Etikettarkiv: The Black Dahlia Murder

Skivor

The Black Dahlia Murder – Verminous

Lämna en kommentar

ARTIST: The Black Dahlia Murder
TITEL: Verminous
RELEASE: 17/4 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har aldrig haft svårt för att gilla THE BLACK DAHLIA MURDER, bandet som jag tycker har legat på samma fina och höga (ni kan läsa in en undermening här om ni vill) nivå i stort sett genom hela sin karriär.

”Verminous” kommer inte ändra på detta faktum om ni är fans till bandet sedan tidigare.

TBDM kombinerar precis som innan skön aggressivitet med helt fantastiska melodiska tongångar och giftigt exekverad sång av Trevor Strnad, en av dödsmetallens mest mångsidiga sångare. Att bandets låtskrivarformula inte ändras så där värst mycket tycker jag spelar mindre roll. Jag vet vad jag gillar med TBDMs musik, och tycker att det kan vara skönt att få i stort sett exakt det som jag förväntar mig utan att det för den sakens skull känns som att bandet lirar på tomgång. För så är det sannerligen inte!

Inledande duon Verminous och Godlessly dräper i stort sett rakt av med både sväng och fint tvåtaktande. Framför allt den senare går fram som en motorgräsklippare som löpt amok. Sunless Empire har ett magiskt fint gung med grundlig tyngd som jag verkligen gillar. Dessutom så har låten ett av de finaste gitarrsolona jag hört i år. Förresten, gitarrspelet av Brian Eschbach och Brandon Ellis är det som lyfter ”Verminous” till den där övre nivån. Du glade med vilken grym känsla de lirar. Det är hela tiden på rätt sida av att ta över låtarna – ”Verminous” är inte en gitarrskiva på bekostnad av alla de där andra viktiga elementen.

”Verminous” är en riktigt bra skiva från ett band som gjort det till en god vana att skämma bort sina lyssnare med höjdarmusik – jag har efter varje lyssning känt mig nödgad att trycka igång skivan igen! Kolla in den.

Skivor

The Black Dahlia Murder – Nightbringers

Lämna en kommentar

ARTIST: The Black Dahlia Murder
TITEL: Nightbringers
RELEASE: 2017
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

THE BLACK DAHLIA MURDER har seglat upp som ett band som levererar på skiva efter skiva. Det är fint att höra att bandet som i dagarna släppte sitt åttonde album, ”Nightbringers” inte har tappat bettet – det är lika underhållande som vanligt att lyssna på bandet från Detroit.

Möjligen kan kan tycka att gitarrarbetet är lite mer ystert än vad det brukar vara – och det vill inte säga lite då TBDM alltid har levererat stringent ösigt gitarrspel. Jag tror att mycket av detta beror på att bandet sedan 2016 är hemvist för Brandon Ellis som också lirar i ARSIS. Det släpps på rejält framför allt i solona på ”Nightbringers”.

Det är såklart en hel del grejer som känns välbekanta med bandets musik – det kanske hade varit för mycket begärt av ett band som gör sin åttonde skiva att uppfinna hjulet på nytt – men hantverksmässigt känner jag mig väl omhändertagen av bandet som låter lika spelsuget som vanligt.

Tyngdpunkten ligger – som brukligt  – på höghastighetsmusik. Men TBDM har alltid varit oerhört fina på att lägga in snygga melodier och ett skönt sväng i sina låtar. Fina Kings Of The Nightworld har ett tungt gungande sväng som jag gillar väldigt mycket, och den samsas alldeles ypperligt bredvid As Good As Deads inledning som kan vara bland det mest episka på skivan. Bäst är faktiskt skivans senare hälft, som inleds med Jars, en skoningslös dänga med nästan hysteriskt lir genomgående.

Som alltid imponeras jag väldigt mycket av Trevor Strnads vokala kapacitet. Han har en röst med nästan oändlig variation inom det brutala spektrumet – och det gör stor skillnad i fråga om att höja bra låtar till nästa nivå.

”Nightbringers” är en fin skiva som väl pryder sin plats i THE BLACK DAHLIA MURDERs diskografi. Gitarrmässigt kan det faktiskt vara den bästa. Kolla in den.

Live

Live: The Black Dahlia Murder & Ghost

Lämna en kommentar

ARTIST: The Black Dahlia Murder & Ghost
LOKAL: Getaway Rock Festival
DATUM: 5 juli, 2012

I ett solindränkt Gävle spelas det metal så det står härliga till under tre dagar på Getaway Rock Festival. WeRocks utsända Martin Bensch och Kitty Rossander rapporterar från hela festivalen. 

THE BLACK DAHLIA MURDER

Trevor Strnad leder sitt THE BLACK DAHLIA MURDER i festivalens hittills bästa tekniska smocka med en bravur och en glöd som tar andan ur mig. Den något trötta publiken låter sig villigt ledas i en konsert som jag måste beteckna som festivalens bästa hittills. Jösses, vilken spelglädje bandet visar!

Bandets musik är tekniskt sett en utmaning, och det hade kunnat bli precis hur tråkigt som helst om det inte vore för just denna demonstration av jävlar anamma och ren glädje över att stå på en scen som bandet visar genom prick hela konserten. Och då är det fullständigt omöjligt att inte kapitulera. Moonlight Equilibrium låter exakt så förödande hård som en gaffeltruck in i en tegelvägg. Trummisen Shannon Lucas är killen som bakom Strnad jobbar hårdast – det är en vägg av blastbeats och dubbla bastrummor nästan hela vägen. Och likväl får han det att svänga, ja nästan dansa fram. Jag har alltid varit svag för band som på TBDM-manér älskar att lira i 6/8-delstakt. Det ger rikligt med möjligheter att trots att manglet är så dominerande få musiken att gunga fram. Statutory Ape är ytterligare en låt som växer så fantastiskt live – likadant är det med Necropolis som dånar in i öronen lika ljuvt som fågelsång.

Efter låt tre är publiken helt i Strnads händer – att karln samtidigt som han springer runt och röjer som en vettvilling ändå kan leverera sången på det briljanta sätt han gör är inget annat än en bedrift. Han har också ett vokalt uttryck som är imponerande – skriksången blandas med det djupa growlet helt utan minsta miss. Ibland kan han till och med växla i mitten av ett ord!

Jag har sett bandet flera gånger tidigare – och det jag såg ikväll var det bästa jag sett av bandet överhuvudtaget. Det är med ett mycket stort leende på läpparna som jag går från konserten.

GHOST

GHOSTs spelning på förra årets Getaway var en av höjdpunkterna. I år har bandet uppgraderats till en mycket större scen – min enda undran var hur det skulle bli att se bandet utomhus. Gasklockan gav förra året en intimitet som verkligen lyfte konserten något oerhört. Fast med tanke på hur stor publiken är så är det tur att konserten inte är i Gasklockan. För det är smockfullt framför Blue Stage när bandet går på. Och hade jag någon tvekan om att bandet skulle vara sämre i år än förra året så blåser GHOST alla mina tvivel av banan från första ton. För detta är i dubbel bemärkelse djävligt bra.

Egentligen ligger det något oerhört märkligt i att ett band som spelar ganska mjuk rock får detta mottagande, om det inte vore för två detaljer: låtarna. Och den mycket väl kalkylerade och väl exekverade scenshowen. Och här brädar GHOST så löjligt många band att det inte är någon idé att ens börja räkna. Mellansnacket är sparsmakat. Ett enkelt ”godafton” i början, några sångpresentationer, och ett tack i slutet. Däremellan hinner bandet med att knäcka fullkomligt i Prime Mover, Death Knell, Ritual och ojämförligt bäst Stand By Him. I Genesis, den episkt uppbyggda instrumentala låten sprider sig vad som närmast kan betecknas som ett kollektivt lyckorus och det är inte undra på när man får sig en sådan här konsert till livs.