Etikettarkiv: Leprous

Leprous – Aphelion

ARTIST: Leprous
TITEL: Aphelion
RELEASE: 27/8 2021
BOLAG: InsideOut 

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

För fyra år sedan kollade jag in LEPROUS “Malina”, och tyckte att bandet med den skivan hade producerat en fin progressiv skiva som fick mig att kolla in bandets övriga diskografi. Bara för att tappa bort bandet igen – “Pitfalls” från 2019 ägnade jag inte en sekund fram tills för en vecka sedan, och då gillade jag den betydligt mindre än “Malina”. När jag närmade mig “Aphelion” var det därför med ett ganska blankt sinnelag.

Som ni förstår av betyget så har norrmännen återigen lyckats fånga mig i sitt nät.

“Aphelion” är en skiva som jag har stångats med under den gångna veckan – det beror inte på hantverket som i vanlig ordning är på en väldigt hög och jämn nivå. Nä, snarare är det för att LEPROUS vägrar följa en rak linje i sin musik, som brukligt är inom den progressiva musiken. Det flörtas med funk, med pop, med symfoniska inslag, metal och triumfatorisk förkunnande musik av gospelkaraktär i det närmaste.  Ni förstår att det drar och sliter åt väldigt många håll här.

Ofta klaffar det på ypperliga vis. Inledande Running Low är en i det närmaste katedralliknande låt. Den börjar inte trevande, utan med ett angeläget tonläge, bara för att växa till ett fruktansvärt episkt och eklektiskt stycke. Det är också här som LEPROUS fängslar som mest – de är så skickliga på att bygga låtar som fascinerar och är oerhört dynamiska, som All The Moments där bandet tänder på alla cylindrar och där sångaren Einar Solberg visar upp sin oerhörda kapacitet.

Ibland drar bandet ut på vissa moment som gör att mitt fokus slinter. Alldeles odelat hur många gånger jag lyssnar på On Hold så förmår den inte gripa tag i mig på samma sätt som de övriga låtarna.

Men på det stora hela har LEPROUS, igen, lyckats skapa en skiva som är storvulen, egen och ändå omisskännligt LEPROUS – ett i sanning starkt vittnesmål från ett av Norges mest fascinerande band. Kolla in den.

Silver Lake By Esa Holopainen – S/t

ARTIST: SILVER LAKE by Esa Holopainen
TITEL: “Silver Lake”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Nuclear Blast Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

En del skivor vill man gilla mer än vad man egentligen gör. Detta är motsatsen – ända sedan singeln/videon till Storm med Håkan Hemlin på sång släpptes har jag velat såga SILVER LAKE, AMORPHIS-gitarristen Esa Holopainens soloprojekt – men det går liksom inte. Motvilligt ska det erkännas att.. ja.. jag gillar ju den här skivan. I alla fall till allra största delen, låten med Nordman-Håkan är trevlig nog men får min ändå alltid att tänka på Nilecitys geniala parodi på Laglöst Land. Dessutom finns ett par låtar som faller lite platt, som det talade ordet på finska i Alkusointu, men i stort är detta en riktigt fin platta trots alla farhågor.

Mer än en artist har genom åren gått i fällan och gjort en soloskiva som är mer eller mindre en kopia av det ordinarie åtagandets sound, men detta undviker Esa elegant. Låtarna har väldigt olika typer av vokalister, och låtarna får således en touch som är något helt annat. Jonas Renkse gästar på låtarna Sentiment och Apprentice med resultatet att det låter svävande och vackert KATATONIA medan Einar Solbergs (LEPROUS) gästinspel på Ray Of Light innebär en form av… COLDPLAY-pop (?) som resulterar i skivans kanske starkaste spår. Lägg sedan till Björn “Speed” Strid  (SOILWORK, THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA), en viss Tomi Joutsen (AMORPHIS) och Anneke van Giersbergen (kanske mest känd från holländska THE GATHERING och sina inspel i AYREON) så har du en jäkla spännvidd. Och så Nordman-Håkan då, inte att förglömma.

Betyget lutar uppåt snarare än neråt, och detta är dryga 37 minuter som sätter ett leende på läpparna på sin lyssnare… oavsett vad man vill och tror på förhand!

Årsbästalista 2017 – Martin

Nu är den här, årsbästalistan för 2017! Dags att kasta ett diaboliskt getöga på vilka plattor som var störst, bäst och vackrast under det gångna året. Här bjuder Martin Bensch på sitt personliga facit i ämnet. Enjoy!

Topp 10 skivor

10. ENFOLD DARKNESS – Adversary Omnipotent

En av de absolut mest tekniska plattor jag hört på år och dag, är också en av de mest underhållande. Det märks att ENFOLD DARKNESS har tagit hela 8 år på sig att göra den här skivan – varenda låt är sjukligt genomarbetad – och skivan är trots sin för subgenren långa speltid helt magisk. Att den gick på repeat under den veckan efter att den kom ut – ja, det är inte så konstigt då den är extremt rolig att lyssna på.

9. ELDER – Reflections Of A Floating World

Årets mästarprov i vad man kan säga med gitarrer går utmärkelsen med råge till ELDER. Det här bandets kärlek till just gitarren utmärker ”Reflections Of A Floating World” så till den milda grad att jag baxnar av pur glädje. Hela plattan präglas av både en nyfikenhet och stadga i bandets hemvist doomen (även om de söker sig allt längre bort från denna) och visar med tydlighet på ett band som verkligen vet vad de vill med sin musik. Det sjuder och bubblar, för att i ibland koka över genomgående på den här skivan som är så detaljrik att jag upptäcker nya nyanser och infall för varje lyssning.

8. THE LURKING FEAR – Out Of The Voiceless Grave

Jag tänkte att den här skivan är ytterligare en dödsskiva i den långa räcka av dödsskivor som Tomas Lindberg har medverkat på, men du glade vad jag bedrog mig! Det här är sannerligen inte en alibiskiva för att kunna turnera ytterligare en sväng för att undvika den ack så enahanda och energifattiga vardagen – här är det fullt ställ, och ”Out Of The Voiceless Grave” är packad med låtar som lever och andas såväl hantverks- som yrkesstolthet.

7. NE OBLIVISCARIS – Urn

Att en skiva som jag hade noll förväntningar på hamnar på min årsbästalista är vittnesmål nog för att skivan är väldigt bra. ”Urn” av extremt progressiva australiensiska NE OBLIVISCARIS är en helt igenom galet bra platta. Efter något trötta ”Citadel” framstår ”Urn” som en kanonad låtar från ett band som verkar ha hittat inte bara gnistan, utan en hel vulkan att skapa musik med. För oss progressiva nördar är detta såklart ren öronmumma, för ett NE OBLIVISCARIS på skaparhumör genererar ofta extremt bra musik. Det är ett sant nöje att bli uppläxad på det här sättet.

6. LEPROUS – Malina

Episk, progressiv, snygg. Tre adjektiv som utmärker en av årets mest intressanta plattor. Att LEPROUS musik kanske är lite för polerad för de flesta må vara hänt, men när bandet matar på med sån magisk tonkonst som i Bonneville, Illuminate och The Weight Of Disasters då är det omöjligt att inte kapitulera. Framför allt då Einar Solberg levererar en sånginsats som skickar rysningar av välbehag nerför ryggraden.

5. THE GREAT DISCORD – The Rabbit Hole

Det sägs att andra skivan är den svåraste. Det märks då i alla fall inte på ”The Rabbit Hole” som känns som en mer genomarbetad och jämnstark platta i jämförelse med debuten ”Duende” där THE GREAT DISCORD golvade mig storligen. Det här är en skiva som glöder med mycket känsla och driv – Fia Kempe skämmer återigen bort oss med en sånginsats som det brinner om. Inte undra på att låtar som redan ligger på en väldigt hög nivå höjs ytterligare ett snäpp med en sån magisk sångerska. Enskilda medlemmar är en sak – ”The Rabbit Hole” känns som en konstnärlig prestation från ett band som sannerligen vet vad de står och vart de är på väg.

4.  SPIRIT ADRIFT – Curse Of Conception

Att jag skulle gilla andraplattan från mitt favoritband inom den amerikanska moderna doomscenen var kanske lite av en så kallad no-brainer, men jag var inte beredd på den rent massiva lyssnarupplevelse som ”Curse Of Conception” är. Den fullkomligt sprudlar av infall och nickningar till ett 1980-tal som jag anar har stor betydelse för inte bara för bandet i sig, utan även för många lyssnare som har tagit skivan till sina hjärtan. Att SPIRIT ADRIFT även vågar ta ut svängarna i rent magiska låtar som visserligen har sin tydliga hemvist i doomen, men ändå fylls med så mycket energi av det – låt oss kalla det positiva i brist på bättre ord – som bandet känner för sin musik, ja då är det väldigt svårt att inte gilla ”Curse Of Conception”.

3. PERSEFONE – Aathma

Personliga favoriterna PERSEFONEs ”Aathma” var årets mest emotsedda skiva för min del. Hade jag byggt upp orimliga förväntningar? Som ni förstår är jag inte besviken på den här skivan – den slår sig in på den övre halvan av listan av flera anledningar – och den känns både som att återse en kär gammal vän som sedan drar iväg på nya hisnande äventyr. För det är verkligen de två ganska disparata känslorna som präglar mitt förhållande till det här orimligt suveräna bandet från Andorra. Vid det här laget så är jag beredd att tillåta bandet vilka grepp som helst, jag har så starkt förtroende för vad PERSEFONE gör att jag vet att det oftast blir bra. Och det glöder verkligen starkt om ”Aathma” som bjuder på flera tunga gäster – kanske har detta sporrat bandet lite extra  – för i låtar som exempelvis Prison Skin och Stillness Is Timeless når bandet kosmiska nivåer. Legendariskt bra?  Ja, bra nära!

2. SOEN – Lykaia

Redan från första lyssningen av ”Lykaia” kände jag att skivan hade en högst rimlig chans att hamna på min årsbästalista. Den här skivan präglas av en genomträngande ärlighet och genomsyras av en sorts sökande självklarhet som kommer till sin rätt i varenda refräng på skivan. Faktum är att just refrängerna enbart är en av sakerna som har gjort att jag har återvänt gång på gång till ”Lykaia” – mest har jag känt en stark dragning till Joel Ekelöfs helt magiska stämma som kommer till sin fullständiga rätt i låtar som spränger varenda känslobarriär. Kolla speciellt in Opal som har en refräng som jag med självklarhet utnämner till den bästa från 2017.

1. MASTODON – Emperor Of Sand

Jag hade lämnat MASTODON lite grand bakom i det enorma skivflöde som, i vanlig ordning, utmärkte 2017. Jag fick inte ens en promo på ”Emperor Of Sand”, och det dröjde flera veckor efter det att skivan släppts innan jag lyssnade på den. Och upptäckte att det var hart när omöjligt att lyssna på något annat! Jag är helt överväldigad av ”Emperor Of Sand” som är fylld till brädden av känslomässig ljungeld och låtar späckade med innerlig sorg och frustration. Att MASTODON har lyckats åstadkomma sin bästa skiva sedan ”Crack The Skye” är ett faktum.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets roligaste återkomst
Per Möller Jensen återvänder till trumpallen i ROAD TO JERUSALEM, som kanske inte är det coolaste bandnamnet, men musiken är desto bättre. Och framför allt så märks det att den gamle THE HAUNTED-batteristen tycker det är kul musik han är en del av.

Årets “Martin lär sig uppskatta genre”
Om doomen var genren som jag lärde mig att uppskatta förra året, så har power metal intagit samma roll i år. Jag har gottat ner mig nåt fruktansvärt i “Apex” av UNLEASH THE ARCHERS och”Immortal” av FIREWIND.

Årets gammal är äldst
Två saker som stack ut för mig i år när det gäller gamla band: SLAYER svarade för årets bästa konsert på Copenhell med en setlista som pyrde av gammalt material, och THE HAUNTED släppte en illa sympatisk skiva (igen) med “Strength In Numbers”.