Etikettarkiv: Inside Out

Leprous – Aphelion

ARTIST: Leprous
TITEL: Aphelion
RELEASE: 27/8 2021
BOLAG: InsideOut 

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

För fyra år sedan kollade jag in LEPROUS “Malina”, och tyckte att bandet med den skivan hade producerat en fin progressiv skiva som fick mig att kolla in bandets övriga diskografi. Bara för att tappa bort bandet igen – “Pitfalls” från 2019 ägnade jag inte en sekund fram tills för en vecka sedan, och då gillade jag den betydligt mindre än “Malina”. När jag närmade mig “Aphelion” var det därför med ett ganska blankt sinnelag.

Som ni förstår av betyget så har norrmännen återigen lyckats fånga mig i sitt nät.

“Aphelion” är en skiva som jag har stångats med under den gångna veckan – det beror inte på hantverket som i vanlig ordning är på en väldigt hög och jämn nivå. Nä, snarare är det för att LEPROUS vägrar följa en rak linje i sin musik, som brukligt är inom den progressiva musiken. Det flörtas med funk, med pop, med symfoniska inslag, metal och triumfatorisk förkunnande musik av gospelkaraktär i det närmaste.  Ni förstår att det drar och sliter åt väldigt många håll här.

Ofta klaffar det på ypperliga vis. Inledande Running Low är en i det närmaste katedralliknande låt. Den börjar inte trevande, utan med ett angeläget tonläge, bara för att växa till ett fruktansvärt episkt och eklektiskt stycke. Det är också här som LEPROUS fängslar som mest – de är så skickliga på att bygga låtar som fascinerar och är oerhört dynamiska, som All The Moments där bandet tänder på alla cylindrar och där sångaren Einar Solberg visar upp sin oerhörda kapacitet.

Ibland drar bandet ut på vissa moment som gör att mitt fokus slinter. Alldeles odelat hur många gånger jag lyssnar på On Hold så förmår den inte gripa tag i mig på samma sätt som de övriga låtarna.

Men på det stora hela har LEPROUS, igen, lyckats skapa en skiva som är storvulen, egen och ändå omisskännligt LEPROUS – ett i sanning starkt vittnesmål från ett av Norges mest fascinerande band. Kolla in den.

Transatlantic – The Absolute Universe: The Breath of Life & Forevermore

ARTIST: Transatlantic
TITEL: The Absolute Universe: The Breath of Life och Forevermore
RELEASE: 5/2 2021
BOLAG: InsideOut 

BETYG: 8/10 & 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om det finns något som lyssnare älskar med TRANSATLANTIC så är det att det här bandet är inte rädd för att ta i. Kvartetten bestående av Neil Morse, Roine Stolt, Pete Trewavas och Mike Portnoy har inte den genen i sig, och de hela två albumen som bandet släpper på fredag kommer att med råge se till att det inte råder några som helst tveksamheter kring det faktumet.

Paraplynamnet “The Absolute Universe” rymmer två plattor – en lång på 90 minuter och en på 60-minuter. Den korta är inte  en förkortad version av den långa då bandet skrivit nya texter och använder sig av andra sångare på den skivan. Dessutom har bandet spelat in låtarna på nytt under dessa omständigheter. Jag misstänker att det finns flera lyssnare som kommer att älska att lyssna på flertalet låtars två versioner och gräva ner sig i detaljer.

Är det ett bra grepp? Ja, faktiskt tillför det här tillvägagångssättet en viss fräschör som dock kommer fram först efter väldigt många lyssningar. Ställer jag exempelvis Higher Than The Mornings två versioner bredvid varandra så upplever jag dem till förvillelse lika.

Som vanligt så är det topprestationer på samtliga instrument – något annat hade jag inte förväntat mig av ett band med så namnkunniga musiker, och gillar man exempelvis Portnoys spel på trummorna som jag gör så kommer man att känna sig hemmastadd i de här skivorna. Han gör exakt det han brukar, utan att egentligen kunna hävda att han tillför något nytt till sin stil.

Låtmässigt finns här mycket att gotta sig åt – men jag måste erkänna att jag är satans svag för Reaching For The Sky som är en så jävla entusiasmerande låt som får mig att vilja dricka öl och trivas och smått otroligt mäktiga avslutaren Love Made A Way där bandet släpper på de symfoniska inslagen fullt ut.

Gillar man TRANSATLANTICs progressiva rock sedan tidigare så kommer de här skivorna att slinka ner lättare än porlande päronsoda. Uppskattar man lo-fi black metal kommer man hata de här skivorna med stort hat.