Etikettarkiv: Relapse Records

Skivor

Outer Heaven – Infinite Psychic Depths

Lämna en kommentar

ARTIST: Outer Heaven
TITEL: Infinite Psychic Depths
RELEASE: 21/7 2023
BOLAG: Relapse Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Som ni förstår av betyget så har jag kärat ner mig i ”Infinite Psychic Depths” ganska rejält under de veckor som skivan har funnits ute. Som vanligt, i alla fall under den senaste tiden, upptäckte jag OUTER HEAVEN på Bandcamp, och jag drogs direkt till omslaget på skivan.

Jag tänkte att ett band som har ett sådant omslag är djävligt modigt, synnerligen brutala och kanske till och med självsvåldiga. Jag tycker fortfarande att det är ett av de fulaste omslagen jag sett.

Tack och lov är det betydligt lättare att tycka om det musikaliska innehållet. Älskar man som jag brutal och teknisk dödsmetall så kommer man äta den här skivan med sked och med stor behållning.

OUTER HEAVEN bemästrar prick alla element som jag älskar med dödsmetall. Hastigheten, svänget, känslan av det hemtama men ändå inte stockkonservativa. Att de dessutom har en rent makalös produktion som förstärker materialet skadar inte heller. Detta märks framförallt i hur Paul Chrismers trummor låter – jag kan helt ärligt säga att jag har inte hört trummor inspelade mer förträffligt på hela året. Att Chrismer också lirar som en besatt förhöjer också. Med Derek Vella (dessutom i fantastiska TOMB MOLD) på bas bildar Chrismer en solid kompsektion som ser till att resten av bandet han ägna sig åt ystra krumsprång mest hela tiden.

Och på tal om att lira som besatta så måste jag nämna gitarristerna Jon Kunz (med ett förflutet i RIVERS OF NIHIL) och Zak Carter. Maken till riffande och solon!

Sången från Austin Haines är ren ljungeld. Illtjutet i början av Pillars Of Dust är helt magiskt.

Men det som gör ”Infinite Psychic Depths” så bra är att den aldrig känns stagnant, det är hela tiden kul att lyssna på den. Trots att skivan vid det här laget nog har spelats från början till slut ett 30-tal gånger hittar jag fortfarande detaljer som förhöjer helheten på oerhört förtjänstfulla sätt.

Kolla in den.

Skivor

Dying Fetus – Wrong One To Fuck With

2 kommentarer

ARTIST: Dying Fetus
TITEL: Wrong One To Fuck With
RELEASE: 2017
BOLAG: Relapse Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Baltimores hårdaste trio är tillbaka efter 5 år med ytterligare en ansiktssmältare till skiva. Det behövs knappast någon examen i grafisk design eller lingvistik att fatta att med det omslaget och med den titeln så kommer det bli musik i den grisigare skolan.

DYING FETUS är en stabil akt – diskografin är fylld med rikligt med riffmumma – och live är bandet en finstämd maskin där tajtheten är gravt utmärkande. Jag föll stenhårt för  förra skivan, ”Reign Supreme” som kom 2012, och kan efter ett antal lyssningar konstatera att ”Wrong One To Fuck With” följer samma föredömliga mönster som föregångsplattan.

Musiken är denna gången aningens mer meckig, riffen mer spretiga, men här finns också bandets fina känsla för tyngd och sväng. Jag kan gotta ner mig hela förmiddagen i den kolossala inledningen till Panic Amongst The Herd, dra igång en enmansmoshpit till gravt tunga Ideological Subjugation och få kotkompression av titellåten.

Det som jag möjligen skulle vilja ha mer av så är det lite mer matighet i produktionen. Trey Williams trummor – och då pratar jag främst om virveltrumman i de långsammare partierna hade inte tagit skada av lite mer tryck. I övrigt är ”Wrong One To Fuck With” en skiva som väl pryder sin plats i DYING FETUS diskografi.

Skivor

Sumerlands- S/t

ARTIST: SUMERLANDS
TITEL: ”S/t”
RELEASE: 2016
BOLAG: Relapse Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Den självbetitlade debutskivan från amerikanska SUMERLANDS är både rolig och svår att recensera på en och samma gång. Det var länge sedan en skiva gav upphov till så motstridiga reaktioner hos undetecknad, och resultatet är att jag knappt vet in eller ut!
Å ena sidan är skivan lite för kort, å andra sidan finns det ingen dödtid (ja, bortsett från avslutande och helt meningslösa instrumentala titelspåret, men det hoppar jag alltid över så det räknas väl inte riktigt…).
Ingen låt är sådär superdunder att den fäster direkt, men alla är ganska bra.
Sången är svag, men karakteristisk.
Riffen är inte superunika, men alla har ett bra driv och är sköna.
Som sagt, ambivalent är ordet som ligger närmast till hands om man ska beskriva mina känslor för plattan. Oavsett så finner jag att jag återvänder till den frekvent de här senaste två veckorna, och det beror antagligen inte bara på att jag vill få rätsida på vad jag tycker om skivan – det finns en annan form av lockelse här också. En önskan att höra av mer av den här ”fulsnygga” skapelsen.

Musikaliskt är det melodisk hårdrock med ett drag av amerikanskt 80-tal. En vän beskrev det som om QUEENSRYCHE möter OZZY OSBOURNE, och banne mig om det inte är rätt på pengen. I alla fall om man menar det QUEENSRYCHE som en gång i tiden var bra och skrev låtar, och inte det band som levererade sorgliga ursäkter till skivor mot slutet innan uppbrottet.

SUMERLANDS består av Phil Swanson (sång), Arthur Rizk (gitarr & keyboard – även producent till vardags), Justin De Tore (trummor) och John Powers (gitarr), och debutskivan består av 8 spår. Det sista är det helt menlösa instrumentala och rent av sövande trista titelspåret, så egentligen kan man nog säga att det är 7 spår. Varje låt ligger runt 3-5 minuter, men alla är bra. The Seventh Seal och The Guardian har varit singlar, men mina favoriter heter nog Blind och Haunted Forever. Relapse har gett ut skivan, och som sista SUMERing (hah, phun intended!) kan man säga att det mest spännande kanske blir hur man ser den här plattan om ett halvår, år? Flipp eller flopp? Bra eller anus? Just nu lutar det åt bra med en svag betygssjua som resultat, men som sagt. Ambivalens råder…