Etikettarkiv: hårdrock

JORN – LIfe On Death Road

ARTIST: JORN
TITEL: Life On Death Road
RELEASE: 2017
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Yes! Norges kung på den klassiska hårdrocksscenen är tillbaka och det med besked!

JORN är och har alltid varit frontmannen Jørn Landes band. Man har en historia som innefattar såväl dunderplattor som ”The Duke” (2006) som lågvattenmärken som ”Spirit Black” (2009), och jag har stundtals varit kritisk över utgivningstakten som enligt min personliga åsikt antagligen skadat skivornas kvalitet. Med ”Life On Death Road” tar dock den sympatiske norrmannen alla dessa kritiska ord och kör dem i halsen på undertecknad – detta är den klart bästa klassiska hårdrocksplattan som släppts under året, och den är rent av förbaskat svår att sluta lyssna på. 12 låtar, dryga 65 minuter och ändå lyckas man leverera en stark platta rakt igenom. Imponerande, minst sagt. Spår som Hammered To The Cross (The Business), Fire To The Sun, Insoluble Maze (Dreams In The Blindness) eller Love Is The Remedy är alla lika bra exempel på hur starka låtar bandet presenterar.

Bandet ja. Det är den här gången ett riktigt starkt gäng ”blackbirds” som samlats för att leverera hårdrock till folket, och det är väl antagligen en del av förklaringen till varför skivan är så stark. Jørn har sällskap av Alex Beyrodt på gitarr  och Mat Sinner på bas, duon som även dominerar i band som PRIMAL FEAR och VOODOO CIRCLE och det borgar förstås för kvalitet rakt igenom när det gäller strängarbetet. Frontiers Records starke man Alessandro Del Vecchio hanterar själv keyboard, och Fransesco Jovino trummorna. Tillsammans har de lyckats snickra ihop en platta som touchar högre betyg än den 8 som utdelas här.

Hörde jag någon säga årslistematerial?

Inte alls osannolikt, speciellt om man ska gå på antalet varv en skiva snurrat. Den här är, så här runt halva året, förmodligen topp 3 i speltid. Medan du lyssnar själv kan du ju alltid läsa undertecknads intervju med huvudfiguren Jørn själv, och jag rekommenderar att du dessutom lyssnar noga på texten på låten Man Of The 80’s på ”LIfe On Death Road” eftersom den liksom sammanfattar allt vad Jørn Lande står för och var han kommer ifrån inspirationsmässigt. Lämpligt, nu när en rock’n’roll-kung är tillbaka!

 

The Ferrymen- The Ferrymen

ARTIST: THE FERRYMEN
TITEL: The Ferrymen
RELEASE: 2017
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Gubbvarning utfärdas!

THE FERRYMEN gör självbetitlad debut, och den demografiska undersökningen gör gällande att det är klassisk mjukishårdrock av melodiskt snitt, av gubbar – för gubbar. Undertecknad faller förstås väl in i den tilltänkta lyssnargruppen och gillar’t. Fattas liksom bara annat när en av mina favoritlåtskrivare i genren – Magnus Karlsson, som även har akter som ALLEN/LANDE, MAGNUS KARLSSON’S FREE FALL och PRIMAL FEAR på sitt CV – står får skapande och gitarrspelande. Gubbtrion fullbordas av Mike Terrana (trummor, och med AXEL RUDI PELL, MASTERPLAN, RAGE och allehanda tyska akter i resumén) och Ronnie Romero (sång, kanske mest känd för gapandet med RAINBOW), och på det hela är det här en alldeles typisk Frontiers Records-release.

Melodisk hårdrock av musiker ihopsatta i projektet, med en habil produktion och låtar som sätter sig rätt hårt. Egentligen vill man ju förkasta det, men det är helt enkelt för bra för det. Spela låtar som Fool You All, Still Standing Up, Cry Wolf eller The Darkest Hour och försök bibehålla en sur min om du kan! Känslan påminner mig faktiskt en hel del om förra årets giv med SUNSTORM, även om Ronnie Romero är en mindre karismatisk rocksångaren än Joe Lynn Turner. Men känslan är lite samma. Det är trevlig lyssning. Trivsam. Lätt. Och man blir på bra humör av den. Ibland behövs inte speciellt mycket mer faktiskt.

12 låtar får man, och även om ingen är dålig så kanske ett par färre hade höjt betyget. Topparna är riktigt bra dock, och framförallt första halvan av plattan har en tendens att hamna på repeat. Speciellt om man är en gubbe som gillar det lite enklare, rakare och snyggare…

 

Ghost – Meliora


Ghost - MelioraARTIST
: Ghost
TITEL: Meliora
RELEASE: 2015
BOLAG: Loma Vista Recordings

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Hade jag haft ork att sammanställa en årsbästalista över albumomslag, så hade ”Meliora” hamnat väldigt högt upp. Misstänker jag. GHOSTs tredje platta är skivan som ser bandet växa ut till den institution jag misstänker att bandet lett av Papa Emeritus nummer III i ordningen alltid har eftersträvat att vara.

Låtarna har en annan tyngd – och då pratar jag inte enbart om den fina och väldigt värdiga produktionen – än på de två föregående plattorna. I stort sett varenda låt på ”Meliora” andas självförtroende och mäktighet. Om ni hade förmånen att se bandet under sommarens turnéer så vet ni med er att bandet spelade hela fyra låtar från skivan innan den var släppt. From The Pinnacle To The Pit, Cirice, Majesty och Absolution var när jag såg bandet på Copenhell helt magiska, och jag undrade verkligen om jag skulle kunna bortse från minnena från den konserten med den suveränt uttänkta showen bandet alltid har stått för i livesammanhang, och enbart fokusera på låtarna. Och, jag får väl erkänna det, när jag lyssnar på  From The Pinnacle To The Pit och Absolution är det svårt att inte minnas konserten. Därmed inte sagt att dessa är albumets starkaste låtar – en låt som He Is har ett närmast vänt anslag, men övertygar med sina rent fenomenalt genomarbetade melodier. Refrängen är helt oemotståndlig, förföriska Mummy Dust med inledande versen

I was carried on a wolf’s back
Here to corrupt humanity
I will pummel it with opulence
With corpulence and greed
In God you trust

framväst på ytterst teatraliskt vis har fallit mig på läppen varenda lyssning och avslutande Deus In Absentia hamrar in att detta är det bästa som GHOST har klämt ur sig.