Etikettarkiv: Defeated Sanity

Listor

Årsbästalistan 2020 – Martin

2 kommentarer

2020 är över. Och vilket särdeles märkligt, förfärligt och,  för en hel massa av oss,  dödligt år det varit. Musiken har kommit att betyda mindre för en del, och så oerhört mycket mer för väldigt många. Konserter som flyttats fram, ställts in och visats online har varit vardagen. Men många band har också levererat fantastisk, magisk och nödvändig musik under hela året. 

Topp 10 Skivor

10. Glow av COUNTLESS SKIES
En fruktansvärt imponerande uppväxling från en platta till en annan står COUNTLESS SKIES för med “Glow”. Med krossande självförtroende och suverän känsla för melodi är “Glow” en fantastisk skiva.

9. Metaphora av VOID OF SLEEP
“Metaphora” är en skiva som jag känner mig väldigt välkomnad av varje gång jag lyssnar på den. VOID OF SLEEP lyckas med att både beröra med finstämt spel, men också ett satans sväng och engagemang. “Metaphora” känns genuin och som att återse en kär gammal vän – och det räcker väldigt långt.

8. Abyss av UNLEASH THE ARCHERS
“Abyss” var mycket efterlängtad av mig, och den levde upp till förväntningarna. En power metalskiva som lyckas med den vanskliga balansgången att vara fylld av ystra krumsprång men ändå går att ta på allvar, och den gör det med råge.

7. Waves av DAWN OF SOLACE
“Waves” är en av årets mest välkomponerade och väldisponerade skivor. Varenda ton känns nödvändig, och låtarnas placering direkt avgörande för hur jag upplever den här skivan. Med omisskännlig finsk pondus levererar DAWN OF SOLACE en skiva till brädden fylld av melankoli som ändå får mig att känna mig upplyft.

6. Virus av HAKEN
“Virus” är skivan där HAKEN får allt att stämma. Låtarna håller elitklass och utmärks av en tydlig vision av vad bandet vill med sin musik, de enskilda medlemmarnas insatser glänser, och produktionen är fantastisk.

5. The Sanguinery Impetus av DEFEATED SANITY
Ytterligare en krossande platta från det mest intressanta bandet inom den tekniska dödsmetallen. Med bister emfas briserar DEFEATED SANITY på ett fullständigt magiskt vis på “The Sanguinery Impetus”. Den rent fantastiska innerligheten bandet snidar fram i sin musik gör att det är omöjligt att betrakta den här skivan som en angelägenhet enbart för de redan invigda.

4. Rising Vengeance av NAWABS OF DESTRUCTION
Skruvboll nummer 2, och vilken skruvboll sedan! Jag har inte varit med om att en skiva så totalt har lyckats golva mig så sent in på året som den här plattan gjorde. Fylld av ystra krumsprång, men också med en känsla av hemtrevnad är “Rising Vengeance” en skiva som levererar på alla plan.

3. Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism av NAPALM DEATH
Årets mest rungande uppvisning i grindcore står genrens gudfäder för. “Throes…” är en av de starkaste alstren i bandets diskografi, totalt sett, och med en frustande vrede parad med musikalisk ekvilibrism är det här en skiva som vidmakthåller NAPALM DEATHs särställning inom sin genre.

2. Oceans Of Slumber av OCEANS OF SLUMBER
En triumfatorisk, och högkvalitativ, uppvisning i hur man kan omvandla påfrestningar i det dagliga livet till en i det närmaste perfekt musikalisk smältdegel. OCEANS OF SLUMBER visar på den här skivan att de är ett livsviktigt och beroendeframkallande band som gång efter annan förmår att förvåna och förföra med musik av yppersta kvalitet.

1. Endarkenment av ANAAL NATHRAKH
Det skulle krävas karriärens bästa album för att toppa årets lista för mig. ANAAL NATHRAKH har gång efter annan visat på den livsnödvändighet som det här bandet är för mig. “Endarkenment” är en skiva av sin samtid, ja, vi förtjänar faktiskt den här skivan, om inte annat än att för att påminna oss att världen faktiskt är på väg åt helvete. Men i sann  AN-anda så är “Endarkenment” en skiva fylld av rent episka melodier som väcker hopp i den kakofoni som AN har gjort till sitt signum.

Övriga betraktelser

Årets bästa öppningslåt är Flesh And Blood på italienska DGM:s platta “Tragic Separation”. 0:58 in i låten kommer ett av de mest magiska breaken jag hört i en låt. Jag tror att jag har lyssnat på låten, som såklart är mer än bara ett fett break, närmare 100 gånger. Lika njutbar varje gång.

Årets livboj 1 är Metalpodden som förutom att hålla hög klass rakt igenom hela säsongen  har lyckats kittla med ämnen som jag kanske inte skulle tyckt var speciellt kul om det inte var Tomasz och Erik som pratade om dem. Avsnitten om koklockor och grottdöds, och Grift, RFTC och saxofoner var lika oväntade som uppfriskande!

Årets livboj 2 är AT THE MOVIES, bandet bestående av Björn Strid, Morten Sandager, Allan Sørensen, Chris Laney, Linnéa Vikström, Pontus Egberg och Pontus Norgren gjorde torsdagarna under 10 veckor till en dag att se fram emot med sina helt underbara covers av gamla filmhits från 1980-talet.

Årets bottennapp är utan tvekan alla inställda konserter och festivaler.

Årets format är EP:n. Det har kommit en otrolig mängd fantastiska EP:s under året. PURE WRATHs “Forlorn Soldier”, HIGH COMMANDs “Everlasting Torment” och ABORTEDs “La Grande Mascarade” är tre som jag tycker har förgyllt tillvaron under året.

Årets trummis är Dirk Verbeuren. Mångsidigheten och det nästan fanatiska drivet har gjort att belgaren är en favorit sedan många år. Att 2020 blev de inställda turnéernas år har gjort att Dirk har trummat loss på väldigt många plattor – “Purgatory” av THE PROJECT HATE, “Edder & Bile” av CADAVER, “Vist” av VETUR, “Scarcity” av BRAVE THE COLD och ett par singlar med sitt eget grindcoreprojekt BENT SEA är en försvarlig mängd högkvalitativa nedslag från trummisen.

Skivor

Defeated Sanity – The Sanguinery Impetus

Lämna en kommentar

ARTIST: Defeated Sanity
TITEL: The Sanguinery Impetus
RELEASE: 24/7 2020
BOLAG: Willowtip

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

DEFEATED SANITY innehar en särställning inom den brutala tekniska dödsmetallen. Jag kan inte minnas någon skiva med bandet som jag inte tycker är intressantare än det mesta som släpps inom subgenren. Bandets musik är både så organisk och tekniskt avancerad att de flesta nog skulle se det som ett prov i att härda ut att lyssna på ens en enda låt av bandet. Vad är det då som gör att när bandet kommer med ny skiva som får mig att lyssna på repeat och tycka att bandets musik känns så självklar och i det närmaste vilsam för mina öron?

Det är i alla fall inte teknikaliteten som särskiljer bandets musik från andra band inom skrået – att kunna lira patronbältena av de flesta är en förutsättning inom genren. Är det den gastkramande sången där texthäftet är ett måste om du vill kunna hänga med i lyriken? Eller det slirande trumspelet från grundaren Lille Gruber? Detta är i alla fall faktorer som gör att jag vet att slutresultatet högst sannolikt gör att jag kommer gilla bandets musik.

Nä, jag skulle snarare säga att det är den djupa innerligheten och den rent känslomässiga reaktionen jag får varje gång jag lyssnar på bandet. Det känns så fruktansvärt äkta i brist på andra ord. DEFEATED SANITY gör helt enkelt vad som faller bandet in. Ta inledningen till exempel. Jag tror att de flesta som sätter igång en skiva med ett tekniskt dödsmetallband förväntar sig en furiös attack från sekund ett. Vad gör DF? Inleder med ett virveltrumslag och ett accelerando. De är de här små detaljerna som gör att jag gillar DF än mer.

“The Sanguinery Impetus” är en mer traditionell brutal dödsmetallplatta än föregångaren “Disposal Of The Dead // Dharmata” där den andra hälften av skivan sannerligen såg bandet ta ut svängarna, och mer välkomponerad än “Passages Into Deformity”. Dagens DF känns mer traditionsbundna, men verkligen inte stagnerade när det kommer till att vara ambitiösa. Nye sångaren Josh Welshman får nog gå i vokal terapi efter den rent straffande sånginsatsen han står för här. DF har haft en formidabel förmåga att rekrytera sångare av högsta klass som tillåts stiga fram och ta plats på precis samma sätt som de alltid har premierat att basen inte bara ska utgöra en förväntad komponent utan briljera. Och har man en basist som Jacob Schmidt så förstår jag varför man vill göra det.

“The Sanguinery Impetus” är en sådan briljant skiva att jag inte kommer bli förvånad alls om den dyker upp på många årsbästalistor. Den är så pass bra att jag tror och hoppas att fler än bara vi genredyrkare kommer att våga kolla in den.

Skivor

Defeated Sanity – Disposal Of The Dead // Dharmata

Lämna en kommentar

imageARTIST: Defeated Sanity
TITEL: Disposal Of The Dead // Dharmata
RELEASE: 2016
BOLAG: Willowtip Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

På DEFEATED SANITYs förra skiva “Passages Into Deformity” imponerade bandet med sitt mod att faktiskt vidareutveckla sin brutala death metal, och därmed också hela subgenren då tyskarna sedan början utgör ett av de absolut bästa banden i denna fora.

Nya skivan är en delad historia. Första halvan – “Disposal Of The Dead” – är en lika brutal överkörning som alla som hört bandet vet att bandet hanterar bättre än de flesta. Riffmattor så tjocka att du verkligen känner hur du sänks ner i en i stort sett bottenlös grav, råguttural sång från Konstantin Lühring och, såklart, bisarrt knäckande låtar. DEFEATED SANITY har aldrig smitit undan ansvaret om ni så vill att skriva bra, minnesvärda och varierande låtar.

Om vi sätter åsido inledande, och förvisso fina, Remortio Mortuorum så brakar skivan på allvar igång med kolosstunga Into The Soil. Visserligen inleds låten med ett blastparti som heter duga, men till stora delar är det uppfriskande med ett band som väljer att öppna med en rejält långsam låt. Lühring ser till att gomseglet imploderar i vanlig ordning. Här gäller det att ta fram texthäftet om ni vill ha en chans att hänga med i vad som sjungs.

Generosity Of The Diseased är en låt jag vill lyfta fram också. Den har ett skönt gung som inte många band inom subgenren klarar av. Riktigt kul och skruvat riffande från Christian Kühn och basisten Jacob Schmidt. För övrigt – och det vet ni med er sedan innan – det är riktigt roligt att basen lyfts fram på detta sätt. Det hade fler brutala och tekniska dödsmetallband vunnit hur mycket som helst på.

Mest brutalsvängiga är dock sista låten i första delen: The Bell. Herrejävlar om inte nackmuskulaturen har jobbat övertid på denna fläsksmäll till låt.

Ja, ni förstår ju att jag gillar denna mer traditionella musik som  är det DEFEATED SANITY som jag känner mer som hemmaplan. Men det är på skivans andra hälft som det faktiskt blir mer intressant, och där DEFEATED SANITY visar vilket kvalitetsband de är.

Ny sångare in på banan i form av Max Phelps och det är ett val som passar materialet som hand i handske. För nu släpper bandet loss sin stora kärlek till ATHEIST, DEATH och CYNIC. Desto bättre att Phelps trakterade sången och gitarr i CYNIC mellan 2011 och 2015 samt lirar med i DEATH DTA för han låter väldigt snarlik salig Chuck Schuldiner.

Nu tänker ni kanske att DEFEATED SANITY reduceras till ett cover- alternativt tributeband. Ja och nej. Visst är influenserna tydliga, men jag tycker ändå att DEFEATED SANITY gör något eget av det. Och i de fall då de kanske åker ner från toppen av originalitet så är det i alla fall riktigt njutbar musik att lyssna på. At One With Wrath har ett så grymt sväng och gung att det är omöjligt att stå emot.

Likaså är The Quest For Non-Existence en riktigt bra och annorlunda låt.

Visst, emellanåt blir det för flummigt även för mig, och dessa partier tenderar att bli för navelskådande och utdragna ibland. Konstnärlig frihet och allt det där, men jag känner att låtarna hade vunnit ytterligare på att inte ha dessa partier så långa.

DEFEATED SANITY visar på “Disposal Of The Dead // Dharmata” att de verkligen är ett band som jag tycker förtjänar speltid. Hade vi delat ut betyg med decimaler hade jag satt 7,7 på den. Riktigt hela vägen fram når inte bandet, men detta är ändå så pass bra att jag misstänker att betyget kan åka upp något efter fler lyssningar.