Jag har, såklart, en lång historia med Between The Buried And Me – det kan ni om inte annat ta del av här om ni vill det – men nu har det gått ett helt decennium sedan jag recenserade någon skiva av bandet från Raleigh i North Carolina. Det är inte det att jag ogillar varken ”Automata” de två skivor bandet släppte 2018, eller ”Colors II” som kom 2021, men jag prioriterade uppenbarligen andra album den åren.
Men nu blev det ändå dags att ta sig an en skiva – och det måste jag tacka en jobbarkollega för – Jonas R – som hade stångat sig mot skivan ett tag, och påminde mig om att den faktiskt var ute.
Och som ni förstår på betyget – jag gillar detta en hel del. Jag märker att mycket är sig likt. BTBAM har alltid lekt och jag har alltid upplevt bandet som ett lekfullt band som inte räds att skruva till det. Så är det även här, men banne mig om bandet inte känns extra sugna på ystra krumsprång?
I vilket fall så dras jag med i bandets spelglädje, och jag gör det med frustande glädje. Redan under inledande Things We Tell Ourselves In The Dark så blir jag sugen på att fucking dansa! Ja, vem fan hade kunnat ana det? För detta spår svänger och gungar fram att det är ytterst svårt att inte bli glad.
Bandet växlar ledigt mellan brutala attacker av sonisk pugilism och mer melodiska passager – och det görs med osviklig ackuratess.
Och det fortsätter egentligen på detta sätt rakt igenom skivan. Den enda låt som jag uppfattar som något skavande är God Terror som mest är…irriterande? I vilket fall har jag tryckt mig förbi den varje gång efter de inledande lyssningarna.
Resten av ”The Blue Nowhere” är en i stort sett oavbruten lyssnarfest. Bandet växlar så självklart mellan olika känslolägen och sveper in mig i gastkramande teknikaliteter och ren mäktighet med melodier som flertalet band skulle döda för att få till. Till största delen ligger detta i det fina samspelet mellan sången, gitarrspelet och pianoliret, som i Absent Thereafter som dessutom har ett slut som fått mig att dra på smilbanden varje gång.
Att ”The Blue Nowhere” bara har fått mig att bekräfta min kärlek till BTBAM förstår ni nog. Jag skulle drista mig till att säga att skivan är en rätt bra punkt att starta från om man är ny inför den typen av progressiv metal som bandet lirar och sedan leta sig bakåt i diskografin. I vilket fall, den här skivan är värd er tid och uppmärksamhet – kolla in den.
Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.
Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: Hydra ARTIST: Orbit Culture VALD AV: Amelie
Martin: Nästa stora band att komma från Sverige? Ja, det kan vara så. Så varför berör detta mig inte mer? Visst, det är tungt som bara den, produktionen sitter, men det fastnar inte speciellt länge i skallen hos mig. Då har bandet övertygat mer innan. En låt som gjord för att appellera till många, säkerligen, men lite väl trygg och städad. Ljummet. Fredrik A: Detta tar inte tag i mig alls. Framförallt har jag svårt för när instrumenten låter mer som maskiner, än just instrument. Bandet är duktiga på sitt hantverk men det tilltalar inte mig över huvud taget. Robert: Sveriges nya metal-kelgrisar Orbit Culture är ojämna. När de är som bäst så hittar de ett Gojira-liknande sväng, när de är som svagast är det en fest av stötig industrisörja. (Andra låten Bloodhound från nya plattan ”Death Above Life” kan faktiskt vara det sämsta jag hört 2025!) I denna låt hamnar man lite i mittfåran, och det är bra synd att låten inte tar slut när den falnar med en meningslös minut kvar. I slutänden ger det mig faktiskt ingenting. Fredrik S: Får nog sälla mig till mina kollegor här. Orbit Culture är ojämna. I sina bästa stunder riktigt skönt tungt gung, men när det inte riktigt lyfter blir det tamare än det egentligen borde bli sett till teknisk färdighetsnivå; lite oklart varför. Här balanserar man på gränsen, och jag har svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om Hydras vagt industriella stackato-riffande. Till slut landar jag väl ändå i att det är mer bra än dåligt, men knappast något för årsbästalistan.
LÅT: 1916 (Die Südtirol offensive) ARTIST: 1914 VALD AV: Fredrik S
Amelie: Kraftfull energi och en bra låt – men, att inleda med en dryg halv minuts gevärs-knallar(?) hör inte musiken till och drar bara ner helheten. För den som ändå lyssnar vidare är det för övrigt riktigt god temperatur på detta. Martin: Produktionen sitter som en fläskläpp! Jag gillar 1914 sedan innan, och detta är också väldigt bra. Intensiteten uppskruvad till max och det larmas på mest hela tiden. Det börjar låta som ett mantra, men jag har upplevt bandet som bättre på tidigare alster. Detta är dock fortfarande riktigt bra. Varmt med dragning åt hett. Robert: Att 1914 klarar att producera musik överhuvudtaget är starkt, givet att de har hemvist i Ukraina och troligen en hel del annat viktigare (?) på menyn. Detta är mer av deras utomordentliga musik, och även om det inte är något av bandet starkaste alster så är det bättre än mycket annat. Till skillnad från Orbit Culture-bidraget vill man verkligen ha sista minuten i denna låt! Varmt! Fredrik A: Nedsvärtad dödsmetall med melodi från Ukraina. 1914 bygger sin identitet kring krig och dess historia. För mig blir detta extra starkt med tanke på vilken situation deras hemland befunnit sig i länge nu. Musiken är välspelad av kompetenta musiker men det är bandets historia och härkomst som får mig att fatta intresse för denna låt.
LÅT: Sepsis ARTIST: Lamb Of God VALD AV: Fredrik A
Robert: What the hell?!? Sluta genast med pratsången och dumheterna – ni är ett gäng som bör leverera groove och sväng, inte… det här? Även om låten – otroligt nog – inte är helt usel så är det bara fel. Jag kommer låtsas som om det aldrig har hänt och leva i en värld där bandets självbetitlade platta från 2020 är det senaste man släppt… Fredrik S: Lamb of Gods… Ministry-period? Jag tycker mig även höra vissa drag av svenska Misery Loves Co, om nu någon minns dem, och Slipknot. Misstänker att många långtida fans kommer att ha rejäla issues med detta, men jag tycker faktiskt inte det är så oävet. Inte glödhett på långa vägar, men ändå skön skriksång som växlar av den mer onödiga pratsången i början, och bra moshpit-förutsättningar under andra halvan av låten. Betyg: godkänt. Amelie: Har aldrig varit ett stort fan av bandet, så förväntningarna var inte så särskilt höga. Med pratsången i den utdragna inledningen tappar jag det mesta av det lilla intresse som fanns kvar. Kylslaget. Martin: Jag sympatiserar starkt med att Lamb Of God vill göra något annorlunda än de brukar, men känner ändå att detta känns liiiiiiiiite i svagaste laget. Inledande halvan av låten är mest såsig, och vad Randy Blythe håller på med är ren alibisång. Andra halvan är betydligt bättre, så det blir ljummet från ett band som kan betydligt bättre.
LÅT: Eradicate Taciturnity ARTIST: Haeresis VALD AV: Martin
Robert: Hoppla – här har vi något som pockar på full uppmärksamhet. Det är dynamiskt, och att lyssna på närmare 12 minuter Eradicate Taciturnity är inget man gör medan sinnena vandrar – tänk motsatsen till hissmusik! Mycket lovande, men personligen behöver jag mer tid att låta detta utvecklas som det förtjänar. Bara att kolla in Haeresis dock! Fredrik A: Ett stort epos till låt som klockar in på nästan 12 minuter. Atmosfär, desperata black metal-skrik och snabba dubbelkaggar blandas till ett förföriskt nummer som jag vill stanna i. Detta är hett och jag vill lyssna mer. Amelie: Här landar då jag i månadens omgång. Låten är 12 minuter? Hade gärna fått varit 20 för min del. Det händer en del under dessa minuter men lyssnaren bärs med i övergångarna utan störningar. Spåret är taget från Hæresis nysläppta debut, som Martin recenserar här, och den känns redan som en stark kandidat för kommande årslista… Brännande hett! Fredrik S: Väldigt, väldigt stämningsfullt, även om 12 minuter för mig alltid (hur bra det än är) känns i överkant. Men jävlar vad mäktigt det är när det brakar loss, efter det långa men finstämda intro-partiet. Ångest och sval svärta i överflöd; musik att med ömhet vårda sin depression till… Med god marginal omgångens bästa spår, och håller plattan (med denna för mig helt nya bekantskap) ungefär samma kvalitet rakt igenom, en given kandidat för årsbästalistan. Svetslåge-hett!
LÅT: Possess, Bind and Devour ARTIST: Eldfödd
VALD AV: Robert
Fredrik S: Ja, vad fanken, det svänger ju! Köttid old school-döds med envetet driv i tvåtakten. Inget nyskapande, inget unikt, men ett koncept som fungerar! Solo-partiet där strax efter mitten är lite överflödigt, så skönt när det skramlar loss igen. Gillar detta skarpt! Fredrik A: Kompetent dödsmetall med rötterna i den gamla skolan. Hör likheter med band som Autopsy, Suffocation och Morbid Angel. Sebastian Ramstedt, gitarr (Necrophobic, In Aphelion) och de övriga bandmedlemmarna uppfinner inget nytt hjul men får det gamla att snurra på utav bara helvete. Hett och ett plus till ett snyggt bandnamn! Amelie: Ännu ett projekt av Sebastian Ramstedt vilket vuxit sig till ett fullt band på kort tid. Första demon kom i mars i år medan denna låt återfinns på EP:n som släpptes nu i oktober. Snabba puckar. Detta är absolut inte In Aphelion, Ramstedts black metal-band som för mig fortfarande är helt unikt bra, nej nej – Eldfödd spelar gammal hederlig döds och gör det med den äran. Härligt varmt! Martin: Svårt att stå emot detta, trots att det följer mall 1 A när det kommer till döds. Men jag gillar den mallen, och Eldfödd ser till att nackmuskulaturen får slita ont med ett frenetiskt två-taktande, stygga riff och härligt gastande sång. Hett om man gillar döds!
Ibland får jag en känsla vid första genomlyssningen av en skiva som direkt säger att jag kommer att gilla skivan riktigt ordentligt. Den känslan infann sig inte många sekunder in när jag drog igång Haeresis ”Si Vis Pacem Para Bellum” (Om du vill ha fred, förbered dig på krig – löst översatt).
Detta är fullängdsdebuten för det här tyska bandet, och det är en övertygande stark debut. Gillar du post-black metal, då kan jag nästan lova att du kommer uppskatta den här skivan.
Med bara 4 låtar och en speltid på strax över 40 minuter – ja ni fattar, det är långa låtar så det bara smäller om det. Men ändå så kan jag inte säga att jag upplever någon av låtarna som överdrivet lång. De flödar fram på ett nästan skrattretande fint sätt.
Inledande Echoes Of Ashes smyger igång med ett skirt, nästan fragilt, intro innan sångerskan Christin släpper löst ett illasinnat tjut som skickar ut mig i omloppsbana. Jag älskar verkligen hur bra sången är på den här plattan. Den ger ytterligare en känslomässig dimension av desperat skönhet till skivan.
Även om bandet räknar sin hemvist till black metal – och således blästrar på utav bara fan mest hela tiden – så är samtliga låtar känslomässigt drabbande och, framför allt, balanserade med rikligt med smäktande melodiska slingor. Den rena mäktigheten i en låt som I Who Repel All Light är ett bra exempel på detta. Precis när jag tror att bandet inte kan vräka på mer, ja, då lägger de såklart in ytterligare en växel som får mig att baxna.
Produktionsmässigt är ljudbilden en ren dröm. Jag måste dyrka hur M. S. trummor låter, så til den milda grad att jag sitter och önskar mer rullningar på pukorna. Gitarrerna ligger i exakt rätt isande register och maler på med massiva mattor. Oerhört svårt att inte gå igång på detta.
”Si Vis Pacem Para Bellum” är en skiva som jag kan lyssna på om och om igen, och då jag säkert har plöjt den mer än 30 vändor och ändå inte känner mig mätt på den – ja då fattar ni att jag verkligen gillar den här skivan. Om Haeresis presterar så här bra på debuten, då sätter de en satans press på sig redan nu inför framtida släpp. Detta kan vara en av årets starkast drabbande skivor. Kolla in den.
ARTIST: Between The Buried And Me
ARTIST: