Etikettarkiv: Symphonic power metal

Skivor

Arion – Vultures Die Alone

Lämna en kommentar

ARTIST: Arion
TITEL: Vultures Die Alone
RELEASE: 9/4 2021
BOLAG: AFM

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag skulle vilja tycka mer om ”Vultures Die Alone” av finska ARION mer än vad jag gör. Den här skivan sorterar jag in, ganska resignerat, under facket ”har potential, skulle kunna vara så mycket bättre, men räcker inte hela vägen”.

Om vi börjar med det positiva så låter ”Vultures Die Alone” bra. Den har ett episkt anslag,  inte fullt så massivt som exempelvis BOREALIS, men tillräckligt för att jag ska gilla hur mäktigt det låter om bandet. Gitarrspelet, och då framför allt solona av Iivo Kaipanen, är fruktansvärt bra i snart sagt varenda låt. Tre låtar sticker ut som verkligt starka – inledaren Out Of My Life  är betydligt bättre än den lökiga titeln. Den har ett fint driv, snygga riff och så satans bra och fina stämmor. Refrängen är episk, och solot svinbra. Bloodline som följer samma linje, men som lyfter bra på grund av Noora Louhimo från BATTLEBEAST som har en rivig stämma som jag gillar, och  Where The Ocean Meets The Sky, en oerhört vacker och snyggt uppbyggd låt som börjar så skirt och växer till massiva proportioner. Här kommer bandets finska rötter också fram på ett väldigt påtagligt sätt.

Det negativa är att skivan känns väldigt tam i övrigt. De flesta av  låtarna går i samma tempo och visst, här finns potential till mycket mer, men det lyfter på för få låtar för att jag ska ta fram högre betyg. Texterna är också väl lama. Det kan tyckas låta konstigt från mig, som gillar att knappt kunna höra vad som sjungs, men när cringefaktorn rusar i höjden då är jag tvungen att sätta ner foten. Och det gör den på ”Vultures Die Alone”.

Skivor

Dialith – Extinction Six

Lämna en kommentar

ARTIST: Dialith
TITEL: Extinction Six
RELEASE: 2019
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Sent på bollen när det gäller ”Extinction Six” från amerikanska DIALITH – skivan släpptes i mitten av augusti. Jag känner ändå att jag vill ge skivan uppmärksamhet, då jag genuint tycker att den och bandet förtjänar det.

Symfonisk power metal – mycket ska stämma om verkshöjden ska bli något att prata om. Att flera lyssnare nog kommer att tycka att EPICA är ett annat band att använda som referensram må vara hänt, likaså de ofrånkomliga liknelserna med NIGHTWISH. Tro mig – DIALITH kan mäta sig med lätthet med dessa titaner – och det redan med första skivan.

”Extinction Six” prickar in flera faktorer som jag tycker behövs: musikerna kan lira på sina instrument, de har bra låtar, en grym sångerska, stämningen sitter som en keps och det låter svinbra om bandet. Produktionen är rena drömmen – Alasdair Wallace Mackies gitarrer har en underbar tjockhet som får mig att tänka på hur BOREALIS låter i detta hänseende. Att Cullen Mitchells trummor låter fint organiska är dessutom helt ljuvligt – han är den enskilde musiker som får DIALITH att verkligen kännas bättre än de flesta. Kreativiteten flödar från hans händer och fötter som gör att varje lyssning blir intressant.

Ska jag nämna en enskild låt som sticker ut så är det Quiver Of Deception som har ett underbart driv, gung – och en helvetiskt fin refräng.

Krista Sion på sång, ja, det finns mycket att säga om henne. Dels tycker jag det är skönt att höra en sångerska som har sån karaktär i rösten som hon har. Dels tycker jag att det är skönt att slippa den operaartade sången som är så vanlig att ta till när det gäller symfonisk metal. Nu hör jag varenda ord som sjungs.

Gillar man symfonisk power metal med extra bett, då har man redan koll på DIALITH. För er andra senkomlingar, likt mig, är det bara att se fram emot en god stunds musikalisk mumma. DIALITH är inte färdiga på långa vägar. Kolla in dem.