Kategoriarkiv: Live

Live: Gojira på Gröna Lund

ARTIST: Gojira
LOKAL: Gröna Lund
DATUM: 25 juni 2019

Teknisk, tung och miljömedveten metal på ett familjevänligt nöjesfält, kan det verkligen flyga? Svaret är utan tvekan ett rungande ja! Under regntunga skyar överkom GOJIRA till synes strulande utrustning och zombifierande mobiltelefoner, och levererade en högst slagkraftig åktur på Gröna Lunds stora scen.

God uppslutning när GOJIRA äntrar scenen på Gröna Lund.

Duggregnet ligger hotande nära i den fuktiga men ganska svala luften, och himlen är dystert grå, när jag en dryg kvart innan utsatt gigstart försöker ta en bra plats framför scenen på den kungliga huvudstadens nöjesfält. Det går i ärlighetens namn inget vidare, det är redan påtagligt trångt och välfyllt på den ganska stora ytan. En snabb analys av klädstilar och frisyrer avslöjar att det verkligen inte bara handlar om nyfikna tivoli-besökare, det är många som är här primärt för franska GOJIRA.

När Bayonne-sönerna rullar igång med Oroborus slås jag av den imponerande nivån på Joe Duplantiers hand-öga-koordination. De tapping-riff han tillsynes ledigt river av medan han samtidigt sjunger, växlande mellan ångestladdad rensång och brutal-arg growl, är inte enkla. Inledningsvis är dock det mesta annat som har med spelningen att göra ganska spartanskt och enkelt. Mellansnacket är i det närmaste obefintligt, och det enda egentliga röjandet på scen står basisten Jean-Michel Labadie (förvisso med den äran) för.

De miljömedvetna fransoserna håller säkert med om att grönt är skönt, men sant är också att blått är flott!

Trots den goda uppslutningen och bandets uppenbara kompetens, är det alltså en aningen seg inledning på gigget. Sakta men säkert tuggar dock det kompromisslösa maskineri som är GOJIRA igång, och efter att fjärde låten Flying Whales bjudit både på kvällens första pyro och en akut justering av Christian Andreus trummor under pågående stocksmatter, stiger temperaturen.

Publiken jublar bifall när Love presenteras, och när det blytunga intro-riffet släpps lös slås jag av att detta är påtagligt tungt nu, idag, 2019… När låten skrevs, 1999 till den demo bandet då filade på, var den här typen av riffande närmast monstruöst i sin tyngd jämfört med nästan all annan metal som då gjordes. Respekt!

Publiken visar också gott gensvar, och här går det att skönja kvällens första riktiga mosh pit i publikhavet framför scenen. Action är det även på scen, om än oplanerad sådan. Detta i form av två roddare som liggandes på mage på höger sida av scen frenetiskt jobbar med att reparera något, oklart om det är en monitor-högtalare eller något som har med pyrotekniken att göra. Det hela verkar hur som helst lösa sig lagom till att låten klingar ut.

Här någonstans börjar även Joe Duplantier vakna till liv på allvar. Frontmannens påa innan Love är förvisso ganska stereotyp, när han påminner oss om att vi är här för att “…bang your fuckin’ heads!”. I mellansnacket efter håller han dock en lite längre utläggning, där bandets politiska och sociala medvetenhet tillåts skina igenom lite mer. Han ber oss vänligt (nåja) men bestämt (oja!) att stoppa undan våra mobiltelefoner för en stund, “koppla ner” från vad han beskriver som världens zombie-liknande lunk, och verkligen vara i ögonblicket.

Han möts av bifalls-jubel, om än någon tveksamt på vissa håll och kanter just avseende det där med att lägga bort våra mobiltelefoner.(Filmnings-förbudet ignoreras tämligen flitigt i publikhavet.) Eventuell tvekan blåses dock bort när fransoserna först bjuder på “hitten” L’Enfant Sauvage, med förväntad uppskattning från publiken som resultat, och sedan vad som för mig sannolikt är kvällens höjdpunkt i form av The Shooting Star. Det sistnämnda spåret är inte alltför märkvärdigt på skiva, men i den här live-tappningen är det en ångvält på steroider. Jag funderar på om jag någonsin har hört något så tungt live förut, och har i skrivande stund ännu inte kommit på någon uppenbar kandidat. Stark gåshud under detta nummer!

GOJIRA – både tyngre och (åtminstone denna afton) ännu bättre live än på skiva!

Efter ett något oväntat avfyrande av konfetti-kanoner och ett stabilt framförande av sedan följande Blow Me Away You(Niverse) går GOJIRA av scen för en stund, innan Joe Duplantier dyker upp och fiskar pepp genom att påpeka att de fortfarande inte bestämt sig för om de skall lira mer eller inte. Nu vet jag inte om någon egentligen riktigt tror på detta, men visst får frontmannen det gensvar han fiskar efter.

Under en himmel som nu ser betydligt mer mörk och hotfull ut gör GOJIRA ånyo entré, och inleder sitt encore med hårt och snabbt manglande Clone. Här drar publiken förvisso igång en ganska respektingivande circle pit, men jag tycker personligen att bandet är som allra vassast när de förlitar sig på tyngd och atmosfär. Jag gläds därför åt en riktigt, riktigt stark avrundning på setet, där Vacuity erbjuder tyngd och avslutande pärlan The Gift Of Guilt därtill atmosfär i ymnigt överflöd.

GOJIRA leverar, och det med besked. Det kan absolut vara värt att fira med lite konfetti!

Slutnumret inleds med att frontmannen står ensam mitt fram på scen, och med ett hjärtskärande vackert reverb på gitarrljudet tappar fram intro-slingan. Sen ansluter resterande bandmedlemmar, och tillsammans sätter de en värdig punkt för tillställningen genom ett lika delar vemodigt vackert och blytungt framförande. När musiken väl klingat ut ekar applådåskorna starka och ihållande över Djurgårdens sydvästspets under många minuter, och när bandet tackar Stockholms-publiken för uppslutning och gensvar så ser de faktiskt rörda ut på riktigt.

GOJIRA levererade. Rejält. Följaktligen slår det mig som rättvist att de miljömedvetna fransoserna har vädrets makter med sig. Mindre än fem minuter efter att de gått av scen börjar regnet falla…

Fredrik Sandberg

Live: Clutch på Copenhell

ARTIST: Clutch
LOKAL: Copenhell, Hadesscenen
DATUM: 21 juni, 2019

Total eufori!

I fredagens utbud av band sticker CLUTCH ut. Vid sidan av de mer extrema banden sticker amerikanarna ut som en udda fågel. Och ändå är det som om detta inte spelar någon roll, för CLUTCH sammanför oss alla i en stor, gravt svängande kram.

Jag har förstått att CLUTCH är särdeles bra live, men jag kunde inte verifiera detta själv förrän i går kväll, och då kunde jag instämma med krav – CLUTCH är ett av de bästa liveband jag sett.

Bandets tungt svängande bluesfärgade rock är precis vad Copenhell behöver, inte bara för att CLUTCH visar vad det verkligen går ut på att spela som ett band tillsammans, men också för att bandet gör folk toklyckliga, genuint överförtjusta. Det är som sångaren Neil Fallon säger – They call it Copenhell, but you might just call it a slice of heaven.

Det finns helt enkelt ytterst få band som kan få till det i det närmaste självklara sväng som CLUTCH har anammat efter att ha övat på det sedan starten i början av 1990-talet. I snart sagt varenda låt får CLUTCH publiken att dansa, sjunga med och, ja, crowdsurfa. När bandet drar igång Electric Worry från “From Beale Street To Oblivion” som faktiskt också firar 10-årsdag precis som Copenhell och trummisen Jean-Paul Gaster släpper på ett helvetiskt shufflekomp då har CLUTCH hela den stora publiken totalt i sitt grepp. I en dag av flera höjdpunkter så kändes CLUTCHs konsert som en enda stor, varm omfamning.

Live: Baest på Copenhell

ARTIST: Baest
LOKAL: Copenhell, Hadesscenen
DATUM: 21 juni, 2019

De har hyllats som det mest intressanta dödsmetallbandet i Danmark – BAEST från Århus – klarade de av att leverera?

Den danska metalscenen har de senaste åren verkligen växlat upp till en högst intressant scen med mängder av band som är redo att ta nästa steg och leverera på den internationella scenen. BAEST anses vara det absolut hetaste som Danmark har frambringat på senare år, och det är inte svårt att förstå varför när de kavlar ut sin dödsmetall över en minst sagt engagerad publik. Av de band jag såg igår så var crowdsurfingen som mest intensiv under Århusbandets konsert.

Det märks att BAEST är ett band som är fyllt av självförtroende – det finns en självklarhet i bandets scennärvaro som är påtaglig – och bandet har verkligen kul hela tiden. Det är en sak få höra att ditt band är bra, men att verkligen äga den tanken är ju en helt annan sak. För BAEST verkar detta inte vara något problem alls – de vet att de har låtarna som håller hög klass, och de älskar publikkontakt.

Simon Olsen på sång är född till att fronta ett band – det är helt underbart att inte bara få en krossarinsats på sång, utan också undervisning i hur man kan interagera med en publik. Resten av bandet är också helt lysande på det, och det märks att de verkligen trivs på Hades denna tidiga kväll. Gladast verkar Lasse Revsbech vara – han fyrar av stora leenden mest hela tiden.

BAEST visar med sån klarhet att dödsmetallen sannerligen inte har förlorat sin charm eller sin relevans. Det är helt enkelt en glimrande uppvisning från första till sista ton. Vågar vi säga att om två år så kommer bandet att lira på den största scenen på festivalen? Jag tror det.