Etikettarkiv: Lamb Of God

Listor

Hot or not? – Oktober 2025

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Hydra
ARTIST: Orbit Culture
VALD AV: Amelie

Martin: Nästa stora band att komma från Sverige? Ja, det kan vara så. Så varför berör detta mig inte mer? Visst, det är tungt som bara den, produktionen sitter, men det fastnar inte speciellt länge i skallen hos mig. Då har bandet övertygat mer innan. En låt som gjord för att appellera till många, säkerligen, men lite väl trygg och städad. Ljummet.
Fredrik A: Detta tar inte tag i mig alls. Framförallt har jag svårt för när instrumenten låter mer som maskiner, än just instrument. Bandet är duktiga på sitt hantverk men det tilltalar inte mig över huvud taget.
Robert: Sveriges nya metal-kelgrisar Orbit Culture är ojämna. När de är som bäst så hittar de ett Gojira-liknande sväng, när de är som svagast är det en fest av stötig industrisörja. (Andra låten Bloodhound från nya plattan ”Death Above Life” kan faktiskt vara det sämsta jag hört 2025!) I denna låt hamnar man lite i mittfåran, och det är bra synd att låten inte tar slut när den falnar med en meningslös minut kvar. I slutänden ger det mig faktiskt ingenting.
Fredrik S: Får nog sälla mig till mina kollegor här. Orbit Culture är ojämna. I sina bästa stunder riktigt skönt tungt gung, men när det inte riktigt lyfter blir det tamare än det egentligen borde bli sett till teknisk färdighetsnivå; lite oklart varför. Här balanserar man på gränsen, och jag har svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om Hydras vagt industriella stackato-riffande. Till slut landar jag väl ändå i att det är mer bra än dåligt, men knappast något för årsbästalistan.

LÅT: 1916 (Die Südtirol offensive)
ARTIST: 1914
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Kraftfull energi och en bra låt  – men, att inleda med en dryg halv minuts gevärs-knallar(?) hör inte musiken till och drar bara ner helheten. För den som ändå lyssnar vidare är det för övrigt riktigt god temperatur på detta.
Martin: Produktionen sitter som en fläskläpp! Jag gillar 1914 sedan innan, och detta är också väldigt bra. Intensiteten uppskruvad till max och det larmas på mest hela tiden. Det börjar låta som ett mantra, men jag har upplevt bandet som bättre på tidigare alster. Detta är dock fortfarande riktigt bra. Varmt med dragning åt hett.
Robert: Att 1914 klarar att producera musik överhuvudtaget är starkt, givet att de har hemvist i Ukraina och troligen en hel del annat viktigare (?) på menyn. Detta är mer av deras utomordentliga musik, och även om det inte är något av bandet starkaste alster så är det bättre än mycket annat. Till skillnad från Orbit Culture-bidraget vill man verkligen ha sista minuten i denna låt! Varmt!
Fredrik A: Nedsvärtad dödsmetall med melodi från Ukraina. 1914 bygger sin identitet kring krig och dess historia. För mig blir detta extra starkt med tanke på vilken situation deras hemland befunnit sig i länge nu. Musiken är välspelad av kompetenta musiker men det är bandets historia och härkomst som får mig att fatta intresse för denna låt.

LÅT: Sepsis
ARTIST: Lamb Of God
VALD AV: Fredrik A

Robert: What the hell?!? Sluta genast med pratsången och dumheterna – ni är ett gäng som bör leverera groove och sväng, inte… det här? Även om låten – otroligt nog – inte är helt usel så är det bara fel. Jag kommer låtsas som om det aldrig har hänt och leva i en värld där bandets självbetitlade platta från 2020 är det senaste man släppt…
Fredrik S: Lamb of Gods… Ministry-period? Jag tycker mig även höra vissa drag av svenska Misery Loves Co, om nu någon minns dem, och Slipknot. Misstänker att många långtida fans kommer att ha rejäla issues med detta, men jag tycker faktiskt inte det är så oävet. Inte glödhett på långa vägar, men ändå skön skriksång som växlar av den mer onödiga pratsången i början, och bra moshpit-förutsättningar under andra halvan av låten. Betyg: godkänt.
Amelie: Har aldrig varit ett stort fan av bandet, så förväntningarna var inte så särskilt höga. Med pratsången i den utdragna inledningen tappar jag det mesta av det lilla intresse som fanns kvar. Kylslaget.
Martin: Jag sympatiserar starkt med att Lamb Of God vill göra något annorlunda än de brukar, men känner ändå att detta känns liiiiiiiiite i svagaste laget. Inledande halvan av låten är mest såsig, och vad Randy Blythe håller på med är ren alibisång. Andra halvan är betydligt bättre, så det blir ljummet från ett band som kan betydligt bättre.

LÅT: Eradicate Taciturnity
ARTIST: Haeresis
VALD AV: Martin

Robert: Hoppla – här har vi något som pockar på full uppmärksamhet. Det är dynamiskt, och att lyssna på närmare 12 minuter Eradicate Taciturnity är inget man gör medan sinnena vandrar – tänk motsatsen till hissmusik! Mycket lovande, men personligen behöver jag mer tid att låta detta utvecklas som det förtjänar. Bara att kolla in Haeresis dock!
Fredrik A: Ett stort epos till låt som klockar in på nästan 12 minuter. Atmosfär, desperata black metal-skrik och snabba dubbelkaggar blandas till ett förföriskt nummer som jag vill stanna i. Detta är hett och jag vill lyssna mer.
Amelie: Här landar då jag i månadens omgång. Låten är 12 minuter? Hade gärna fått varit 20 för min del. Det händer en del under dessa minuter men lyssnaren bärs med i övergångarna utan störningar. Spåret är taget från Hæresis nysläppta debut, som Martin recenserar här, och den känns redan som en stark kandidat för kommande årslista… Brännande hett!
Fredrik S: Väldigt, väldigt stämningsfullt, även om 12 minuter för mig alltid (hur bra det än är) känns i överkant. Men jävlar vad mäktigt det är när det brakar loss, efter det långa men finstämda intro-partiet. Ångest och sval svärta i överflöd; musik att med ömhet vårda sin depression till… Med god marginal omgångens bästa spår, och håller plattan (med denna för mig helt nya bekantskap) ungefär samma kvalitet rakt igenom, en given kandidat för årsbästalistan. Svetslåge-hett!

LÅT: Possess, Bind and Devour
ARTIST: Eldfödd
VALD AV: Robert

Fredrik S: Ja, vad fanken, det svänger ju! Köttid old school-döds med envetet driv i tvåtakten. Inget nyskapande, inget unikt, men ett koncept som fungerar! Solo-partiet där strax efter mitten är lite överflödigt, så skönt när det skramlar loss igen. Gillar detta skarpt!
Fredrik A: Kompetent dödsmetall med rötterna i den gamla skolan. Hör likheter med band som Autopsy, Suffocation och Morbid Angel. Sebastian Ramstedt, gitarr (Necrophobic, In Aphelion) och de övriga bandmedlemmarna uppfinner inget nytt hjul men får det gamla att snurra på utav bara helvete. Hett och ett plus till ett snyggt bandnamn!
Amelie: Ännu ett projekt av Sebastian Ramstedt vilket vuxit sig till ett fullt band på kort tid. Första demon kom i mars i år medan denna låt återfinns på EP:n som släpptes nu i oktober. Snabba puckar. Detta är absolut inte In Aphelion, Ramstedts black metal-band som för mig fortfarande är helt unikt bra, nej nej – Eldfödd spelar gammal hederlig döds och gör det med den äran. Härligt varmt!
Martin: Svårt att stå emot detta, trots att det följer mall 1 A när det kommer till döds. Men jag gillar den mallen, och Eldfödd ser till att nackmuskulaturen får slita ont med ett frenetiskt två-taktande, stygga riff och härligt gastande sång. Hett om man gillar döds!

Listor

WeRocks samlade årsbästalista 2020

Lämna en kommentar

WeRock-redaktionen är ett gäng viljestarka individer med tydliga åsikter om den musik som ligger oss alla så varmt om hjärtat, och diskussionsvågorna om vad som är bra eller inte går alltid höga. Men självklart ville vi ge er vår samlade bild av vilka skivor som faktiskt varit allra bäst under året som gått. Så efter en målmedveten insats har vi här lyckats lista créme de la créme – WeRocks samlade årsbästalista för 2020!

WeRocks samlade årsbästalista – Topp 10 skivor

10. Uncrowned – AGES
Melodisk black metal-bandet AGES dundrade in med storm med sin debut 2015 och jag placerade den högt på det årets bästalista. Vartefter åren gått gav jag nästan upp hoppet om att något mer skulle komma från bandet men så i år slog de till igen! Lika fin, lika svart och lika melodisk seglar “Uncrown” upp högt i årets lista. (Amelie)
Individuella listplaceringar: Amelie 3. Fredrik -. Martin -. Robert -.

10. Lamb Of God – LAMB OF GOD
Nä, men dra på trissor – att de hade detta i sig, jänkarna, det trodde jag aldrig!?! En självbetitlad platta så sent i karriären som dessutom visar sig vara bandets starkaste till dags dato – jo, jag tackar jag! Sprängfylld med mangel, groove, perfekt produktion och fina gästartister har den här plattan faktiskt inga svagheter alls. (Robert)
Individuella listplaceringar: Amelie -. Fredrik -. Martin -. Robert 3.

10. Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism – NAPALM DEATH
Årets mest rungande uppvisning i grindcore står genrens gudfäder för. “Throes…” är en av de starkaste alstren i bandets diskografi, totalt sett, och med en frustande vrede parad med musikalisk ekvilibrism är det här en skiva som vidmakthåller NAPALM DEATHs särställning inom sin genre. (Martin)
Individuella listplaceringar: Amelie -. Fredrik -. Martin 3. Robert -.

8. Movement – DARK TRANQUILLITY
DARK TRANQUILLITY gör aldrig fel och här med “Moment” gör de mer än rätt. Storslaget på bandets eget ödmjuka sätt skrev jag när jag recenserade skivan och den beskrivningen håller fortfarande efter ännu ett otal lyssningar sedan dess. (Amelie)
Individuella listplaceringar: Amelie 2. Fredrik -. Martin -. Robert -.

8. Oceans Of Slumber – OCEANS OF SLUMBER
En triumfatorisk, och högkvalitativ, uppvisning i hur man kan omvandla påfrestningar i det dagliga livet till en i det närmaste perfekt musikalisk smältdegel. OCEANS OF SLUMBER visar på den här skivan att de är ett livsviktigt och beroendeframkallande band som gång efter annan förmår att förvåna och förföra med musik av yppersta kvalitet. (Martin)
Individuella listplaceringar: Amelie -. Fredrik -. Martin 2. Robert -.

7. Waves – DAWN OF SOLACE
Åh, Finland, ändra dig aldrig! Eller ja, det får du väl, men behåll den där melankoliska ådran som har fött – och fortsätter föda – så mycket bra musik. Att DAWN OF SOLACE är ett finskt projekt är i det närmaste omöjligt att missta sig på, det hörs. Vilket i det här fallet är något positivt, och tror du mig inte är låtar som Lead Wings, Ashes, Hiding, Tuli och Numb samtliga ypperliga bevis för min tes. Hyvä Suomi! (Fredrik)
Individuella listplaceringar: Amelie -. Fredrik 4. Martin 7. Robert -.

5. Infidel – AMBUSH
Bästa skivan år 2020 är en platta som verkligen hyllar livet och glädjen. Otaliga gånger har svenska AMBUSH och låtar som Heart Of Stone, Yperite och Hellbiter fått agera “pick-me-up” för egen del, och kombinationen av spelglädje, speltid och kvalitet på musiken gör till slut detta till en värdig vinnare. Heavy Metal Is The Law, kan man säga! (Robert)
Individuella listplaceringar: Amelie -. Fredrik -. Martin -. Robert 1.

5. Utgard – ENSLAVED
De norska hjältarna i ENSLAVED tronar i toppen – igen är jag benägen att tillägga, det är som en vana. Även om faktiskt förra plattan ”E” (2017) inte riktigt levde upp till mina, alltid skyhöga, förväntningar på bandet.

”Utgard” är en så gott som fulländad platta, både i enskilda delar och helheten. Jag värjer mig lite för att ge ENSLAVED ännu mer credd, de har skäppan full, men det är bara att backa och buga för kombinationen perfektion och känsla såsom den bjuds här. (Amelie)
Individuella listplaceringar: Amelie 1. Fredrik -. Martin -. Robert -.

4. Obsidian – PARADISE LOST
Efter att ha placerat 2015 års ”The Plague Within” på förstaplatsen när det året sammanfattades var jag en liten aning besviken på ”Medusa” (2017). Årets album har allt vad en vill ha av PARADISE LOST och lite till i form av några fina överraskningar. (Amelie)
Individuella listplaceringar: Amelie 4. Fredrik 7. Martin -. Robert 5.

3. Hunter Gatherer – AVATAR
Precis som ANAAL NATHRAKH är AVATAR ett band som konstant haft en god portion egensinnighet, lekfullhet och en hälsosam brist på respekt för genre-konventioner. Bandet har beskrivits som allt av heavy metal, melodisk dödsmetall, industri, progressiv “avant garde” och gud vet vad mer… Men även om potentialen varit imponerande, har jag personligen tyckt att resultatet överlag varit för spretigt och svårgripbart. Fram till nu, då.

Med “Hunter Gatherer” slår AVATAR till bollen med både kraft och skruv, och smäller den i mål kryssribba in. Visst, det här är antagligen årets mest egensinniga platta, med en spännvid från MARILYN MANSON-minnande tunggung i Colossus, via en närmast QUEEN-luftig refräng i Justice och obevekliga hooks i A Secret Door, till ett sjösjukt krälande, blytungt riffande i Wormhole. Men då alla dessa intryck faktiskt lyckas bilda ett väloljat maskineri med delarna i samklang, är det inte bara den mest egensinniga plattan – utan även den bästa. Hatten av! (Fredrik)
Individuella listplaceringar: Amelie 5. Fredrik 1. Martin -. Robert -.

2. Cosmic Terror – THE SPIRIT
Helt ärligt – den här skivan är precis lika bra som vinnarplattan, men reglerna säger att segerns sötma inte kan delas. Tyskarnas andra album är dock perfektion om du söker efter thrashig black metal, och detta är ett av de få album som är helt essentiella och livsnödvändiga 2020! (Robert)
Individuella listplaceringar: Amelie -. Fredrik 3. Martin -. Robert 2.

1. Endarkenment – ANAAL NATHRAKH
Det skulle krävas karriärens bästa album för att toppa årets lista för mig. ANAAL NATHRAKH har gång efter annan visat på den livsnödvändighet som det här bandet är för mig. “Endarkenment” är en skiva av sin samtid, ja, vi förtjänar faktiskt den här skivan, om inte annat än att för att påminna oss att världen faktiskt är på väg åt helvete. Men i sann  ANAAL NATHRAKH-anda så är “Endarkenment” en skiva fylld av rent episka melodier som väcker hopp i den kakofoni som bandet har gjort till sitt signum. (Martin)
Individuella listplaceringar: Amelie -. Fredrik 2. Martin 1. Robert -.

Listor

Årsbästalistan 2020 – Robert

Lämna en kommentar

Jo, men visst – ett sällsynt bajsigt år var det – men ändå finns det såklart ljuspunkter. Musik makes the world go around, och i sann ”pandemi-isolering” tycks det varit musik från vårt egna land som dominerat: hela 6 av 10 val till topplistan är inhemska denna gång. Det här är Roberts årsbästalista över 2020.

Topp 10 Skivor

10. City Burials – KATATONIA
Låt oss vara överens om en enda sak detta nådens år 2020: när KATATONIA är bra så är de bra. Okej? På ”City Burials” levererar bandet ett par av sina absoluta höjdpunkter alla kategorier, och den här skivan växer verkligen för varje lyssning.

9. The Trail – DEMONIC DEATH JUDGE
DEMONIC DEATH JUDGE är från Finland. Det kan man inte tro om man lyssnar till ”The Trail”. Det är ett hopkok av sludge, doom, smuts, banjomusik och lägereld som heter duga, och personligen har jag spelat denna platta ohälsosamt många gånger i år.

8. Dawn Of The Damned – NECROPHOBIC
Jo, men visst. Lite drygt och jävligt korkat tyckte jag nog att denna skiva var ett snäpp sämre än den lysande föregångaren. Det har man ju fått äta upp under året, då ”Dawn Of The Damned” växt med varje varv och NECROPHOBIC i sedvanlig ordning tvingat undertecknad till underkastelse!

7. Misantropic Breed – LIK
Årets bästa döds är en hyllning till såväl den gamla Stockholmsdödsen som NWOBHM. Det är liksom lika delar Maiden som gamla Entombed, och LIK levererar sin genomgående starkaste skiva till dags dato. Headbanging? For sure!

6. Black Sleep – WE SELL THE DEAD
Nä, inte fan trodde jag detta själv – memn det går inte att förneka! En av de skivor jag återkommit till oftast under året är denna, med klassisk melodisk hårdrock aserad på sväng, riff och bra sång. Knappas speciellt ”credd”, men det gör mig glad och är riktigt bra!

5. Obsidian – PARADISE LOST
Tänk att de kan fortfarande, surputtarna i PARADISE LOST! Första spåret Darker Thoughts är årets bästa låt in alles, och bandet håller stilen hela plattan. Den fick 9/10 i recensionen här på WeRock. Det är ingen slump…

4. Black Waves – SVARTKONST
För min del kom den här skivan från typ nigenstans, och totalt dominerade all lyssning ett tag. Klassisk black metal med episka inslag, och banne mig om inte titelspåret är en  av de starkaste låtarna genren sett på år och dagar?

3. Lamb Of God – LAMB OF GOD
Nä, men dra på trissor – att de hade detta i sig, jänkarna, det trodde jag aldrig!?! En självbetitlad platta så sent i karriären som dessutom visar sig vara bandets starkaste till dags dato – jo, jag tackar jag! Sprängfylld med mangel, groove, perfekt produktion och fina gästartister har den här plattan faktiskt inga svagheter alls.

2. Cosmic Terror – THE SPIRIT
Helt ärligt – den här skivan är precis lika bra som vinnarplattan, men reglerna säger att segerns sötma inte kan delas. Tyskarnas andra album är dock perfektion om du söker efter thrashig black metal, och detta är ett av de få album som är helt essentiella och livsnödvändiga 2020!

1. Infidel – AMBUSH
Bästa skivan år 2020 är en platta som verkligen hyllar livet och glädjen. Otaliga gånger har svenska AMBUSH och låtar som Heart Of Stone, Yperite och Hellbiter fått agera ”pick-me-up” för egen del, och kombinationen av spelglädje, speltid och kvalitet på musiken gör till slut detta till en värdig vinnare. Heavy Metal Is The Law, kan man säga!

Övriga betraktelser

Tystnaden
Avsaknaden av livemusik, festivaler och gig har varit påtaglig och ganska smärtsam. Hur många arbetstillfällen som försvunnit törs man knappt tänka på, och antalet band som till slut lägger ner på grund av ekonomiska svårigheter lär bli ett gäng. Personligen kan jag inte ens hålla reda på hur många giltiga biljetter jag har till konsertpaket och spelningar som är uppskjutna på obestämd tid och lär garanterat missa några av dem när det väl kommer igång. Det är skitsamma, bara det faktisk kommer igång. The Silence Is Deafening!

Gammal är äldst?
2020 präglades av att många rutinerade akter skakade dammet av sig och visade att det fortfarande finns löd i bössan. AC/DC, OZZY OSBOURNE, PEARL JAM, ARMORED SAINT, DARK TRANQUILLITY missade Topp 10-listan för min del i år, men har ändå släppt vassa alster.

Mångfald är bra!
Ärligt talat undrar jag ibland hur det är ställt när jag ser en del av kollegornas val, men det är också det fina med all gemenskap som inte vill stagnera och stå still: mångfald och olikhet. Det är i gnistorna som uppkommer av att vi gnuggar våra olikheter mot varandra som det intressanta sker, så att vi (som vanligt!) inte drar jämnt smakmässigt på WeRock är också det som borgar för en levande site. Även inom  undertecknads personliga Topp 10 detta år spretar det fint av mångfald avseende genrer. Väl värt att komma ihåg det i övriga livet också. Mångfald = bra!