Kategoriarkiv: Live

Live: Soen på Pustervik

ARTIST: Soen (Support: Wheel, The Price)
LOKAL: Pustervik
DATUM: Söndag 15 september, 2019

Det finns sångare, och så finns det Sångare. Ja, och så finns ju Joel Ekelöf i SOEN också, som opererar på en ännu högre nivå än så. När han och hans SOEN intog scenen på Pustervik på söndagkvällen var det nog ingen i publiken som lämnades oberörd.

“Vi har funnits i… vad, åtta år? Och släppt fyra skivor. Men vet ni vad, det här är första gången vi har blivit inbjudna att lira i Sverige. Det är Sverige-debut ikväll.” Joel Ekelöf, sångare i svenska SOEN ler lite trött och ser ut som att han egentligen skulle vilja ruska  klentroget på huvudet. Publiken framför Pusterviks scen verkar dock knappast ha hamnat där av misstag, utan ger bandet all den kärlek de så innerligt förtjänar denna vindpinade och kylslagna höstkväll i Göteborg. Minspelet på Ekelöf och hans mannar är därmed ett helt annat när de knappa två timmar senare går av.

Men nu går jag händelserna i förväg. Metalbutiken öppnas för kvällen någon timme tidigare med att italienska THE PRICE äntrar scenen. Deras musik rör sig inledningsvis i gränslandet mellan stämningsfullt elegant och sliskigt pompöst, för att under setets gång få tydligare inslag av rakare, mer amerikaniserad radio-metal. Personligen håller jag de inledande spåren högre, där On The  Edge Of Madness framstår som starkast. Den avslutande halvan blir något opersonlig och slätstruken, även om den tekniska färdigheten är god.

THE PRICE är skickliga, men letar kanske en smula efter sitt alldeles egna uttryck.

Efter italienarna är det dags för ett besök från vårt östra gränsland, i form av WHEEL. Fyra herrar i svarta hoodies med pösiga munkkåpor dyker på scen i rikligt med rök, och serverar en ganska trivsamt kultursvår kombo av alternativ rock, post-metal och allmänt skrammel. Mina tankar förs i omgångar till så pass olika akter som COLOSSUS, HIGH ON FIRE och LEPROUS. Helhetsintrycket är dock gott, det finns definitivt stor potential i det här gänget.

Finnarna skall även ha en eloge för snygg färgsättning av scenshowen, där det första av de fyra (långa) spåren går helt i grönt, nästa i lila, tredje låtvalet Tyrant i djuprött och avslutande Wheel i blått och vitt. Visuellt läckert!

Finska WHEEL uppvisar god potential med sin trivsamt kultursvåra, atmosfäriskt jazziga post-metal.

Framåt tiosnåret på kvällen har det så blivit dags för huvudnumret, som alltså begår Sverige-debut denna afton. För många svenska metal-fans kanske SOEN mest är kända genom det faktum att förre OPETH-trummisen Martin Lopez piskar skinnen, men bandet förtjänar verkligen ett alldeles eget erkännande. Årets skivsläpp “Lotus” är en riktigt stark platta som förtjänar er uppmärksamhet, om den inte redan fått den.

Nåväl, åter till Pustervik. Initialt nås kanske inte de allra högsta höjderna, vilket delvis beror på att både Cody Fords känsliga gitarrspel och Joel Ekelöfs sång ligger aningen för lågt i mixen, en omständighet som gör att en del av den intrikata komplexitet som är SOENS själ och hjärta går förlorad. Covenant och Opal passerar därför utan alltför stort intryck. Sen rättas bristerna i ljudbilden till, och från därpå följande Rival och framåt öppnas slussluckorna och bandets briljans sköljer över oss i publiken.

Samtliga musiker i bandet är oerhöret skickliga, och var och en förtjänar ett eget erkännande. Cody Fords gitarrspel är som redan nämnt fantastiskt känsligt och mångfacetterat, Stefan Stenberg är en stensäker (kom igen, vi är ändå i Göteborg!) basist, mångsysslaren Lars Åhlund på keyboard och gitarr en herre med lika delar scenpersonlighet som färdighet, och Martin Lopez på trummorna är… ja, har man stamtavla från OPETH behövs kanske ingen närmare introduktion?

Detta till trots är det ändå en person som sticker ut i SOEN, både på skiva och på scen, och det är sångaren Ekelöf. Hans stämma är närmast sublimt vän och svävande, men samtidigt fullpackad med känslor, och är den ingrediens som lyfter anrättningen till en nivå där få andra band verkar. När han klipper i med refrängen på Lascivious halvvägs genom det ordinarie setet, är det inte utan att ögonen tåras en smula av känslosamhet, och klumpen i halsen är märkbar.

Joel Ekelöf är ingen man av ymnigt talande under mellansnacken, men söte Jesus så vackert han kan sjunga!

Förutom en fantastisk röst är sångaren också en intressant scenpersonlighet. Mellansnack är förvisso inte hans paradgren, enda gången han egentligen säger mer än namnet på nästkommande låt är när han presenterar lugna Lucidity med orden “här kommer en, som vi brukade säga på mellanstadiet, tryckare…”. Han rör sig dock med en teatralisk inlevelse som skulle kunna kännas utstuderad om det inte vore för att den känns påtagligt äkta, och levererar sin melankoliskt eteriska sånginsats med ett genuint glatt leende. En kontrasternas man, vilket passar ett band med SOENs spännvid alldeles utmärkt.

Nu tittar jag ändå inte så vansinnigt mycket på varken Ekelöf eller övriga i bandet, musiken är så pass trollbindande att jag en påtagligt stor del av spelningen bara blundar och gungar med, invaggad i känslosam men behaglig trans. Spår som Opponent och Martyrs lämnar föga utrymme för annat, och till och med den ganska brutala tolkningen av Slithering smälter in fint i den hypnotiska helheten.

Här avslutas det ordinarie setet, och bandet går av scen. Att det kommer att bli en encore är dock en vadslagning med endast pengarna tillbaka i utdelning, givet hur stark och påtaglig uppskattningen från publiken är. SOEN kommer tillbaka och avrundar kvällen med Savia, en hård tolkning av Sectarian och som avslutning (vilket känns ganska oortodoxt men samtidigt passande) påtagligt lugna titelspåret från senaste släppet, Lotus. Jag står sedan kvar en stund och andas tungt, det har varit en stark upplevelse som behöver smältas lite innan verkligheten tillåts tränga sig på igen.

Låt oss hoppas att det inte dröjer åtta nya år och fyra nya skivor innan nästa gång vi får se SOEN ta en sväng på svensk mark. För det här var en fantastisk spelning. Tack, Joel Ekelöf, och tack, SOEN!

SOEN levererar en fantastisk spelning, så låt oss verkligen hoppas att det inte dröjer till nästa gång vi får ta del av dem.

 

Live: Gojira på Gröna Lund

ARTIST: Gojira
LOKAL: Gröna Lund
DATUM: 25 juni 2019

Teknisk, tung och miljömedveten metal på ett familjevänligt nöjesfält, kan det verkligen flyga? Svaret är utan tvekan ett rungande ja! Under regntunga skyar överkom GOJIRA till synes strulande utrustning och zombifierande mobiltelefoner, och levererade en högst slagkraftig åktur på Gröna Lunds stora scen.

God uppslutning när GOJIRA äntrar scenen på Gröna Lund.

Duggregnet ligger hotande nära i den fuktiga men ganska svala luften, och himlen är dystert grå, när jag en dryg kvart innan utsatt gigstart försöker ta en bra plats framför scenen på den kungliga huvudstadens nöjesfält. Det går i ärlighetens namn inget vidare, det är redan påtagligt trångt och välfyllt på den ganska stora ytan. En snabb analys av klädstilar och frisyrer avslöjar att det verkligen inte bara handlar om nyfikna tivoli-besökare, det är många som är här primärt för franska GOJIRA.

När Bayonne-sönerna rullar igång med Oroborus slås jag av den imponerande nivån på Joe Duplantiers hand-öga-koordination. De tapping-riff han tillsynes ledigt river av medan han samtidigt sjunger, växlande mellan ångestladdad rensång och brutal-arg growl, är inte enkla. Inledningsvis är dock det mesta annat som har med spelningen att göra ganska spartanskt och enkelt. Mellansnacket är i det närmaste obefintligt, och det enda egentliga röjandet på scen står basisten Jean-Michel Labadie (förvisso med den äran) för.

De miljömedvetna fransoserna håller säkert med om att grönt är skönt, men sant är också att blått är flott!

Trots den goda uppslutningen och bandets uppenbara kompetens, är det alltså en aningen seg inledning på gigget. Sakta men säkert tuggar dock det kompromisslösa maskineri som är GOJIRA igång, och efter att fjärde låten Flying Whales bjudit både på kvällens första pyro och en akut justering av Christian Andreus trummor under pågående stocksmatter, stiger temperaturen.

Publiken jublar bifall när Love presenteras, och när det blytunga intro-riffet släpps lös slås jag av att detta är påtagligt tungt nu, idag, 2019… När låten skrevs, 1999 till den demo bandet då filade på, var den här typen av riffande närmast monstruöst i sin tyngd jämfört med nästan all annan metal som då gjordes. Respekt!

Publiken visar också gott gensvar, och här går det att skönja kvällens första riktiga mosh pit i publikhavet framför scenen. Action är det även på scen, om än oplanerad sådan. Detta i form av två roddare som liggandes på mage på höger sida av scen frenetiskt jobbar med att reparera något, oklart om det är en monitor-högtalare eller något som har med pyrotekniken att göra. Det hela verkar hur som helst lösa sig lagom till att låten klingar ut.

Här någonstans börjar även Joe Duplantier vakna till liv på allvar. Frontmannens påa innan Love är förvisso ganska stereotyp, när han påminner oss om att vi är här för att “…bang your fuckin’ heads!”. I mellansnacket efter håller han dock en lite längre utläggning, där bandets politiska och sociala medvetenhet tillåts skina igenom lite mer. Han ber oss vänligt (nåja) men bestämt (oja!) att stoppa undan våra mobiltelefoner för en stund, “koppla ner” från vad han beskriver som världens zombie-liknande lunk, och verkligen vara i ögonblicket.

Han möts av bifalls-jubel, om än någon tveksamt på vissa håll och kanter just avseende det där med att lägga bort våra mobiltelefoner.(Filmnings-förbudet ignoreras tämligen flitigt i publikhavet.) Eventuell tvekan blåses dock bort när fransoserna först bjuder på “hitten” L’Enfant Sauvage, med förväntad uppskattning från publiken som resultat, och sedan vad som för mig sannolikt är kvällens höjdpunkt i form av The Shooting Star. Det sistnämnda spåret är inte alltför märkvärdigt på skiva, men i den här live-tappningen är det en ångvält på steroider. Jag funderar på om jag någonsin har hört något så tungt live förut, och har i skrivande stund ännu inte kommit på någon uppenbar kandidat. Stark gåshud under detta nummer!

GOJIRA – både tyngre och (åtminstone denna afton) ännu bättre live än på skiva!

Efter ett något oväntat avfyrande av konfetti-kanoner och ett stabilt framförande av sedan följande Blow Me Away You(Niverse) går GOJIRA av scen för en stund, innan Joe Duplantier dyker upp och fiskar pepp genom att påpeka att de fortfarande inte bestämt sig för om de skall lira mer eller inte. Nu vet jag inte om någon egentligen riktigt tror på detta, men visst får frontmannen det gensvar han fiskar efter.

Under en himmel som nu ser betydligt mer mörk och hotfull ut gör GOJIRA ånyo entré, och inleder sitt encore med hårt och snabbt manglande Clone. Här drar publiken förvisso igång en ganska respektingivande circle pit, men jag tycker personligen att bandet är som allra vassast när de förlitar sig på tyngd och atmosfär. Jag gläds därför åt en riktigt, riktigt stark avrundning på setet, där Vacuity erbjuder tyngd och avslutande pärlan The Gift Of Guilt därtill atmosfär i ymnigt överflöd.

GOJIRA leverar, och det med besked. Det kan absolut vara värt att fira med lite konfetti!

Slutnumret inleds med att frontmannen står ensam mitt fram på scen, och med ett hjärtskärande vackert reverb på gitarrljudet tappar fram intro-slingan. Sen ansluter resterande bandmedlemmar, och tillsammans sätter de en värdig punkt för tillställningen genom ett lika delar vemodigt vackert och blytungt framförande. När musiken väl klingat ut ekar applådåskorna starka och ihållande över Djurgårdens sydvästspets under många minuter, och när bandet tackar Stockholms-publiken för uppslutning och gensvar så ser de faktiskt rörda ut på riktigt.

GOJIRA levererade. Rejält. Följaktligen slår det mig som rättvist att de miljömedvetna fransoserna har vädrets makter med sig. Mindre än fem minuter efter att de gått av scen börjar regnet falla…

Fredrik Sandberg

Live: Clutch på Copenhell

ARTIST: Clutch
LOKAL: Copenhell, Hadesscenen
DATUM: 21 juni, 2019

Total eufori!

I fredagens utbud av band sticker CLUTCH ut. Vid sidan av de mer extrema banden sticker amerikanarna ut som en udda fågel. Och ändå är det som om detta inte spelar någon roll, för CLUTCH sammanför oss alla i en stor, gravt svängande kram.

Jag har förstått att CLUTCH är särdeles bra live, men jag kunde inte verifiera detta själv förrän i går kväll, och då kunde jag instämma med krav – CLUTCH är ett av de bästa liveband jag sett.

Bandets tungt svängande bluesfärgade rock är precis vad Copenhell behöver, inte bara för att CLUTCH visar vad det verkligen går ut på att spela som ett band tillsammans, men också för att bandet gör folk toklyckliga, genuint överförtjusta. Det är som sångaren Neil Fallon säger – They call it Copenhell, but you might just call it a slice of heaven.

Det finns helt enkelt ytterst få band som kan få till det i det närmaste självklara sväng som CLUTCH har anammat efter att ha övat på det sedan starten i början av 1990-talet. I snart sagt varenda låt får CLUTCH publiken att dansa, sjunga med och, ja, crowdsurfa. När bandet drar igång Electric Worry från “From Beale Street To Oblivion” som faktiskt också firar 10-årsdag precis som Copenhell och trummisen Jean-Paul Gaster släpper på ett helvetiskt shufflekomp då har CLUTCH hela den stora publiken totalt i sitt grepp. I en dag av flera höjdpunkter så kändes CLUTCHs konsert som en enda stor, varm omfamning.