Etikettarkiv: progressive death metal

Skivor

Sweven – The Eternal Resonance

Lämna en kommentar

ARTIST: Sweven
TITEL: The Eternal Resonance
RELEASE: 2020
BOLAG: Ván Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Vissa skivor vet man från första låten att man kommer att gilla den. Så förhåller det sig med SWEVENs debutskiva ”The Eternal Resonance”. Nu vet jag att det är en hel massa av er som tänker att Sweven, var inte det MORBUS CHRONs sista skiva? Jo, och dessutom – det är Robert Andersson som står bakom bandet SWEVEN – MORBUS CHRONs huvudsaklige låtskrivare.

SWEVEN känns som en helt logisk fortsättning på den musikaliska resa som Andersson påbörjade i MORBUS CHRON. Det känns däremot som att SWEVEN tar ut svängarna på ett betydligt mer vidlyftigt sätt än MORBUS CHRON som ju verkligen stod för något eget inom svensk dödsmetall.

”The Eternal Resonance” formligen vibrerar av skaparlusta, och det är inte utan att jag förundras över hur bra den här skivan är, och att jag fortfarande hittar nya saker att upptäcka efter mer än 20 lyssningar. Här finns de oerhört vackra, hemsökande vilsamma partierna i snart sagt varenda låt som skickligt kontrasteras mot den minst sagt underbart murkna sången. Det finns en genomgående balans – en röd tråd om ni vill – som gör att jag som lyssnare känner mig väldigt väl omhändertagen. Bäst är det när en låt som Visceral Blight sveper in på plats 7 av 8 och fullständigt mejar ner allt motstånd med sin vackra desperation. De sista 2 minuterna i den låten är så euforiskt bra att jag får gåshud varenda gång. Och det på en plats då de flesta skivor brukar varva ner.

Överhuvudtaget känns SWEVEN som ett band där kommunikation betyder väldigt mycket. Andersson, Isak Koskinen Rosemarin och Jesper Nyrelius lirar verkligen som ett band, en enhet som vet vad de vill med sin musik.

Jag är som ni förstår helt golvad av ”The Eternal Resonance” som helt ärligt är det bästa jag hittills har hört under 2020. Kolla in den, för helvete.

Skivor

Alkaloid – Liquid Anatomy

Lämna en kommentar

ARTIST: Alkaloid
TITEL: Liquid Anatomy
RELEASE: 2018
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Proggigt extrema ALKALOID återvänder, hett åstundade av mig, med sin andra platta, ”Liquid Anatomy”. Jag tokdyrkade debuten ”The Malkuth Grimoire” som kom 2015 men kunde aldrig känna mig tillräckligt säker på om det skulle komma någon mer musik från det här, minst sagt, sysselsatta gänget.

”Liquid Anatomy” är en lika vindlande och hisnande upplevelse som föregångaren. Det proggiga har fått ytterligare spelrum, och även det mer melodiska – inledande Kernel Panic rymmer alla dessa element lika ledigt som valfri bandtisha. Och det är ju här som ALKALOID har sitt forte – de ställer utan problem disparata element bredvid varandra och får det att funka.

Mångsidigheten i både det stundtals brutalköttiga gitarrarbetet – kolla in feta As Decreed By Laws Unwritten som har ett av de tyngsta och mest svängande riffen på hela plattan – kombineras sömlöst med otroligt vackert melodiskt spel från gitarristerna Christian Münzner och Danny Tunker. Jag är oerhört imponerad av dessa herrars spel, som visserligen tillåts ta plats, men som aldrig kommer i vägen för låtarna. Som vanligt hörs basen från Linus Klausenitzer, vilket känns helt självklart när det gäller ALKALOID. Att de har styrt upp en väldigt fin och organisk ljudbild bidrar starkt till hur mycket jag gillar den här skivan. Hannes Grossmans trummor låter väldigt bra, vilket känns skönt för det händer, såklart, en hel massa på trummorna.

En av anledningarna till att ALKALOID startades var att just Grossman ville jobba med sångaren Morean. Jag förstår verkligen det, för jösses vilken mångsidig och intressant sångare han är. Hans register är magiskt brett – rensången och growlet sitter som en keps.

ALKALOID känns som ett både seriöst och väldigt lekfullt och lustfyllt band. Det är så roligt att lyssna på ”Liquid Anatomy”, för jag upptäcker nya saker vid varje lyssning. Kolla in den.

Skivor

Barren Earth – A Complex Of Cages

Lämna en kommentar

ARTIST: Barren Earth
TITEL: A Complex Of Cages
RELEASE: 2018
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att tiden lever sitt eget liv är vi nog alla mer eller mindre medvetna om. Men jag måste erkänna att jag hajade till när jag insåg att det är tre år sedan ”On Lonely Towers” kom. Jag drämde i med en betygsnia och en tredjeplats på min årsbästalista för skivan som jag då utan tvekan utnämnde till bandets hittills bästa. Frågan är om ”A Complex Of Cages” slår föregångaren?

Jón Aldará som tog över positionen som sångare på ”OLT”  höjde minst sagt förväntningarna på ”ACOC” efter den rent mästerliga vokala uppvisning han stod för på HAMFERÐs ”Támsins Likam” som kom tidigare i år och rent sångarmässigt så dräper ”ACOC” med sin otroliga mångsidighet. Aldarás alla vokala uttryck hanterar han med självförtroende och finess, och alltid med väldigt mycket känsla. När dessa paras med den lika stora mångsidigheten i BARREN EARTHs instrumentella leverans, ja då krävs det ingen examen i musikteori för att gå igång på nästan alla cylindrar.

Ta öppningslåten The Living Fortress till exempel. Det rent sanslösa drivet i introt är magiskt bra, med nickningar åt både OPETH och DREAM THEATER. När väl sången kommer in så väljer bandet att börja bygga nerifrån igen, och de bygger tills dess att ögonen tåras innan de vräker på med ett riff som fick mig att gallskrika av glädje. Lyssna lite extra vid 3:19 så kanske ni kommer att uppleva samma sak. Räcker det nu? Nähej då! Vid 4:35 drämmer de i ytterligare en gång med ett så tjockt riff att nackhåren reser sig. Att trummisen Marko Tarvonen dessutom lägger sig på koklockan gör det sannerligen inte sämre.

Ja, ni fattar. Jag har nämnt en låt, och är redan i gasen. Det finns några element som hindrar mig från att sätta det högsta betyget på den här skivan, men som helhet betraktat är ”A Complex Of Cages” en fruktansvärt stark lyssnarupplevelse. Variationsrikedomen gör ju sitt till, och jag upplever att BARREN EARTH oftast har jobbat igenom varenda låt så att den känns färdig. Deras kärlek till dynamik uppskattar jag också. De är inte rädda för att ta tid på sig och bygga upp, som i till exempel Zeal som i slutet är ett frustande monster till låt.

Med Aldarás inträde i bandet så verkar BARREN EARTH ha fått något av en nytändning, även om jag ogärna vill använda det uttrycket om ett band som har levererat bra musik på varenda skiva. Men både ”On Lonely Towers” och ”A Complex Of Cages” ligger på en annan nivå i jämförelse med den tidigare diskografin och denna skivan kommer att finnas med på en hel del årsbästalistor trots de rent skrattretande starka skivor som har kommit, och kommer att komma, under 2018.