ARTIST: Ageless Oblivion
TITEL: Penthos
RELEASE: 2014
BOLAG: Siege Of Amida

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Enligt den grekiska mytologin var Pethos anden för sörjande, sorg och klagan. Ett såklart oerhört lämpligt tema för en death metalskiva. Jag fick upp ögonen för britterna med förstlingsverket ”Temples Of Transcendent Evolution” som kom 2010. Det albumet var verkligen inte utan förtjänster om jag säger så. Förväntningarna på uppföljaren – som ju brukar vara snäppet svårare för band att lyckas bra med – var därför stora.

Och jag ser nu, efter en försvarlig mängd lyssningar, inget skäl till att hålla er på sträckbänken: ”Penthos” är ett svinmäktigt album som är värda er uppmärksamhet. AGELESS OBLIVION är ett band som verkligen inte är rädda att ta ut svängarna. Den i egentlig mening rent traditionellt dödsmetallartade dängan är öppnaren Wolf’s Head. Sen spänner bandet bågen till bristningsgränsen och kopplar på modet å det grövsta. Att ha långa låtar är ju inget självändamål, men då de är fyllda till brädden med innovativa och högkvalitativa ingredienser som i Where Wasps Now Nest och avslutande Penthos: Lament och Penthos: Omnipresent är jag mer än beredd att låtarna speltid övergår 25 minuter. Jo, det är ett långt album som klockar in på över en timmes speltid.

Sammanfogande kitt är sångaren Stephen Jones vars röst verkligen sätts på prov och som på ett fullständigt lysande sätt väver ihop de minst sagt vindlande episka musikaliska utflykterna gitarristerna Fahad Spernick och David Porter ägnar sig åt. Det finns så gott om riffmumma på ”Penthos” att jag kan råda gitarrdiggare att spänna på sig haklappen. Att bandet också har tänkt till när det gäller produktionen så att även basen hörs skall nämnas som en synnerligen god punkt då Sam Chatterton lirar extremt bra. Richard Wiltshire svarar för en lika imponerande uppvisning bakom kaggarna som han bjöd på föregångskivan. Death metalscenen vimlar ju av trummisar som på synnerligen oroväckande vis kan traktera sitt instrument. Att då få höra en trummis som väljer att se till bandets vision med musiken och lira för låtarna, men också ser till att bjuda på lite eget örongodis emellanåt, är ju såklart väldigt njutbart.

Gillar man death metal som bjuder på lite extra genomtänkta låtar utan att kompromissa med graden av extremt larm som man ju förväntar sig från ett band av AGELESS OBLIVION då kommer man inte att bli besviken på ”Penthos” som i skrivande stund framstår som ett av de hittills intressantaste släppen 2014.

ARTIST: Ageless Oblivion
TITEL: Temples Of Transcendent Evolution

RELEASE: 2011
BOLAG: Siege Of Amida

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Progressiva death metalbandet AGELESS OBLIVIONs debut är en glad överraskning. Generellt sett dras jag till band som bolag, i detta fall Siege Of Amida, torgför som just progressiv teknisk dödsmetall, likt en geting till en honungsburk. Ibland blir man besviken, ibland inte, på vad man får indängt i öronen. I fallet ”Temples Of Trancendent Evolution” blir det lite blandad kompott. Spelmässigt är det, som ni säkert förstår, inga duvungar vi har att göra med, och alla instrumentinsatser och sånginsatser ligger på en hög och bra nivå – men något annat hade jag inte förväntat mig.

Låtskrivarmässigt känner jag att AGELESS OBLIVION har ett eget uttryck, vilket såklart är mycket glädjande – de är inte främmande att drämma i med rejält tekniskt lir i sann NILE-anda, men ser också till att inkorporera tillräckligt med andningspauser för lyssnaren, utan för att för den skull tappa i intensitet. Drone Of The Nychomist är ett bra exempel på detta faktum. Mest imponerad är jag annars över låtar som Reclamation och Unhallowed Domain som dånar på likt bulldozers i intensitet, med en hel del demonstrerande av förståelse att bygga in dynamik i musiken där bandet stundtals lugnar ner musiken för att bygga upp till rejäla soniska smockor i nästa sekund – ett grepp som jag är svag för.

Ser jag några blottor är det introt Monument och det för väl tilltagna outrot på Temples. Jag tycker inte att långa intron hör hemma på plattor där jag hellre ser att band skriver ytterligare en, så att säga, riktig låt istället för att öda tid på intetsägande stycken musik som intron tenderar att bli. Likadant är det med outrot av regn och blåst i avslutande för övrigt utmärkta Temples som håller på i närmre fyra minuter.

Bortsett från dessa marginalanteckningar har AGELESS OBLIVION producerat ett starkt debutalbum, och det ska bli mycket intressant att följa gruppen i framtiden.