Etikettarkiv: Serious Black

Serious Black – Magic

ARTIST: SERIOUS BLACK
TITEL: “Magic”
RELEASE: 2017
BOLAG: AFM Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

SERIOUS BLACK ångar på. Power metal-kvintetten släpper med “Magic” (som förstås blir en ordramsa som lyder serious black magic om man uttalar det hela i en strof) sin tredje skiva på lika många år. Trots den höga utgivningstakten lyckas man hålla hög kvalitet, och kanske är det rent av den starkaste plattan till dags dato. Undertecknad ska orda mer om det, men först måste vi prata om elefanten i rummet. Diskutera styggelsen som ligger och luktar i allas åsyn men som ingen tycks ha varit modig nog att sätta stopp för.

Ja – vi pratar om omslaget. Urban Breed må sjunga riktigt jävla bra, men idén att ha honom utklädd som en form av umbabumpa-version av Carl-Einar Häckner på konvolutet borde ha kvästs i sin linda. Inget fel med Carl-Einar, men jag vill gå så långt som att påstå att om du inte har koll på det här bandet innan och sen känner ett sug efter att spontantköpa skivan baserat på det intryck omslaget ger så är du inte vid dina sinnens fulla bruk. Sämst smak i år? Garanterat.

MEN. Med det sagt så är ju SERIOUS BLACK bra. Och roliga. Och mysiga att lyssna på. Det spelar mindre roll om man mangalr ut gladlynt dubbeltrampande power metal som Binary Magic, Burn Witches Burn och Lone Gunman Rule eller om det är mer emotionell och tyngre rock som True Love Is Blind eller Kill Me. Det funkar. Det funkar riktigt bra, och “Magic” är en skiva som håller jämna steg med det mesta som genren tycks kunna prestera. Jämför med bandets egna tidiga alster har herrar Breed (sång, Urban i förnamn), Dominik Sebastion (gura), Mario Lochert (basgura), Alex Holswartz (trummor) och Jan Vacik (keyboard) svarvat fram en jämn och fin platta. Du kan spela nästan vilken låt som helst – Mr Nightmist, Skeletons On Parade, Now You’ll Never Now – och det är finfint lir. Det finns bara en sak du ska hoppa över, och det är introt With A Tip Of The Hat. Det är nämligen den musikaliska motsvarigheten till omslaget, och det har vi ju redan konstaterat är… mindre lyckat…

Serious Black – Mirrorworld

Serious Black MirrorworldARTIST: Serious Black
TITEL: Mirrorworld
RELEASE: 2016
BOLAG: AFM Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Märkligt nog har SERIOUS BLACKs debut “As Daylight Breaks” som släpptes förra året fått ett försvarligt antal spelningar den senaste tiden. Jag tycker att det är en riktigt trevlig skiva som jag gärna återkommer till då jag vill ha musik som är välskriven, habilt framförd och som verkligen uppfyller mitt behov av melodier.

SERIOUS BLACK gillar uppenbarligen inte att ligga på latsidan, för nu föreligger “Mirrorworld” redo att släppas.

Power metal som genre betraktat är ju inte en genre där speciellt mycket förändringar kan skönjas. Så inte heller här, men det spelar inte speciellt stor roll. Ett oeftergivligt krav på att skriva bra låtar som gärna inbjuder till allsång  och taktfast stampande existerar dock.

Spontant tycker jag att “Mirrorworld” är aningens svagare än “As Daylight Breaks”, men här finns fortfarande gott om riktigt bra låtar. Inledande As Long As I’m Alive är en klassisk power metallåt. Den har ett fint mäktigt intro innan tempot skruvas upp. Urban breed (ja, han insisterar på att stava sitt efternamn med små bokstäver) som kanske fler känner igen då han har ett förflutet i BLOODBOUND och TAD MOROSE sjunger fint. Han har det rätta klippet i stämman som jag verkligen uppskattar.

Det gäller också resten av bandet som verkligen har gedigna CV:n.

Det jag kan tycka drar ner skivan är också det som är skivans styrka. Detta är musik som känns väldigt trygg. Det görs inte någon som helst ansträngning att bryta genrens givna konventioner. Kanske är det inte heller meningen att power metal ska vara utmanande? I vilket fall så andas, äter, lever SERIOUS BLACK power metal. De vet vilka parametrarna är, och lyckas snickra ihop låtar som övertygar mig om att de är ett band som det är värt att lägga lyssnartid på. Här finns tillräckligt med teknisk mumma – framför allt i plattans senare del.

Gillar du bandet sedan innan så kommer du sannolikt att gilla även “Mirrorworld”. På min egen årsbästalista lär skivan inte hamna, men tillräckligt bra för ett betyg på den övre delen av skalan är den utan tvekan.