Kategoriarkiv: Krönikor

Copenhell – en sprudlande 10-åring

Copenhell firar som festival 10 år – Martin Bensch försöker sig på någon sorts sammanfattning.

Jag räknade ut att jag har varit på plats på 6 festivaler av 10, vissa av dem hela festivaler, vissa bara enstaka dagar. Första gånger för mig var 2011 då band som KORN, OPETH, MORBID ANGEL, KVELERTAK såg till att jag fick mitt lystmäte av metal. Redan då slogs jag av hur fantastiska festivalens omgivningar var, med det gamla BW-varvet som bildade en tung industriell kuliss för festivalen. Jag minns också hur väldigt litet, i jämförelse med dagens, öltältet var. Det var nära till allt, festivalen var liten och det var sällan kö till någonting. Men det fanns ett korn, en möjlighet till att festivalen skulle kunna bli större, för det märktes år för år att Copenhell hade ambitioner att vara just större.

Att festivalen ville bjuda på en blandning av större, mycket välkända akter och mindre band – och kanske helst då danska band – som skulle få chansen att visa upp sig på hemmaplan. I takt med att den danska scenen har fått upp ångan rejält har de inhemska banden verkligen gett konserter som inte gått av för hackor. Jag minns särskilt DAWN OF DEMISE som röjde friskt under sin konsert 2014,  BAESTs konsert i ösregn 2017 och HATESPHEREs makalösa uppvisning på den största scenen samma år.

Bland de stora akterna så sticker SLAYERs konsert 2017 ut lite extra för sin kompromisslöshet, och det faktum att IRON MAIDEN fick festivalen att ändra vilka dagar den hölls under. Normalt sett äger festivalen rum torsdag till lördag med en uppvärmningsdag på onsdagen sedan 2 år tillbaka, men MAIDEN fick festivalledningen att lägga festivalen onsdag till fredag 2014.

Jag kan förstå att en del blir lite nostalgiska och längtar tillbaka till när festivalen var mindre, och det inte var kö till det mesta. På ett annat sätt har Copenhell gett Själland och Köpenhamn en festival som publiken återkommer till för att det alltid bokas en handfull riktigt intressanta band, och för att festivalen även nu har bibehållit sin själ – jag märker som festivalbesökare att det finns en ambition att folk ska trivas och ha det roligt på Copenhell. Festivalen får hemskt gärna fortsätta under många år framöver.

WeRock 10 år: Tre saker: Robert Gustafsson

WeRock firar 10 år. Under de åren som har gått så har våra skribenter hunnit lyssna på groteska mängder musik, träffa musiker, gå på mängder av konserter. Finns det några saker som sticker ut? Klart det finns! Robert Gustafsson har löjligt svårt att koka ner allt och fuskar nog till slut…

1. Hej, det här är Zakk Wylde…
zakk-wyldeDet tog typ hur många försök som helst, men till slut klaffade all logistik – jag fick till en telefonintervju med ingen mindre än Zakk Wylde. Ja, just han. Gitarr-esset, muskelbyggaren, BLACK LABEL SOCIETY- och OZZY OSBOURNE-kände Zakk Wylde.  Fullständigt overklig känsla, speciellt som det varit så pass mycket dribbel med om det skulle bli av eller ej innan, och försök som runnit ut i sanden. Till saken hör också att denne Zakk är lite av en husgud, inte bara för egen del utan även för flera av mina vänner och jag hade inte riktigt kunnat knipa tyst om att det var på gång (förstås…). Ni vet hur det blir då. Extra mycket frågor. Extra mycket ångest.

Men till slut ringde han, och det var lite som att öppna en vattenkran. Kar’ln höll låda och lät svadan gå konstant!

Hur intervjun blev? Rätt okej ändå. Döm själv, den finns här!

2. Jag fattar Instagram!

okej – jag är en gubbe. En stundtals rätt butter typ som inte alltid omfamnar tekniska innovationer i den takt de kanske förtjänar, och som en följd av det har jag inte Instagram. Eller, hade kanske jag ska säga, för det där ändrades i samband med att jag fick agera utsänd för Werocks räkning när det första Gefle Metal Fest gick av stapeln.

Ja. jag vet att det var 2016, men jag sa ju i ingressen att jag var tvungen att fuska. Dessutom fattar du ju hur stort det var när du ser den här bilden.

mantar-robert-och-perLängst till vänster är det Erinc från MANTAR, sen jag som är chockad över att 1) jag har Instagram, sen 2) MANTAR har bjudit på öl, inte bara en utan två stycken (!), och 3) jag är på bild med MANTAR. På Instagram. Bredvid mig står kompisen Per som är bandets svenske inofficiella snusleverantör, och sen längst ute till höger Hanno från MANTAR.

Att Gefle Metal Fest dessutom var extremt bra såväl till organisation som bandbokningar gör ju inte saken sämre, och det bidrar ju till minnet. Instagram. Jag fattar det alltså nu. Du hänger väl med oss där också?

3. “Kim” kontaktar mig för att skriva om Werock. 
Jag tycker att det kan vara värt att notera – jag har inte varit en del av Werock samtliga dessa senaste tio år. Slutet av 2008 kontaktades jag av en lite mystisk “Kim” som ville höra om det var intressant att skriva för nätmagazinet Werock.se.

werock-gammal-logga

Jag hoppade på, och det är jag evigt tacksam för. Att få chansen att intervjua folk från DEATH ANGEL, ARMORED SAINT, JÖRN LANDE, OPETH med flera är en ynnest. Att kunna ta del av skivpromos och få skriva av sig under premissen: man gör det man känner att man orkar och hinner… det är inget annat än pur glädje. För mig personligen var inträdet hos de här skribenterna och läsarna såväl starten som en höjdpunkt under de senaste åren. Jag tackar ödmjukt!

WeRock 10 år: Tre saker – Fredrik

WeRock firar 10 år. Under de åren som har gått så har våra skribenter hunnit lyssna på groteska mängder musik, träffa musiker, gå på mängder av konserter. Finns det några saker som sticker ut? Klart det finns! Här listar Fredrik tre saker som får henne att tänka på WeRock och de gångna åren med en alldeles särskild värme.

Tja, var skall man börja…?

Kanske med det krassa konstaterandet att en sådan här text ofrånkomligen blir lite av navelskåderi. Samtidigt är det kanske okej? WeRock är ett “litet” webzine, en handfull skribenter med musiknörd tatuerat i pannan (inte nödvändigtvis bokstavligen, vissa av oss har bläcket på andra delar av vår lekamen) som utan kommersiella hänsyn försöker sätta ord på sin kärlek till nedstämda strängars poesi. Det är klart att sammanhållningen då blir en del av grejen!

Nåväl, tre saker:

Intervjun med Robert Westerholt från WITHIN TEMPTATION

De flesta av de intervjuer jag har gjort har skett för andra webzines än just WeRock, men den förmodligen allra trevligaste har jag gjort här. Det var när jag fick chansen att samtala med Robert Westerholt, gitarrist i och medgrundare av WITHIN TEMPTATION, inför släppet av “Hydra” i januari 2014. Den mycket talföre holländaren var nästan löjligt trevlig, och oerhört glad och nära till skratt rakt igenom, även när frågorna tangerade hans och partnern Sharon den Adels (tillika sångerska i bandet) privatliv.

När luren lades på var känslan närmast den att man borde ringa tillbaka och bjuda in honom på middag, eftersom det var lite som att prata med en gammal polare. Den typen av avspändhet och öppenhet tycker jag förtjänar en plats på minneslistan!

PS. Robert, if you’re reading this text, A) google translate it, and B) if you wanna stop by Sweden’s west coast for a burger, beer’s on me!

Sharon den Adel & Robert Westerholt, WITHIN TEMPTATION
Kollegialt häng, kärlek och otajta trummor

Ödet ville sig att jag utan att ha planerat det sprang på WeRock-kollegan Martin Bensch på en spelning på Trädgårn i Göteborg 2012. Han visade sig vara en lika trevlig prick i verkligheten som digitalt. Headliners den aktuella kvällen var BEHEMOTH och CANNIBAL CORPSE, och turné-titeln “Full of Hate”. Så mycket hat var det dock inte frågan om, snarare tvärtom. BEHEMOTHs frontman Nergal hade precis slagit tillbaka den leukemi han diagnosticerats med 2010, och kärleken från publiken som mötte bandet var häftig att skåda.

Mest minnesvärt för mig var dock den stilstudie av CANNIBAL CORPSE trummis Paul Mazurkiewicz jag och Martin (som själv är en inte obegåvad skinnpiskare) gjorde. Om vi säger så här – det gick att avgöra att åldern började ta ut sin rätt… Varje gång det kom ett lite längre blastbeat-parti, började den gode Paul sacka rejält mitt i, och låg tydligt och klart efter resten av bandet, fram till sista takten innan riff-/kompbyte. Då spurtade ha ikapp genom att istället spela lite för fort, varpå cymbalslaget på första taktslag i nästa takt satt spot on.

När vi väl hade hört detta var det omöjligt att ohöra det, och svårt att inte dra på munnen varje gång det hände. Samtidigt finns det något här som gör mig glad även av andra anledningar. Ja, Mazurkiewicz började ha svårt att hänga med i tempot (och vem kan egentligen klandra honom?) men han kämpade. Och, än viktigare, det syntes på honom att han kämpade eftersom han verkligen gillade det han gjorde! Trots svett i ögonen och – rimligen – ett och annat kramphugg i vader och underarmar verkade han njuta av att vara just där, just då. Denna kärlek till musiken är något jag relaterar starkt till, och därför vill lyfta in på listan.

CANNIBAL CORPSE, live på Trädgårn i Göteborg
Musik, musik, musik i långa rader…

Kollegorna, hur fantastiskt trevliga de än må vara – och det är de! – får ursäkta. Det allra bästa med den här skribentsysslan, och därmed i någon mening också det mest minnesvärda, är så klart all musik man kommer i kontakt med. Genom att skriva för WeRock har jag snubblat över så ofantligt mycket musik jag annars hade missat.

Gudarna skall veta att det varit högt och lågt. Jag har fått nya favoritband, och jag har upptäckt skivor som kommer att följa mig tills jag dör av hög ålder. Jag har fått hundratals tips från mina kollegor, vissa imponerande mitt i prick utifrån min smak och andra sådana som får mig att undra hur vädret är på deras planet…? Jag har imponerats av hur musiken lyckas förnya sig själv, och skrattat småelakt åt en del av dikeskörningarna.

Jag har stiftat bekantskap med rockabilly-covers på HELLACOPTERS, ryska black/folk metal-band som sjunger på “svenska”, samt texter på (korrekt) svenska som lyckats med konststycket att göra mig illa berörd på riktigt. Jag har headbangat, dansat och gråtit, även om möjligen inte alla tre samtidigt. Jag har inspirerats till att ta upp gitarren och skriva låtar, men också förbannat de som begåvats med all den talang jag själv inte fick.

Musik är känslor, och åren med WeRock har innehållit ofantliga mängder av just detta. För det är jag evigt tacksam.

SVARTBY – “Riv, Hugg och Bit”. Intressanta… eh… texter, på… eh, “svenska”.