Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Siberian – Through Ages of Sleep

ARTIST: Siberian
TITEL: Through Ages of Sleep
RELEASE: 2017
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Det var TYPE 0 NEGATIVE som på ett av sina skivkonvolut hade med frasen “don’t mistake lack of talent for genius”, ett utslag av skön självdistans i deras fall. Att jag nämner frasen här beror inte på att jag ser SIBERIAN som talanglösa, verkligen inte, utan bara som en illustration av att det där med vad som är genialt och vad som bara är …kultursvårt… ibland kan vara en svår gränsdragning.

SIBERIAN rör sig precis i trakterna av den gränsen, och deras nedstämda men samtidigt innerliga musik glider tyst fram och åter över skiljelinjen, likt ett kyligt dimstråk i ett dystopiskt skymningsland. Musikaliskt drar jag vissa paralleller till akter som COLOSSUS, FALLS OF RAUROS, KYLESA, och de gemensamma nämnarna är desperation, nerv, intelligens och en sval svärta. Det som står klart redan vid en första genomlyssning är att detta A) är humörmusik, samt B) musik som inte utgör primärvalet för timmarna i solstolen. Frågan som lever kvar är den redan berörda – hur bra är egentligen Linköpings-sönernas andra fullängdare?

Låt oss till att börja med hålla det enkelt: Skivan är bra. Särskilt om man ger alstret den odelade uppmärksamhet och koncentration det kräver och förtjänar. Låtar som Witness, Axis Mundi, Kingdoms och avslutande Ages of Sleep är samtliga exempel på en riktigt hög högstanivå, och genuint ointressant blir det faktiskt inte någonstans under de nio spårens 38 minuter. Små detaljer som inslaget av svensk sång i Heresy Breath, eller den drömska kören mot slutet av Dirge, håller intresset vid liv även under de spår som inte sluggar med fullt samma kraft som topparna.

Den där kvalgränsen till genialitet är dock fortfarande svårbedömd. Där COLOSSUS “Wake” är en skiva (inom skapligt samma genre) som tveklöst sätter ner foten i vinnarcirkeln, är juryn fortfarande ute avseende SIBERIAN och “Through Ages of Sleep”. Det är en skiva som från sin nuvarande position precis på gränsen över tid både kan växa till genialitet eller svalna till “bara” bra. Å andra sidan klagar juryn inte alls, för överläggningarna är jäkligt angenäma!

Ett litet PS, förresten, apropå det där med skivkonvolut: Det här omslaget lär finnas med på en del topplistor över 2017 års snyggaste. Min, till exempel.

Skivor

Horisont – About Time

ARTIST: Horisont
TITEL: About Time
RELEASE: 2017
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Är det inte lustigt egentligen, att  den platta där HORISONT låter sin retro-smältdegel omfamna fler influenser än någonsin, kanske även är den där de till slut hittar mest av sin egen unika identitet?

Det borde egentligen spreta, för det blinkas till höger och vänster åt allehanda klassiska akter inom rockhistorien. Här samsas STATUS QUO-minnande blueskomp med discorytmer, elektrifierat THIN LIZZY-riffande med 80-talsflörtande synthar, gitarrharmonier som luktar tidiga SCORPIONS med innerligt desperat sång á la Ian Gillian, det lugna titelspårets tydliga SANTANA-vibb med fotstampande driv värdigt THE HELLACOPTERS, så som det i refrängerna hos  Electrical och bästa spåret Without Warning.

Ja, ni fattar, det finns en påtaglig musikalisk spännvidd på “About Time”. Samtidigt lyckas göteborgarna knyta ihop säcken till en tillräckligt homogen helhet, ett sound som helt enkelt låter… tja, HORISONT. Definitioner och referenser åsido, så är väl kanske det viktigaste att det låter bra. Det svänger mest hela tiden, men omväxlande genom att glättigt stryka medhårs och skavande stryka mothårs. Hela tiden finns det dock en distinkt nerv och energi närvarande, vilket tilltalar.

Enda genuint udda fågeln är det svenskspråkiga numret Letare, där de klassiska rock-vibbarna för ett ögonblick samsas med svensk proggrock-historia, och jag kommer att tänka på en ung Pugh Rogefeldt. Eller, ja, det vill säga om Pugh hade haft en omisskännligt göteborgsk dialekt… Låten är dock genuint bra, och jag tror att detta vågspel från HORISONTs sida bidrar till att stärka deras varumärke snarare än att stjälpa det. Just spännvidden av väl kombinerade influenser är trots allt det som lyfter “About Time”, och gör plattan till ett kvitto så gott som något på att retro-genren fortfarande har puls!

Skivor

Persefone – Aathma

Lämna en kommentar

ARTIST: Persefone
TITEL: Aathma
RELEASE: 2017
BOLAG: Vicisolum Productions

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att säga att “Aathma” har varit hett efterlängtad av undertecknad hade varit en underdrift. Jag kan helt uppriktigt säga att detta är skivan jag mest sett fram emot under 2017. Och kanske är detta inte så konstigt då jag tyckte att det andorranska bandets förra skiva, “Spiritual Migration”, var så bra att jag satte den som den bästa skivan överhuvudtaget mellan 2006 och 2015.

Samtidigt så har jag faktiskt bävat lite för att lyssna på “Aathma” just med tanke på hur mycket jag gillar PERSEFONEs övriga diskografi, men det tog inte speciellt lång tid för mig att inse att “Aathma” är en skiva som står sig väl jämfört med bandets övriga plattor.

“Aathma” är en matig skiva, inte bara tidsmässigt där den klockar in på strax över en timme, utan så fylld med infall och ystra krumsprång att det trots att jag lyssnat på skivan säkert mer än 20 gånger, känns som jag upptäcker nya saker hela tiden. Imponerande.

Det finns gott om låtar som sticker ut lite extra, även om jag starkt vill trycka på att “Aathma” är en skiva som vinner på att lyssnas igenom som helhet. Rent lysande Prison Skin, Spirals Within Thy Being och Stillness Is Timeless är dock alldeles för bra för att jag inte ska nämna dessa specifikt.

Om vi pratar rent spelmässigt så känner jag mig väl omhändertagen av PERSEFONE. Det hörs att bandets medlemmar kan traktera sina instrument, men det handlar aldrig om att skrytspela utan alltid om att göra det som låtarna vinner på. Att bandet tagit fasta på detta också när det gäller de tre gästartister som medverkar på skivan ska ses som ett styrketecken då dessa är Paul Masvidal från CYNIC och DEATH,  Merete Soltvedt  och Öystein Landsverk från LEPROUS och dessa visserligen tar plats, men de tar inte över fullständigt på bekostnad av låtarna de medverkar på.

Roligt är att skivan också har fått en alldeles ypperlig produktion av Jens Bogren som gör att det är en audiell högtidsstund att lyssna på “Aathma”.

Jag är klart imponerad av “Aathma” som jag tycker är en skiva som hör till de starkaste i bandets diskografi. Riktigt lika bra som “Spiritual Migration” är den inte, men bra mycket starkare än rätt mycket annat. Kolla in den.