Kategoriarkiv: Krönikor

WeRock 10 år: Tre saker: Martin Bensch

WeRock firar 10 år. Under de åren som har gått så har våra skribenter hunnit lyssna på groteska mängder musik, träffa musiker, gå på mängder av konserter. Finns det några saker som sticker ut? Klart det finns! Martin Bensch listar 3 saker som han kommer ihåg med särskild värme. 

1. Jag går nästan sönder av stress och nervositet i Köpenhamn
2011 fick jag chansen att intervjua Mark ”Barney” Greenway, sångare i NAPALM DEATH. Hade någon sagt till mig att 4 år efter att jag börjat skriva för WeRock kommer du intervjua frontmannen i ett av planetens viktigaste band så hade jag bara skrattat. Bandet skulle spela på The Rock i Köpenhamn, ett ställe som jag hade varit på flera gånger under årens lopp men som inte finns längre. Det var vinter, den 8:e februari, och jag stod och frös nåt väldeliga utanför spelstället och blev mer och mer nervös, för hur många gånger jag än ringde bandets roadmanager så fick jag inget svar. Skulle intervjun brinna inne? Då ringer min telefon och bandets roadmanager ber mig väldigt artigt att gå till backstageingången på stället. Väl där presenterar han mig för Mark och jag blir ytterst förvånad över att han ser väldigt nyfiken ut. Jag menar, NAPALM DEATH har varit med länge, och gjort väldigt många intervjuer. Hur kan han se fram emot ytterligare en? Men det blir ett fint samtal där jag bara njuter nästan rakt igenom. Efter intervjun är färdig frågar jag Mark hur det kom sig att han ville göra intervjun med ett litet obskyrt webzine från Sverige. Svaret: varför skulle vi inte vilja göra intervjuer med små webzine? Vi kommer från underjorden, och kommer aldrig glömma varifrån vi kommer. Respekt på det!

Jag känner mig som en ”riktig” musikskribent 2011-2012

WeRock har – och kommer alltid – att bedrivas mer som ett kul sidoknäck från min sida. Alla som skriver för webzinet har andra jobb vid sidan om. Men ibland får i alla fall jag känslan av att det egentligen skrivandet som borde ta mer plats i livet. Minnet  av sommaren 2011 är en sommar som jag alltid kommer bevara som en av de absolut bästa i mitt liv, och då speciellt veckan som inleddes med IRON MAIDEN på fredagen den 1/7 på ett fullständigt utsålt Ullevi och en riktigt trevlig konsert, för att följas av The Big Four på samma arena på söndagen den 3/7 då jag fick se ett SLAYER och METALLICA i absolut toppform. Speciellt SLAYER blåste skinnet av de flesta i publiken den dagen och METALLICA bjöd på en setlista som förutom två låtar från bandets karriär efter ”Black Album” bara innehöll gammalt material. Och sättet detta framfördes på var så imponerande att jag där och då bestämde mig för att – kanske – inte se bandet nåt mer då denna kväll var så fulländad. Helgen efter var det dags för Getaway Rock Festival, och detta var speciellt av flera olika anledningar. För det första var detta den första festivalen som jag fick ackreditering till, och jag var verkligt inställd på att verkligen göra mig förtjänt av denna. Jag skrev nog mer text än jag någonsin gjort i skribentsammanhang när det gäller livebevakning den helgen, och det var helt sjukt kul! Detta flöde av skrivande om musik fortsatte egentligen av bara farten in i 2012 som började med en konsert med LOCK UP då jag fick chansen att intervjua Tompa Lindberg – en intervju som det inte blev någon text av då all min tekniska utrustning failade och inget av det Tompa sa fastnade på band, ORIGIN, PSYCROPTIC och LENG TCH’E, nästan rev Spillestedet i Köpenhamn, jag fick intervjua Paul Mazurkievicz, trummis i CANNIBAL CORPSE innan bandet tillsammans med BEHEMOTH, MISERY INDEX med flera lirade på ett utsålt Trädgården i Göteborg.

Devin Townsend på GRF 2012. Foto: Kitty Rossander

På sommaren rapporterade jag igen från Getaway Rock Festival och fick då jobba tillsammans med Kitty Rossander som fotade alla band jag ville skriva om. Jag vågar påstå att vi inte haft lika bra livebilder varken förr eller senare.

I september fick jag äntligen se NASUM, vilket jag fortfarande räknar som ett av de största konsertminnena jag har. Jag såg först bandet på Pumpehuset i Köpenhamn den 21:e, och veckan efter på KulturBolaget i Malmö och så här 4 år efter så har jag värme i hjärtat när jag tänker tillbaka på de kvällarna.

Nergal ringer upp. 
2009 stod BEHEMOTH i begrepp med att släppa ”Evangelion”. Jag mer eller mindre dyrkade bandet efter ”Demigod” och ”The Apostasy” och ville hemskt gärna recensera ”Evangelion”som skulle komma ut den 7:e augusti. Så jag skrev till Nuclear Blast och frågade om jag kunde få en promo. Jo, det kunde jag om jag kunde tänka mig att intervjua Nergal. Att ens få frågan gjorde mig helt lyrisk. Jag hade i ärlighetens namn inte trott det var möjligt. Men så blev det. Jag fick ”Evangelion” en hel månad innan den skulle komma ut, och hade ytterst svårt att lyssna på någon annan skiva alls innan intervjun. Jag tyckte (och tycker) att den är helt fantastisk och kom på mig själv flera gånger att rysa av njutning över att jag kunde lyssna på skivan långt innan de flesta. När dagen för intervjun kom var jag så nervös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Strax efter klockan 20.00 ringer telefonen. Overklighetskänslan när jag efter mitt inledande ”hello” hör ”hello, this is Nergal” var helt otrolig. Tack och lov lade sig den värsta nervositeten då jag märkte vilket gott humör Nergal var på. Jag har gjort flera intervjuer efter denna som var bättre genomförda, men pratstunden med Nergal sticker ändå ut lite extra för mig. 

Gubbar, nostalgi och nya förälskelser

Vilken sanning ligger det i uttrycket ”det var bättre förr”? Följ med på en betraktelseresa kring musikåret 2016, där vi försöker reda ut begreppen!

Det var bättre förr. Ja, det brukar ju heta så. Här kanske det är på sin plats att förtydliga ett par saker. En hel del av det jag skriver i den här texten kan möjligen komma att låta lite som att jag är en gammal gubbe. Den huvudsakliga anledningen till detta är, om vi nu skall vara ärliga mot varandra,  att jag är på god väg att bli en sådan. Försök bortse från det för ett ögonblick, för målet för vår resa är kanske inte det ni frestas att tro…

En vän gjorde för en tid sedan just det i ingressen nämnda påståendet, att det var bättre förr. Han pekade på musikåren 1994-1995, där det inom loppet av 12 månader släpptes klassiska skivor från akter som BAD RELIGION, NOFX, OFFSPRING, RANCID, GREEN DAY och SMASHING PUMPKINS, för att nämna några. En annan bekant i diskussionstråden kontrade med 1991, när METALLICA, NIRVANA, PEARL JAM, GUNS ‘N’ ROSES, RED HOT CHILI PEPPERS och SKID ROW skämde bort oss med mer eller mindre tidlösa plattor. Båda var överens om att bägge åren onekligen överträffar alla mer samtida musikårgångar. Vad har vi nu, löd frågan – KATY PERRY och JUSTIN BIEBER…?

Nu kommer den gubbiga delen av den här texten. Ni får väl slå över till reklam under ett par rader, om ni så önskar.

Jag kan ibland vara böjd att hålla med dem. I mina öron kan många av de metalcore-band som verkar dominera bland ynglingarnas favoriter på festival-scenerna låta både ganska likformiga, och därtill en aning själlösa och plastiga. Grejen är bara den att jag egentligen tror att detta har mer med mig än med banden i fråga att göra. Musikaliskt formas de flesta personer under tonåren och de tidiga 20-åren, och efter det blir det svårare att hitta nya kärlekar. Lite som med småbarn och smaker, fast omvandlat till toner och något senare i livet. Därför kan det nog vara svårt för mig och jämnåriga att fullt ut ta till oss sådant som släpps nu, när vi börjar närma oss… ja, när vi börjar bli lite *host* äldre, helt enkelt.

För egen del är det i alla fall så. Som regel går det allt längre mellan de tillfällen när jag verkligen faller handlöst för en ny, musikalisk bekantskap. Ribban ligger högre, eftersom alla nya plattor som lånas mitt öra mäter sig mot allt bra som tidigare passerat – och ärligt talat, hur enkelt är det egentligen att tävla mot ”Master Of Puppets”, ”Slaughter Of The Soul”, ”Shades Of God” och ”Troublegum”…?

Metallica 1991. Den som hävdar att allt var bättre för får stå till svars för Lars hockeyfrilla...
Metallica anno 1991.

Sedan var det ju det här med musikåret 2016. Det är här teorin om att det var bättre förr börjar gå åt helvete. Inte bara lite så där lagom, med en mild svavelbris och något förhöjd värme, utan jag menar ”åt helvete” som i att alla dina mardrömmars demoner släpps lösa, eldstormar som ödelägger kontinenter, och evighetslånga plågor som får en säsong av TV-programmet ”Glamour” att framstå som ett rimligt tidnyttjande. Grundligt, alltså.

Halva 2016 har nu passerat. Jag har i skrivande stund 34 (!) album på min bevakningslista, den grundplåt som så småningom skall omvandlas till en topp 10-lista i slutet på året. T-R-E-T-T-I-O-F-Y-R-A, och det alltså efter bara halva året. Det är helt galet vad mycket bra musik det har släppts i år!

2016 är året när…

  • BOMBUS och KVELERTAK tar steget från lovande till lysande.
  • KILLSWITCH ENGAGE, FALLUJAH och CALIBAN visar att metalcore inte alls behöver vara tråkigt.
  • CHURCH OF MISERY och GOATESS dyrkar riffet, och åh, som de gör det!
  • GRAND MAGUS, AMON AMARTH och ENTOMBED A.D. visar att ärrade, stridsvana hjältar är svåra att bringa på fall.
  • WITCHCRAFT och CULT OF LUNA ger oss gåshud – igen.
  • RAUBTIER skoningslöst river sina bytesdjur blodiga under en stormtrasad fjällhimmel.
  • DEFTONES, PORT NOIR, WREN, och BLACK PEAKS ger alla kultursvåra musiknördar våta drömmar.
  • KATATONIA, OCTOBER TIDE, OCEANS OF SLUMBER och BESEECH påminner oss om vilken vacker känsla melankoli kan vara.
  • DECIMATE, INCITE och KILL ALL THE GENTLEMEN klargör att gammal hederlig, thrashig döds lever och har hälsan.
  • WALLS OF JERICHO och HATEBREED slår ett hårt (vi snackar ”peak Tyson”-hårt) slag för hardcore.
  • BLOOD CEREMONY får flöjt att låta som ett givet inslag i satansdyrkan.
  • URGEHAL och UADA påminner om precis hur bra klassiskt ond, skitig black metal kan vara.
  • GADGET är så djävulusiskt hårda, snabba och brutala att det nästan är svårt att andas.
Bombus 2016
BOMBUS anno 2016. Färre solglasögon, fler tatueringar.

Alltså, ni fattar. Detta är några av alla de band som bara under årets första halva levererat starka alster, och ärligt talat hade jag nog inte velat byta ut all den upptäckarglädje 2016 hittills bjudit på mot en repris av 1991, 1994 eller något annat passerat musikår. Visst kan det vara trevligt att dagdrömma sentimentalt om gamla kärlekar, men livet levs här och nu. Vårda för all del minnet av tidigare förälskelser, men håll era sinnen öppna för de nya möten som kan vänta runt hörnet.

2016? Ett år där det verkar lika omöjligt att inte finna ny kärlek. Lika omöjligt som det sannolikt kommer att te sig att välja ut en topp 10-lista sex månader från nu – men det är ett lyxproblem jag är villig att leva med…

Gubbe eller ej, men allt var nog inte bättre förr.

Likt en Fågel Fenix

Likt en Fågel Fenix reser sig WeRock ur askan, pånyttfödd i ny skepnad! Eller ja, åtminstone om sagda fågel vore gjord av solid metall, gravt begiven på all things metal, gick igång på blastbeats och nedstämda gitarrer, på bluesigt groove och skitiga jeansvästar… Det vi på ett något omständligt sätt försöker säga är detta:

WeRock är dött – länge leve WeRock! Välkomna till vår nya boning.

WeRock.se har alltså gått i graven, vilket vi som står bakom sidan hoppas att skall bli en till förbannelse förklädd välsignelse. Det framtvingade plattformsbytet ger oss nya möjligheter att förvalta er läsares intressen, och vi ämnar ta vara på dessa möjligheter efter bästa förmåga. I och med att vi flyttar in här på WeRock.nu kommer vi att kunna presentera ett jämnare uppdateringsflöde med kortare intervaller mellan publiceringarna av nya skivrecensioner, enklare åtkomst till våra historiska arkiv, och – inte minst – en snyggare och mer lättnavigerad sida!

Vi hoppas att ni kommer att vilja fortsätta göra oss sällskap när vi hänger oss åt den passion vi uppenbarligen delar med er: hård musik. Tips, recensioner, livebevakningar, intervjuer, topplistor, krönikor och annat godis på temat är precis som innan det som står på menyn, och vi ser fram emot era synpunkter på det vi skriver.

Det är ju trots allt så att musik förbrödrar (och försystrar, så ingen känner sig glömd). Det finns få platser som känns lika genuint varma och hjärtliga som publikhavet på en metal-festival, och få diskussioner som skapar lika stort engagemang som den om årets bästa platta, vassaste gitarristen eller maffigaste (eller är det kanske snarare ”mest överflödiga?”) trumsolot.

Musik är roligt – än mer så om den levereras med gott om sväng och energi, svulstig dist och smattrande baskaggar. Så, nu när vi skakat av oss askan: Ta vår hand, och gör oss sällskap på vår stigning mot nya mål – vi vill ha ert sällskap på resan!

All hail the Riff!
Fredrik, Martin, Robert & Amelie