Irreversible Mechanism – Infinite Fields

Irreversible MechanismARTIST: Irreversible Mechanism
TITEL: Infinite Fields
RELEASE: 2015
BOLAG: Blood Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag kommer faktiskt inte ihåg var jag läste om IRREVERSIBLE MECHANISM första gången, men kommer tydligt ihåg att vad som fick mig att kolla upp bandet var faktumet att Lyle Cooper lirar trummor på debuten “Infinite Fields”. Cooper var ansvarig för trumspelet på THE FACELESS skivor “Planetary Duality” och “Autotheism”. Den första skivan lyssnade jag i stort sett sönder när den släpptes 2008. Så jag visste att trumspelet skulle vara fantastiskt. Och det är det verkligen.  Progressiv teknisk dödsmetall kräver att trummisen vet vad hen sysslar med. Det som är det fina med Coopers spel är att han visserligen tydligt visar att han har grymma så kallade chops – men de tar inte över låtarna. Det gäller förresten även det väldigt flyhänta gitarrspelet från Vladislav Nekrash som vid sidan av extremt riffande uppvisar en fin känslighet och tydlig utvecklad vurm för sväng.

Faktum är att IRREVERSIBLE MECHANISM uppvisar gott hantverksskap när det gäller låtarna. Det blir aldrig långtråkigt att lyssna på “Infinite Fields” då teknikaliteten inte används för sakens skull utan som verktyg att skapa himlastormande bra musik.

Jag uppskattar i synnerhet bandets tilltag att använda sig av rikligt med symfoniska inslag. Det lyfter musiken till nästa nivå, utan att ta överhanden. Faktum är att skivan präglas av en fin balansgång där olika extremer ställs bredvid varandra utan att någon enskild del tar överhanden – en ganska skicklig bedrift då detta inte brukar utmärka subgenren om jag säger så.

Låtmässigt så ligger materialet på en hög och jämn nivå. Egentligen har jag bara problem med Incipience som stundtals känns som om den går på tomgång och det, som vanligt för mig, totalt onödiga introt. Resten av materialet är rätt så knäckande. Bäst är Betrayer Of Time med sitt nästan kriminellt njutbara sväng och ljuvligt orientaliska undertoner, vräkiga Outburst där gitarren liras glödhet av Nekrash och sången från Yaroslav Korotkin (som för övrigt lirar bas på förtjänstfullt vis), mäktigt tunga Infinite Fields och episka avslutaren Cold Winds.

“Infinite Fields” är inte den typiska tekniska rensmackan. IRREVERSIBLE MECHANISM uppvisar tydliga bevis på att de verkligen vill och kan vara mycket mer än “bara” tekniska. Låtarnas stringent genomarbetade känsla och höga nivå gör att det inte kan bli annat än ett högt betyg. Detta är en av årets hittills bästa plattor. Kolla in den.

Shadowquest – Armored IV Pain

Armoured IV PainARTIST: SHADOWQUEST
TITEL: Armoured IV Pain
RELEASE: 2015
BOLAG: Egen utgivning
BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

 

Powermetal är verkligen inte min starka sida, men när Ragnar Widerberg – strängarbetare i kanske mer kända WITHERSCAPE – nämnde att han hade ytterligare ett band där han fullständigt kunde leva ut sitt intresse för JUDAS PRIEST och tidiga HELLOWEEN så var jag ju tvungen att kolla in bandets debutskiva som släpptes tidigare i år.

Och, banne mig, om detta inte är helt ok. Jag misstänker att gillar man powermetal som den lät när HELLOWEEN var som bäst då kommer man gå igång mer än vad jag gör. Hantverksskickligheten är det då sannerligen inget fel på, och även om jag inte går igång fullständigt på allt bandet gör, så bjuder “Armoured IV Pain” på flera gediget utmejslade låtar. Live Again är en skönt gungande och kraftfull låt med en fint hantverkad och allsångsvänlig refräng. Midnight Sun har fint, tungt riffande och rent episka undertoner, Reach Beyond The Dream har gött köttande på bastrummorna från Ronny Milianovicz och får mig att stundtals tänka på AVANTASIA.

Genomgående njuter jag av det fina gitarrarbetet från Peter Huss och Widerberg. Även om det sannerligen inte peakar på originalitetsskalan så är hantverket när det gäller att lira oantastligt skivan igenom. Det gäller även det njutbara keyboardspelet av Kaspar Dahlqvist och basspelet av Jari Kainulainen. Sångaren Patrik Johansson (även i BLOODBOUND) levererar en bra och solid insats – han har det rätta krämet och det erforderliga registret för denna typ av musik.

Summa summarum: “Armoured IV Pain” är en bra skiva som visserligen inte kommer få världen att ändra sin bana, men som i sina bästa stunder övertygar en konfirmerad dödsmetallyssnare som undertecknad att stampa takten. Gott så.

Tribulation – The Children of the Night

TRIBULATION "Children of the Night"ARTIST: Tribulation
TITEL: The Children of the Night
RELEASE: 2015
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

TRIBULATION debuterade, med ett visst buller och bång, för fem år sedan med albumet “Horror”, som då hyllades av bland flera även WeRock-kollegan Martin. Även andra albumet “The Formulas of Death” som kom 2013 fick överlag goda vitsord. Tredje plattan, nu föreliggande “The Children of the Night”, har uppmärksammats positivt och både Sweden Rock och Close-Up Magazine ger albumet finfint betyg, 9 av 10. I den senare får albumet ett snittbetyg på 8,0 av blaskans recensenter, vilket inte händer överdrivet ofta, och där bl.a. Tomasz Swiesciak jämför dess betydelse för dödsmetallen med betydelsen av QUEENs “A Night at the Opera” för dåtida rockens historia.

Och jag som tycker det hela är småtrist. Jag måste ju ha missat något väsentligt här. Eller?

TRIBULATIONs tidigare plattor har gått mig ganska spårlöst förbi, så nu är det dags för mig att seriöst ta mig an detta tänkte jag, och paxade tidigt promoskivan för recension. Och efter några varv i spelaren med “The Children of the Night” rätas det inledande frågetecknet ut till ett fullständigt blekt – “Jaha”. Var det inget mer än detta? Trevlig musik, fint genomförd och med ett ganska skönt men i längden ack så entonigt sound. Vokalistens insats är ett jämnt, stadigt och tillika ganska enahanda growl. Thats it. Två finstämda instrumentala spår är – minst – ett för mycket på denna platta (Själaflykt och Cauda Pavonis). Missförstå mig rätt, detta är inte dåligt, men med de förväntningar jag hade inledningsvis faller det i jämförelse helt platt.

Jag ska såklart försöka vara helt rättvis i betygsättningen, inte låta den tyngas av uppblåsta förväntningar, och visst finns det en del ljuspunkter som lyser upp den annars rätt jämntunna anrättningen, såsom – eh, vilka var de nu igen, ljuspunkterna? De försvann åter ur minnet, liksom hela denna platta tyvärr gör ganska snart efter genomlyssningen.

Betyget blir en sexa, godkänt men inte mer.

Worship the Riff!