Kategoriarkiv: Skivor

Dismember – s/t

dismember2008ARTIST: Dismember
TITEL: Dismember
RELEASE: 2008
BOLAG: Regain Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Malande metal i dödsens rike
Ren, rå, grundmurad och rak death metal utan några som helst flirtar eller sneglingar åt annat håll. DISMEMBER levererar musik som börjar på botten och gräver sig neråt.

DISMEMBER har ofta markerat sin trohet mot death metal-genrens grunder: Tio år efter bandets start, betitlade man 1998 års platta just “Death Metal”, varken mer eller mindre. På bandets Myspace deklareras att “så länge Dismember lever kommer dödsmetallen regera”. Att nu på tjugonde verksamhetsåret ge ut ett självbetitlat album är också en betryggande markering, att fansen inget mindre har att vänta än den erfarna dödsmetallmaskinen, trogen sina musikaliska rötter. “100% old school Stockholm death metal. It´s pure Dismember” har sångaren Matti Kärki lovat.

Och lever nya albumet “Dismember” upp till detta? Fred Estby lämnade bandet 2007. Därmed förlorade gruppen inte bara sin trummis, utan också sin producent och meste låtskrivare, tillika en av sina dittills två kvarvarande grundarna. Fansen undrade naturligtvis vad detta skulle innebära av förändringar i bandets musik och stil. Minimalt, vad jag kan se och höra. Tryggt kan man säga att soundet känns igen från tidigare plattor. Thomas Daun fyller imponerande bra Estbys plats bakom trummorna.

Malande gitarrer, malande trummor, malande growl. Och allt detta dödstunga malande resulterar i en sjuhelsikes mäld! Jag låter mig sugas med i malströmmen, nedåt, ständigt nedåt. Någon gång skickas gitarrerna upp i de högre sfärerna, t ex i To End It All, men snart nog är de tillbaka i malandet igen. No glory in blood, no honour in death. Tematiskt rör sig låtarna i det tunna spannet mellan dödsångest och utplåning, speglat i låttitlar som Tide Of Blood, Under A Bloodred Sky och inledande Death Conquers All.

Den som älskar ren death metal riskerar med Dismember inte att i sina öron få några obehagliga “överraskningar” i form av melodiösa utflykter, o-growlad rensång eller andra oegentligheter. Nästan varje låt har blivit en favorit sedan plattan gått varm i spelaren ett tag nu, men Europa Burns och Tide of Blood sticker ändå ut lite extra. Helhet, är dock honnörsordet i det här fallet. Lyssning från start till mål rekommenderas å det varmaste.

/BiblioteKarin

Enslavement of Beauty – Mere Contemplations

eob2008ARTIST: Enslavement of Beauty
TITEL: Mere Contemplations
RELEASE: 2007
BOLAG: Inri Unlimited

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Lustfylld lyrik till tonsatt filosofi
“Bästa albumet 2007”, enligt denna skribent, och det måste naturligtvis också ha en recension på Werock.

ENSLAVENENT OF BEAUTYs senaste album får sägas vara 2007 års kanske allra vackraste metalkomposition. “Mere Contemplations” är ren poesi för metalskallar. Tonsatt filosofi. Kompositionerna är vackra och följer flödet av högtidlig språklig lust – med avbrott för ett och annat “fucker” och “sucker”, så det poetiska anslaget inte blir helt ohanterligt… Den vackert melodiska musiken med inslag av både tangenter och stråkar, blir slående starkt i kombination med Myrholts black metal-mässigt såriga sång.

Av de genomgående sköna låtarna ska några särskilt nämnas. Impressions är strålande vacker naturlyrik som smärtsamt fyller bröstkorgen och forcerar dig att ta ett extra djupt andetag. Exit There; and Disappear vrider vemodigt om en kniv i ditt inre, medan An Affinity for Exuberance är den mest catchy och, om man får vara så hädisk, mest trallvänliga låten på plattan. I tidigare kompositioner har låtskrivaren lånat texter och fragment både av Shakespeare och Edgar Allan Poe och här, i spåret “X and Moments” har Myrholt tagit hela texten från 1800tals-poeten Emily Dickinsons “X, The Library” och därtill fogat sin egen kommentar i en sista strof. I Dickinsons text figurerar i sin tur diktare och filosofer från antikens dagar, och det hela ger en märklig känsla, med dessa tidsdjup skapade i lager på lager.

Norska duon Myrholt och Tunheim har gjort storslagen musik under namnet ENSLAVENENT OF BEAUTY tidigare. Redan 1999 kom “Traces O’ Red” och “Megalomania” utgavs 2001. Här i Sverige är kanske Dainty Delusive Doll från “Megalomania” den mest kända av bandets låtar. Under våren 2008 kan vi förvänta oss en EP från bandet och senare under året kommer en ny fullängdsplatta att se fram emot.

Mäktig, märkvärd och upplyftande metal rymmer “Mere Contemplations”. Den sparsmakade designen på albumkonvolutet bidrar till den sobra känslan. Om du inte har lyssnat på plattan eller bandet tidigare, gör dig själv en tjänst och upplev delikat norsk metal utan kompromisser!

/BiblioteKarin

Agony Scene – Get Damned

ARTIST: AGONY SCENE
TITEL: Get Damned
RELEASE: 2008
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Blanksteg

Ilsket, brutalt och argt
2005 släppte AGONY SCENE sin andra fullängdare, “Darkest Red”, på sitt andra skivbolag, Roadrunner Records, och jag älskar fortfarande varenda minut av detta smärtsamt brutala mästerverk. Trummorna är en av de största faktorerna till att jag alltför gärna lovprisar detta bandet, så det var med förfäran i blicken som jag läste att de bytt trummis. Det, plus att de  nu på sin tredje giv avverkar sitt tredje skivbolag gör att jag var lite smått skeptisk till Get Damned.

Hela skivan börjar med Barnburner, en låt som med sina körrop har mer hardcorekänsla än tidigare släpp. Denna känsla genomsyrar det mesta av plattan, särskilt första halvan. Men sjätte spåret, Rapture, har precis allt det där som gjorde förra skivorna så bra. Nästa låt, Deliverance, har ett riktigt ösparti en och en halv minut in,och såhär fortsätter det skivan genom. Efter några genomlyssningar har man upptäckt en hel mängd med både små och stora detaljer, en underbar breakdown här, en skön melodi där. Lyssna in the Opposition på tal om breakdowns, och en annan låt som måste nämnas är avslutande Old scratch som är enda låten där Michael Williams inte enbart skriker för full hals. Här blandas ren sång med det vanliga skrik som också är ett kapitel för sig. När hans rakbladsvassa stämma skär genom halsen låter det lika smärtsamt som ilsket. Detta är bra ord för att förklara hur musiken som helhet låter också.

Var det befogat att vara skeptisk mot denna metalcoreakt? På den frågan är jag väldigt tudelad. Det är inte riktigt lika bra som föregående skivor i mina öron, med mindre variation i sången, lite mindre metal och mer hardcore i musiken, men samtidigt låter det aningen mer ilsket, irriterat, argt, ja, kalla det vad ni vill, och lite mindre välpolerat.

Sammanfattningsvis tycker jag att “Get Damned” är en mindre lättlyssnad, mer hardcoreaktig platta än tidigare skivor från AGONY SCENE. Mycket pondus och ilska färpackad i elva låtar som nästan alla klockar in runt tre minuter. Man skulle kunna säga att de inte har något för alla, däremot har de allt för någon, men denna någon är inte jag, men det är inte långt ifrån.