Kategoriarkiv: Live

Live: Hypocrisy, Kataklysm och The Spirit på Trädgårn

ARTIST: Hypocrisy, Kataklysm och The Spirit
LOKAL: Trädgårn, Göteborg
DATUM: 06 november, 2018

Är det möjligt att få Keith Richards att se förhållandevis ung och fräsch ut, och ändå ha kraft och energi nog för att kuva publiken i metalstaden Göteborg? Peter Tägtgren, frontman i HYPOCRISY, har denna afton i alla fall bestämt sig för att ge det hela ett försök – på båda punkterna…

”Det här gör vi för dig”. Maurizio Iacono, frontman i KATAKLYSM, pekar på en kille långt fram i publiken. Han vänder sig sedan till oss övriga: ”Den här snubben är helt otrolig. Vart vi än lirar i Europa dyker han upp på våra gig”. Iacono vänder åter uppmärksamheten mot föremålet för sin tacksamhet, och fortsätter: ”Men ikväll spelar vi på din hemmaplan, och det är coolt som fan. Tack till dig, och tack till alla er andra med som har kommit hit. Det är tisdag, och det finns säkert tusen andra saker ni hade kunnat välja att göra, men ni kom hit. Jag är så väldigt tacksam för det. Nu tar vi och gör en lördag av det här, eller hur?”

Kvällens musikaliska upplevelse har för min del börjat ungefär en timme innan Iacono uttrycker sin tacksamhet, en bit in på supportakten THE SPIRITs set. Deras atmosfäriska och tempostarka black metal är inte alls oäven, låtar som Cross The Bridge To Eternity och The Clouds Of Damnation är riktigt starka kort. Tyskarna lider dock något av vissa rundgångsproblem, samt av att lokalen är ganska så glest befolkad så här tidigt på kvällen. Ändå en fullt habil insats, och fans av t.ex. DISSECTION och NECROPHOBIC torde gilla vad de finner om de tar sig tiden att upptäcka förra årets skivsläpp ”Sounds From The Vortex”.

THE SPIRIT hade förtjänat en större publik.

Sedan är det dags för den första av kvällens två co-headliners, rutinerade kanadensarna KATAKLYSM. Lokalen är fortfarande något glest befolkad, och publiken därav kanske en aning hämmad när bandet startar upp med Narcissist och The Black Sheep. Den enda som så långt svettas på allvar är trummisen Olivier Beaudoin, som hamrar loss på skinnen med den äran. I övrigt är det inte alltför mycket rörelse på golvet framför scenen. Iacono och hans anhang är dock rutinerade herrar, och vet att mangla loss med gott engagemang trots viss uppförsbacke.

KATAKLYSM jobbar på…

Det är här sångaren uttrycker sin tacksamhet över att vi ändå trots allt är där. Kanske lossar detta på lite knutar, eller så beror det på något annat, men under några av de följande låtarna så som Guillotine och 10 Seconds From The End kommer åtminstone en liten mosh pit igång framför scenen. Personligen  föredrar jag kanadensarnas tyngre artilleri, varför ett snart följande spår som Crippled & Broken gör mer för mitt rörelsemönster. Efter denna blypärla är det dags för ett litet pep talk igen, där Iacono talar en stund om vikten av att vi vågar vara oss själva, och att vi aldrig skall ändra på oss för att göra andra till lags. Denna pitch leder logiskt nog till Outsiders, och här någonstans börjar KATAKLYSM på allvar vinna över publiken på sin sida.

Montreal-sönerna avslutar en kort stund senare tungt och snyggt med trion …And Then I Saw Blood, Blood In Heaven och At The Edge Of The World. Genuint höga höjder når spelningen aldrig, det är en något för gles och återhållsam publik för det. KATAKLYSM skall ändå ha heder av sin arbetsinsats, där man tuggar på och headbangar loss setet igenom som de rutinerade proffs man är.

…och tar till slut något av en arbetsseger.

”Knulla!”.  Under soundcheck inför HYPOCRISY skyms hela scenen av ett stort draperi, varför gentlemannen (?) som testar sångmicken drar till med ett nyskapande ordval istället för det sedvanliga ”one, two, check!”. Några fniss från publiken, och medan även jag ler åt det prepubertala i det hela tänker jag att det skulle kunna vara Herr Hypocricy själv, Peter Tägtgren, som spexar där bakom skynket. Han är ju trots allt en filur med mycket glimt i ögat – och än mer alkohol i levern – om man skall tro intervjuer med de som varit på turné med honom.

När Ludvika-sonen med anhang äntrar scenen är det inför ett nu något mer välfyllt Trädgårn. Det är fortfarande inte riktigt så där fullt som man idealt skulle önska, men luften är ändå genuint varm och doftar vagt av svett, öl och höga förväntningar. Fractured Millenium inleder, följd av snabba men melodiska Valley Of The Damned. Publiken är nu bättre med på noterna än under KATAKLYSM, och under fjärde låten ut, Adjusting The Sun, tar tillställningen fart på riktigt. Extra beröm här till Mikael Hedlund, som trakterar sin bas på ett imponerande sätt!

”Hej, får det vara en kopp blackened death?”

Skojfriske Tägtgren drar sedan ett minst sagt lakoniskt sakligt mellansnack, när han konstaterat att ”vi tänkte egentligen mest köra, bara, och inte snacka så jävla mycket, det finns ändå inte så mycket att säga”.  Efter dessa poetiskt torftiga ord följer svulstiga Eraser, innan det tas en ny paus, den här gången påtvingad av något slags tekniska problem, möjligen med medhörningen. Några lite äldre spår betas sedan av, innan tekniken på nytt verkar spöka något. En tekniker rusar in och byter Tägtgrens sångmick, varpå dalaspjuvern med gitarren i högsta (yx)hugg låtsas jaga den stackars teknikern av scenen.

Just Tägtgrens energi och uppenbara glädje över att stå på scen är smittande. Det är som tidigare nämnt ingen hemlighet att han har levt rätt hårt under många av sina likaledes många turnéer med HYPOCRISY och PAIN, och visst ser han vid en första anblick rätt sliten ut. Men det är verkligen inget som märks i framförandet han (och hans bandkamrater) bjuder på denna kväll. Närvaron och energin är påtaglig, och jag slås av hur sömlöst och snyggt Tägtgren växlar mellan ångestladdade, högfrekventa skrik och gutturalt, mörkt helvetesgrowlande.

Tägtgren & Co trivs i mysbelysningen.

Från Fire In The Sky och framåt är giggets andra halva habil utan att vara golvande – fram tills det ordinarie setet avslutas med The Final Chapter. Denna låt finner jag personligen inte vara överdrivet stark på skiva, men i suggestiv och rökinsvept livetappning blir det en fullständigt hypnotisk upplevelse, förmodligen kvällens höjdpunkt. Gåshudsvarning här, faktiskt. Efter en därefter närmast symboliskt kort sorti från scen återvänder HYPOCRISY och river av elakt eleganta Roswell 47 som extranummer, en snygg punkt för kvällens musicerande.

Sammantaget är det en hyggligt lyckad kväll, den något för blygsamma publiksiffran till trots. Det jag personligen saknade i setlistorna var Taking The World By Storm med KATAKLYSM och något/några spår från ”The Fourth Dimension” (1994) med HYPOCRISY. Ack, tänk att ha fått höra Reborn eller Reincarnation live igen! Sist just detta begav sig för undertecknad var i Grängesbergs Folkets Park 1994, när den plattan var nysläppt. Då var jag 17 år gammal, och likt den tonåring jag då var hugger jag nu snabbt ett av de plektrum Tägtgren efter gigget kastar ut i publiken. Vissa gamla hjältar måste få fortsätta vara sådana – även om de ser ut som Keith Richards…

Evigt unga, evighetsrutinerade HYPOCRISY in action. Bang those heads, boys!

Live: Helloween på Copenhell

ARTIST: Helloween
LOKAL: Copenhell
DATUM: 23 juni, 2018

Tjo och tjim med mycket känsla från HELLOWEEN med fokus på att underhålla. 

Ett av de första metalbanden jag hörde var tyska HELLOWEEN. En klasskompis spelade upp episka Eagle Fly Free från klassiska ”Keeper Of The Seven Keys, pt II” och jag var fast. Men som så många andra har jag sörjt att både Kai Hansen och Michael Kiske sedan många år tillbaka inte har varit med i bandet. Med nuvarande turné betitlad Pumpkins United gör bandet det mesta av att just dessa herrar är med.

Det är väldigt stor tonvikt på det äldre materialet, vilket uppskattas av inte bara undertecknad utan av, skulle jag tro, de allra flesta i den stora publiken. Detta är metal som är som gjord för att alla ska ha trevligt. Och HELLOWEEN har också de extremt roligt på scen – kanske då undantaget Michael Weikath som ser rejält sliten ut.

Att bandet har tre sångare att tillgå är bra – det blir tillräckligt med vilotid för sångarna att det ska kunna krämas i till max i varenda låt när det väl är dags.

Michael Kiske, Helloween, Copenhell. Bild: Susanne Johansson

Michael Kiske visar ändå att han är den vassaste av de tre. Han är totalt avslappnad och sjunger verkligen helt magiskt bra – och han ser till att bandets bofaste sångare sedan mitten på 1990-talet Andi Deris får en eld tänd under ändalykten. Inledande Halloween där de delar på sångplikterna låter fruktansvärt bra och sätter tonen på hela konserten. HELLOWEENs variant av power metal är verkligen som gjord för att spelas live, och publiken är verkligen med på noterna för det sjungs med i varenda låt.

Jag går ifrån konserten med ett leende på läpparna då varenda förväntning jag hade på HELLOWEEN infriades.

Live: W.A.S.P. på Copenhell

ARTIST: W. A. S. P.
LOKAL: Copenhell
DATUM: 23 juni, 2018

Ett band som hade sin höjdpunkt på 1980-talet, eller fortfarande relevant? W. A. S. P. lämnade i alla fall ingen oberörd efter sin konsert på största scenen Helviti i lördags. 

Jag har egentligen inget cementerat förhållande till vare sig W. A. S. P.  som band eller till Blackie Lawless. Att bandet har blivit mer förknippat med moralpanik än med faktiskt yrkeskunnande – i alla fall i Sverige – är en smula beklagligt, för jag går och kollar på konserten med ganska vaga förväntningar. Att Blackie Lawless, den ende permanente medlemmen i bandet, har hunnit att fylla 61 år gör väl att jag inte tror att bandet kommer övertyga. Vänner och kollegors ganska ljumna inställning till både bandet och snavande konserter spelar också in.

Och detta får jag såklart äta upp. För W. A. S. P. visar att de fortfarande är väldigt kapabla till att bjuda på hårdrock som visserligen andas och lever 1980-talet fullt ut, men som fortfarande känns högst angenäm att lyssna på. Att Lawless dessutom har tillräckligt med kräm kvar i rösten får mig att bortse från den rent galet fula utstyrsel som frontmannen har på sig.

Blackie Lawless, W. A. S. P., Copenhell. Bild Susanne Johansson

Det låter helt enkelt väldigt hungrigt om låtar som The Real Me, Heaven’s Hung In Black, The Idol och Chainsaw Charlie (Murders In The Rue Morgue, låtar som i de flesta av fallen har minst 25 år på nacken. Kanske beror det på att leveransen är så allvarligt menad? Lawless vill i alla fall bli tagen på allvar i sitt uppsåt att väcka känslor, och visa att det fortfarande finns tillräckligt kunnande för att kunna göra just detta.

Köper man att just 1980-talet, på gott och ont, utgör grundstommen i W. A. S. P.s uttryck då var sannolikheten stor för att man skulle gilla vad bandet åstadkom under sin konsert – annars så gjorde man förmodligen inte det.