stilla för att vara på en metalkonsert. Visst, hornen syns då och då och det headbangas, men för det mesta verkar folk helt hypnotiserade av det fantastiska låtmaterial som de serveras. ”Watershed” står i centrum – bandet hämtar tre låtar till setlisten, Lotus Eater, Hessian Peel och Heir Apparent, från förra årets mästerliga platta vilket är helt okej med mig.

Rent utstrålningsmässigt finns det en hel del band som piskar OPETH men få andra band har samma fruktansvärda kvalité på sina låtar – när de drar igång Deliverance börjar jag nästan böla av glädje. Godhead’s Lament, The Leper Affinity, och Night And The Silent Water – ja ni begriper att rent låtmässigt var detta en fruktansvärt bra konsert.

Mikael Åkerfeldt bjuder dessutom på vansinnigt roligt mellansnack – det är syrligt sardoniskt nästan hela tiden;
Jag har haft ett riktigt jobb en gång. Bytte däck.
Paus.
Och nu gör vi det här.

På samma fruktansvärt roliga sätt fortsätter det hela kvällen. Ska jag hitta något att anmärka på så är det att Martin Axenrots 16-delar på bastrummorna inte alltid är helt tajta – men det känns lite småsurt med tanke på allt fantastiskt han gör bakom trummorna i låt efter låt. Framför allt framstår OPETH som ett band med en oerhört hög grad av samspelthet – detta faktum plus en makalös låtskatt att ösa ur gör att en konsert med OPETH alltid är en oerhörd upplevelse.

Mikael Åkerfeldt, Opeth. Bild Martin Bensch