Kategoriarkiv: Skivor

Aborted – Slaughter & Apparatus: A Methodical Overture


ARTIST
: Aborted
TITEL: Slaughter & Apparatus: A Methodical Overture
RELEASE: 2007
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Okej – låt mig slå fast redan från början – den här plattan är en riktig höjdare!
Aborted var ett av förbanden till Behemoth på The Rock i Köpenhamn. Det bandet levererade på scen var väldigt bra – Aborted på platta gör mig inte mindre imponerad av denna belgiska death/grind maskin. För det finns rejält mycket att gilla med senaste släppet.

Produktionen står Tue Madsen för och den är precis så bra som den brukar vara när dansken har hållit i spakarna. Proddaren står även för samplingarna, vilka märks utan att störa, plus keyboardliret. S&A:AMO är en ambitiös platta, med komplicerade låtar – det byts taktart och tempon som på en fem-öring. Trots detta är det tydligt var bandets rötter ligger – grindcoretakterna sitter som en smäck och det finns gott om riktiga rensarpartier, dödsmetallens furiösa gnidande på strängarna samt det våldsamt kompetenta trumliret kompletteras av ett growlande av sångaren Svencho som torde göra flera dödsrosslare avundsjuka. Ovanpå detta har Aborted en väldigt väl utvecklad känsla för melodi – jo ni läste rätt – man låter dock inte detta komma i vägen för en galopperade aggression utan melodierna kommer mest fram i väldigt snygga gitarrharmonier.

Som om detta inte räcker har man tagit in några roliga gästartister: Jeff Walker från Carcass kommer in och vrålar sig sönder och samman på två låtar, ”An Odious emanation” och ”A Methodical Overture”, Henrik Jacobsen (ex-Hatesphere) bänder strängar på ”Underneath Rorulent Soil”, men den som är bäst av gästartisterna är Jacob Bredahl (ex-Hatesphere) som levererar ett growl från helvetet på ”Avenious”.

Allt som allt ger detta en platta där det finns tillräckligt med matig death/grind matning för att den i stort sett skulle bosätta sig i min stereo under en veckas tid.

 

Apocalyptica – Worlds Collide

Apocalyptica2007ARTIST: Apocalyptica
TITEL:Worlds Collide
RELEASE: 2007
BOLAG: Universal

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Finska cellobaserade hårdrockarna APOCALYPTICA släpper sitt sjätte studioalbum, ”Worlds Collide”. APOCALYPTICA som koncept brukar i ena stunden, med harmoniskt cellospel, inbjuda till skönt avkopplande lyssnande, för att i nästa stund närmast kollapsa i ”kamp” mellan de tre cellisternas instrument, där gränsen till kaos ständigt känns oroande nära, medan trumspelet ömsom gjuter olja på vågorna och ömsom slänger in mer bränsle på konflikthärden. Stundom kompletteras dessa instrumentella excesser med sång. APOCALYPTICA har ingen sångare – och bör ingen sådan ha enligt min mening – men brukar bjuda in olika röster till några av låtarna på sina album. Några av dem som varit med på tidigare plattor är Nina Hagen, Max Cavalera och Ville Valo.

Hittills har aldrig ett nytt APOCALYPTICA-album varit det förra likt, vi har kunnat följa en ständig utveckling. Efter debuten, en platta med METALLICA-covers, och ytterligare ett rent instrumentellt album med mest covers, har de egna kompositionernas andel ökat och sångbidragen brett ut sig alltmer över de påföljande albumen. Sången har nog bidragit till att öka bandets popularitet i bredare skaror och hittills har det fungerat utan att gruppens musik tappat sin själ.

”Worlds Collide” fortsätter utvecklingen med alltfler spår med sånginsatser av skilda vokalister, här sjungs det i var och varannan låt. Namnkunniga röster som Corey Taylor (SLIPKNOT/STONE SOUR) i förstasingeln I’m Not Jesus och Till Lindemann (RAMMSTEIN) svarar var och en för starka sånginsatser. Bäst är ändå de instrumentella låtarna som Stroke, Burn och den explosiva favoriten Last Hope med SLAYERs Dave Lombardo på trummor. Denna låt känns som 100% APOCALYPTICA där gästmusikern bidrar till att höja den apokalyptiska känslan i låten. Precis så vill vi ha dem!

I högre grad än i tidigare album får jag dock känslan att låtmassan så att säga sönderfaller i två olika delar, APOCALYPTICAs eget, instrumentella material uppblandat med ett mer tillrättalagt låtmaterial med sång för att fånga upp en större skala presumtiva lyssnare. Kanske finns inte alls någon sådan tanke bakom men känslan infinner sig. Det här gör absolut inte World Collide till något dåligt album. Många av spåren, både de med och de utan sång, är väl så bra som låtarna på tidigare plattor. Det är helhetskänslan som tar lite stryk och gör att en viss otillfredsställelse ger sig till känna efter genomlyssningarna.

En bra APOCALYPTICA-platta men de högt ställda förväntningarna infrias ändå inte tillfullo och sammantaget ger detta albumet betyg 7.

Oceansize – Frames

ARTIST: Oceansize
TITEL: Frames
RELEASE: 2007
BOLAG: Superball Music

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Olle K

Att greppa musiken som brittiska OCEANSIZE levererar är inte lätt, det ska gudarna veta. Detta femmannaband från industri- och fotbollsstaden Manchester, beläget i Englands egna ”Ruhrområde”, står något ostadigt med ena benet i 1990-talets progressiva pop och det andra något trevande inne i metaldjungeln. Låter det invecklat? Det är det också.

Första spåret på bandets tredje skiva, ”Commemorative T-shirt”, börjar med ett långsamt, upptornande intro som för tankarna till band som TOOL med långa slingor och oregelbundna trumrytmer. Efter drygt 3 minuter hörs sångaren Mike Vennarts stämma för första gången, en stämma som passar in i vilket amerikanskt MTV-metalband som helst. Skivan fortsätter med ”Unfamiliar”, ett spår med högre tempo och baskaggar i refrängen. Låten växlar i tempo på ett spännande sätt, något som verkar vara OCEANSICEs kännetecken och man kan tydligt höra influenser som till exempel RADIOHEAD och MOGWAI.

Skivans absoluta höjdpunkt ligger kring spår 6 och 7. An Old Friend on the Christies består av drygt 10 minuter instrumentalt vemod med taktfast trummande, smäktande vackert och stämningsfullt. Låten, eller snarare resan, mynnar ut i Sleeping Dogs and Dead Lions. Här märks bandets hårdare sida och metalinfluenser tydligare med ett trumkomp och gitarriff som får grabbarna i MESHUGGAH att överväga en stämningsansökan. Mycket skrän och stor kontrast till övriga, mer akustiska spår på skivan.

Frames är en väldigt intressant resa mellan många olika stilar och humör. Dock känns det som att skivan tappar något i vissa partier och att låtarna ibland svävar ut lite väl långt. Men plattan är helt klart värt ett försök.