Kategoriarkiv: Live

Live: Dark Funeral med Avslut och Offerblod på The Tivoli

ARTIST: Dark Funeral, Avslut, Offerblod
LOKAL: The Tivoli
DATUM: 4 november 2023

30-årsjubilerande DARK FUNERAL har under hösten tröskat runt i Sverige med AVSLUT och OFFERBLOD. Igår avslutades turnén med stil på The Tivoli i Helsingborg.

Mycket kan man säga om OFFERBLODs musik, men finess och finkänslighet är inget det här bandet sysslar med. Och det behövs knappast heller, då man kommer långt med kraft, brutal sådan, fart och en grym publikkontakt. Även om OFFERBLOD är ett relativt nytt band som ännu har att släppa sin fullängdsdebut så är det inga duvungar vi har att göra med. Att Matte Modin är trummis borgar för en uppvisning i piskande trumspel då luleåsonen har återfunnits i en mängd band under åren – däribland kvällens huvudakt – visste jag sedan innan. Men maken till anslag som han uppvisar tar i stort sett andan ur både mig och resten av publiken. Han i stort sett begraver stockarna i trummorna rakt igenom hela konserten.

Att OFFERBLODs musik inte är nydanande på många sätt, kanske inte ens något, gör inte speciellt mycket. Här finns frenesin, spelglädjen och den rusiga känslan som tvåtaktsmatande döds kan framkalla. Sångaren Ronnie Nyman älskar verkligen att slå från underläge, och har rakt igenom en helt fantastisk kontakt med publiken, ofta lutande sig långt ut och nära den ganska stora skara som besöker The Tivoli ikväll. Det är inte svårt att gå igång på bandets musik som ger en helt lysande inledning på kvällens begivenheter.

 

 

 

 

När OFFERBLOD satsar på fart innehåller AVSLUTs del av konserten fler komponenter. Att black metal som genre ställer betydligt högre krav på sina utövare är något som AVSLUT inte bara bemästrar, de omfamnar detta faktum helhjärtat. Det är betydligt mycket mer artisteri kring bandets konsert om vi jämför med vilket death metalband som helst. Scenutsmyckningarna och bandets utseende är så fruktansvärt snyggt gjorda att bara här är det lätt att bli imponerad.

Att bandet också har en gedigen låtkatalog med sig i bagaget skadar sannerligen inte heller. Förra given “Tyranni” från 2019 är en skiva som får blodet att pumpa snabbare genom kroppen.

Sångaren Christian Jönsson Baad har en imponerande pipa och hans scennärvaro är lika delar hotande som upplyftande.

 

 

 

 

AVSLUTs musik är visserligen brutal, men här finns en hel del finess och variation och lager som gör att konserten blir i stort sett oavbrutet underhållande. Övertygelsen i leveransen är så påtaglig att jag baxnar. Framförallt i Tyranni, Dråp och Deceptis är energinivån så hög att det inte är speciellt förvånande att moshpiten är ett faktum. AVSLUT känns som ett komplett band. Låtarna håller hög kvalitet, utförandet är precis så uppfordrande av publiken som jag förväntar mig och jag kommer på mig själv att tänka att konserten gärna hade fått pågå längre än den tid bandet fick på scen.

Även om både OFFERBLOD och AVSLUT stod för bra konserter är det ändå tydligt att DARK FUNERAL ligger på en egen nivå ikväll.

Det är extra av allt – gigantisk och fysisk backdrop, effekterna med rikligt bruk av rök och en till stora delar magisk ljussättning gör att stämningen sätter sig rätt ordentligt. Med ett oantastligt genomförande musikaliskt golvar DARK FUNERAL den nu månghövdade publiken fullständigt.

Att bandet har en, efter 30 år i branschen, gedigen låtkatalog att välja från gör att lite av ett lyxproblem uppstår. Fokus ligger på de senaste plattorna “Where Shadows Forever Reign”, och “We Are The Apocalypse” och det gör mig personligen inget alls då jag tycker att de skivorna är fantastiskt bra – 7 av kvällens låtar tas därifrån och spelas med en övertygelse som kan försätta berg. Avslutandet med Where Shadows Forever Reign exempelvis, är helt magnifik och får mig att vilja ha mer. Men jag anar att fler nog skulle vilja ha fler låtar från episka “The Secrets Of The Black Arts” till exempel. Detta är ju radanmärkningar för DARK FUNERAL visar med sådan fruktansvärd tydlighet varför de fortfarande är en kraft att räkna med efter 30 år.

Bandets sångare, Heljarmadr är en uppenbarelse. Han är så majestätiskt uppfordrande att han blir självlysande. Hade han inte varit lika skoningslös mot sig själv som mot publiken så hade jag tröttnat. Nu blir hans insats den som höjer låtmaterialet ytterligare några snäpp.

 

 

 

 

Black metal har ju aldrig handlat om att ha kul, men banne mig om jag inte lyckades skönja ett litet spelande leende hos Lord Ahriman i slutet av konserten. Och varför inte? När konserter är på den här nivån där samspel mellan band och publik funkar då är det kanske ganska lätt att dra på smilbanden även för en härdad black metalkämpe?

 

 

 

 

DARK FUNERAL avslutar en mycket trevlig kväll på The Tivoli på ett sätt som gör att jag verkligen hoppas att det inte tar lika lång tid för bandet att spela här igen som det tog mellan gårdagen och den förra konserten som bandet gjorde. Den var 2005.

Live: Gaerea på The Abyss

ARTIST: Gaerea (med Tar som support)
LOKAL: The Abyss
DATUM: 18 juni, 2023

Ord… vad futtiga de är ibland. Som här, när man skall försöka göra den själavrängande upplevelse portugiserna i GAEREA bjöd publiken på The Abyss på. Det går liksom egentligen inte, man behövde vara där. Men låt mig ändå göra ett försök.

GAEREA – in your face, in your soul!

Innan de utsökt ångestladdade portugiserna äntrade scenen på ett hett och (trots konkurrens från ett skapligt gäng som kallar sig METALLICA och lirar på Ullevi denna afton) välfyllt The Abyss fick supporten för kvällen, lokala akten TAR, chansen att göra ett avtryck. Något jag skulle säga att de lyckades med, och att döma av reaktionerna hos resten av publiken var jag inte själv om att tycka det. En fin blandning av tyngd, stackaton med taggiga törnen, och krispig melankoli, tight framförd med stilpoäng för härligt desperat ylande från frontmannen Alexander Andersson. (Detta även om sången bitvis låg aningen lågt i mixen.)

TAR imponerade, och bör få större uppgifter inom en nära framtid.

En vanlig afton hade TARs prestation absolut kunnat ses som på huvudakts-nivå. Men nu skulle ju detta inte bli någon vanlig afton, då…

Jag hade förvisso hört från bekanta att GAEREA skulle vara ruggigt starka live. Bara häromdagen skrev WeRock-kollegan Martin därtill om hur bandet gjorde ett starkt framträdande på Copenhell, trots att dagsljus och stor scen kanske inte är den ideala sättningen för deras vackert sorgsna, vansinnigt intensiva introspektiv. Men jag var ändå inte beredd på den upplevelse portugiserna skulle bjuda på i The Abyss intima dunkel.

Lugnet före stormen…

Redan från de första tonerna av inledande Mantle till dess att sista ackordet klingat ut, trollbinder och förför GAEREA med teatralisk inlevelse, isande ångest och en energi som känns som om den hade kunnat riva sönder hela solsystem om man släppte ut den ur gig-lokalen.

Det teatraliska står absolut i centrum om man ser specifikt till frontmannen Guilherme Henriques. Dold bakom en av bandets signifikativa svarta huvor växlar han mellan att hänga långt ut i publiken från scenkanten och skrika själen ur sig, glida runt på scenen med förföriskt ormande höfter medan han låter sin hand teckna obskyra tecken i luften, låta sig falla handlöst till golvet för att där vrida sig i själsliga plågor, och emellanåt skenhänga sig själv i huvan.

Mangel av den allra högsta skolan!

Intensiteten med vilken han gör detta får den svarta skjorta han är iförd att inom ett par låtar klistra glansig vid hans kropp, blöt av svett. Det svarta kropps-smink hans underarmar varit täckta i har smält och runnit bort i sotstrimmiga rännilar, för att avslöja tatueringarna där under.

Samtidigt som Henriques förför publiken manglar resten av bandet på med en frenesi, och en samtidigt isande kall elegans, som det över tid blir omöjligt att värja sig mot. Som åskådare förflyttas man bort från The Abyss, bort från den svenska högsommar-varma kvällen på hipstriga Andra Långgatan utanför. Någonstans kring Absent mitt i setet finner man sig förflyttad till det krispigt ångestladdade universum GAEREA skapar med sin musik, ensam med sin själ skoningslöst blottlagd framför sig.

En själavrängande upplevelse, som sagt. Men herregud vilken vacker sådan! Under den sista låten, som gärna hade fått hålla på i en timme till, upptäcker jag att kinderna är våta av tårar, så pass berörd har jag blivit. Så när musiken till slut tystnat, och frontmannen till slut ålat sig upp från scenkanten där han låtit sig kollapsa under det avslutande crescendot, känner jag en stor och varm tacksamhet.

Genom åren har antalet klubbspelningar jag bevistat nått och passerat ett tresiffrigt antal, med det gig portugiserna bjuder på denna afton kvalar i mycket god konkurrents ändå ledigt in på topp tre. Tack, GAEREA… tack så oerhört mycket!

Att tonsatt ångest kan vara så plågsamt vacker, ändå…

Live: Spectral Wound, Night Fever, Ghost och Gaerea på Copenhell 2023

ARTIST: Spectral Wound, Night Fever, Ghost och Gaerea
LOKAL: Copenhell
DATUM: 17 juni 2023

I vanlig ordning bjöd Copenhells sista dag på ömsom sol, ömsom regn. Lägg till detta ett antal konserter som i vissa fall nådde fantastiska känslomässiga höjder och en som var ett bevis på en hög lägstanivå, men inte levererade fullt ut.

Dagen inleddes av SPECTRAL WOUND, det rent fantastiska black metalbandet från Kanada, vars “Diabolic Thirst” från 2021 renderade mycket höga betyg från undertecknad. Av alla band som spelade på Copenhell var det utan tävlan detta band jag mest såg fram emot. Och kanadensarna gjorde nog ingen besviken med sin konsert. Med total inlevelse och stor fokus på låtmaterialet – sångaren Jonah Campbell  struntade helt i mellansnack förutom att gasta ett “thanks” några gånger – levererade bandet en grovt drabbande konsert som trots att det var fullt dagsljus ändå nådde fram på det rätta sättet.

Bandets musik lyfte något alldeles otroligt bra i de omgivningarna som festivalens minsta scen befinner sig i, och de vajande björkarna som omger ytan framför scenen skapade en mycket bra inneslutning som gjorde att knappt några distraktioner fanns för det som försiggick på scenen. Och äntligen har festivalen sett till att ljudet var det bästa jag upplevt på den scenen.

Att bandet noga odlar en stenhård image höll nästan hela vägen, men i slutet av denna magnifika uppvisning undslipper sig några leenden flera bandmedlemmar. Och det kan jag förstå – publikens inlevelse smittar verkligen och i slutet av konserten är det svårt att helt skönja gränsen mellan band och publik. Energierna flödade helt enkelt i stort sett optimalt.

NIGHT FEVER är ett återuppväckt hardcoreband från Köpenhamn. När vi har pratat om festivalen på jobbet så har dubbelkollega Oscar (har bloggar på Metallbibliotekarierna också) blivit helt till sig över att NIGHT FEVER ska spela. Bandets första platta “Vendetta” har snurrat försvarliga tider hemma hos mig, den är verkligen en uppvisning i tvåtaktsmosande med kraft, och har fått mig att se fram emot konserten. Och kvintetten gör mig inte besvikna – det är fullt pådrag från början till slut.

Jag har ungefär samma inställning till HC som till grindcore – när den är bra så känns den i hela kroppen, man blir energifylld och måste få utlopp för känslan. Exakt så är det med NIGHT FEVER. Jag blir helt lyrisk av den totala briseringen bandet står för framför en minst sagt engagerad publik.

Mest adrenalinstinn är, föga förvånande, sångaren Salomon som inte står still speciellt mycket. Det är svårt att matcha hans intensitet, men resten av bandet kommer ganska långt med ett frenetiskt harvande, och trummisen lyckas stampa – visserligen tillfälligt – sönder sin pedal till bastrumman.

NIGHT FEVER lyckas övertyga mig med råge att de är ett band att ta på allvar även i framtiden, och att de var hett efterlängtade av köpenhamnspubliken var det ingen tvekan om.

 

GHOST klockan 18 på kvällen?! Ja, det var i alla fall vad jag tänkte spontant när jag såg bandets speltid. Misstänker att det mest hade att göra med att bandet skulle ta sig hela vägen ner till Hellfest i Frankrike än med något annat.

Man vet att ett band har kommit en bit på väg när trumseten blir alltmer exklusiva i  sin utformning, och GHOSTs trummis set kvalar med råge in i denna division. Jag kan inte låta bli att tänka att det kan vara det snyggaste trumset jag sett på ett bra tag, och det matchar väl den påkostade scenproduktionen – värdigt en headliner.

GHOST är skickliga på sitt hantverk. Bandet är engagerade, och Tobias Forge verkar njuta av att domptera publiken i vanlig ordning. De två första låtarna Kaiserion och Rats är den förväntade inledningen som inte direkt skickar mig ut i den yttre stratosfären, men klart godkänt.

Desto roligare har jag under efterföljande trion Spillways (en låt som man antingen älskar eller hatar som jag har förstått det), Cirice och Hunter’s Moon där äntligen gitarrerna tillåts bröta lite mer.

Men sedan kommer ett långt sjok låtar som visserligen framförs oklanderligt, men inte tillhör bandets starkare i katalogen. Det är också här som det vräks på med lite extra effekter, som konfettiregn – men det räcker inte för att övertyga mig om att detta är det bästa jag sett av GHOST. Avslutande låtarna Dance Macabre och Square Hammer är desto bättre.

Jag vill verkligen inte låta som en gnällspik som hävdar att banden var bättre på första plattan, eller kanske demon, för jag har sett GHOST leverera  minst en fruktansvärt bra konsert på Copenhell. Men då gick de på betydligt senare, och både produktionen kom till sin rätt mer, plus att bandet hade en längre speltid och möjlighet till att smyga in andra låtar än de förväntade.

Nu blir upplevelsen något stukad av att dels är det fullt dagsljus, och dels känns bandet inte lika – farliga kanske är fel ord – men inte lika skarpa.

Portugisiska  GAEREA hade redan bevisat sig på skiva för mig. Senaste plattan “Mirage” sköt sig in som ett, ursäkta uttrycket, skott på min Årsbästalista förra året. Med tanke på hur bra skivan var hade jag stora förhoppningar på bandets spelning. 

När andra band handlar om att sprida trivsel så struntar GAEREA helt i detta. Desperation är snarare ordet som pockar på uppmärksamhet när det gäller det här bandet Inga publikfrierier att tala om heller då bandet vräker sin smått stressande post-black metal ut över en stor publik framför Gehenna, scenen i björkskogen som alltmer utmärker sig som scenen du ska gå till om du vill ha innerliga upplevelser tillsammans med banden som spelar. 

GAEREA inbjuder till intensivt lyssnande, vilket är lite kontraproduktivt i en livesituation då det är helt andra faktorer som påverkar upplevelsen. Därför upplever jag den första kvarten som lika förvirrande som fascinerande. Jag tror att mycket har att göra med hur trummorna låter och det intensiva smatter som Diogo Mota levererar. När detta väl har satt sig är det fullständigt omöjligt att inte smälta för portugisernas musik. Känslorna briserar på ett fullständigt magiskt sätt ju längre konserten varar, och i slutet vill man inte att bandet ska sluta spela. 

Frenesin i bandets musik förstärks av ett band som samfällt har bestämt sig för att deras konserter ska vara i stort sett kärva, och spegla desperationen och det bistra i bandets musik. Med ett textinnehåll som handlar om avtrubbning, narcissism, misantropi och att fördärva sig själv vill bandet blottlägga ångesten i livet. De lyckas verkligen med detta och på ett sätt som får folk som lyssnat på bandet innan och aldrig har hört en ton att kapitulera inför bandets musik. Detta var, med emfas, den bästa konserten jag såg igår.