Etikettarkiv: Neaera

Hot or not? – Februari 2020

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: The In-Between
ARTIST: IN THIS MOMENT
VALD AV: Amelie

Martin: Första lyssningen var helt vidrig. Men låten har växt, och nu finner jag någon sorts pervers njutning i vissa av låtens delar. Men annars lyfter det inte alls – det spelar ingen roll att innerligheten är så oerhört påtaglig. Detta känns redan nu som daterad musik.
Robert: Texten är finurlig och udda. Innerligt framförd. Det är också låtens behållning, då det i övrigt är musik som redan från start har en enorm uppförsbacke för att erhålla mitt personliga godkännande; numetal med inslag av goth. Det funkar inte, helt enkelt.
Fredrik: Väldigt samtida daterad produktion och stil på detta. Versen är rätt trist, och framstår mest som en nödvändigt-ont-transportsträcka till refrängen. Denna är dock både behagligt slingrande elak och fästande catchy, svårt att inte nicka i takt här. Låten växer faktiskt efterhand; inte så dumt, detta.

LÅT: Shock And Awe
ARTIST: VADER
VALD AV: Fredrik

Amelie: Du vet vad du vill ha och det är också exakt vad du får med polska VADER. Grottungt och högkvalitativt såklart men känns det aktuellt och hett? Knappast.
Martin: Omöjligt att inte gilla VADER när de vräker ur sig sådan här musik! De gör ju allt rätt här – blästers på för fullt, och föredömligt distinkt gör att man inte hinner hämta andan alls. Mer tack!
Robert: Åh – med lätthet bästa låten i den här samlingen! Polska veteranerna VADER har på senare år hamnat i en hysterisk form- och kreativitetstopp, vilket innebär att man matar ut riktigt bra plattor och EP’s på löpande band. Dessutom chefar Piotr “Peter” Wiwczarek. Stekhett!

LÅT: Catalyst
ARTIST: Neaera
VALD AV: Martin

Robert: NEAERA är en ny bekantskap för egen del, men genast lägger sig den desperata skriksången som varm bomull i magen. Såhär låter ångest som den framförs av skickliga musiker som dessutom kan konsten att komponera låtar. Bra, och det här bandet får jag titta närmre på…
Fredrik: Härligt driv direkt i introt, och bra energi låten igenom. Snygg och köttig produktion, skönt nervig skriksång. Kunde dock fått finnas ytterligare någon hook, känns som att NEAERA har mer potential än de växlar in i och med Catalyst. Nyfiken på den kommande fullängdaren blir jag hur som helst.
Amelie: Härligt tryck med effektivt och behagligt växelbruk mellan growl och panikskrik. Ger sköna rysningar. Albumet bör absolut kollas in vid släppet i slutet av månaden.

LÅT: Worms
ARTIST: White Stones
VALD AV: Robert

Fredrik: Lite off-topic, kanske, men stilbonus för läckert omslag! Till skillnad från vad omslaget kanske kan få en att tro, handlar detta dock inte om black metal, utan om en småsvängig hybrid av thrash, rock och dödsgrowl. Det frygiskt klingande solot är riktigt läckert, låten i övrigt tyvärr ganska slätstruken.
Amelie: Det här var piggt och melodiöst i all sin mörka tyngd! Överraskande glatt svängande gitarrer över dödsgrowlet. Klart njutbart detta.
Martin: Klart godkänt, men inte mycket mer. Med tanke på vilka som är med i det här bandet så tycker jag att det borde gå att begära mer än detta. Känslan jag nu får är att det fortfarande är ett gäng kompisar som lirar utan att ha några krav på sig. Ljummet åt det svalnande hållet.

Live: SOILWORK med ALL THAT REMAINS, CALIBAN, NEAERA och BLEED FROM WITHIN

ARTIST: SOILWORK med ALL THAT REMAINS, CALIBAN, NEAERA och BLEED FROM WITHIN
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 9 december, 2010

Att det är många band, om man inte visste det på annat sätt, som beträder tiljorna på KB denna kväll blir man varse när man ser den massiva mängden merch som finns i lokalen – smartast marknadsföring har tyska NEAERA som säljer merchpaket bestående av t-shirt, signerad affisch och senaste plattan ”Forging The Eclipse” för 200 spänn.

Lokalen är inte på långa vägar fullpackad, men inte heller direkt tom, när BLEED FROM WITHIN från Glasgow stövlar upp på scen. Det massiva publiktryck som bandet har upplevt rätt mycket av om man kollar in det bestånd av liveklipp som finns med bandet på YouTube infinner sig inte på KB ikväll.


Sångaren Scott Kennedy jobbar dock stenhårt på att få folk att röra på sig lika mycket som han själv gör. Han belönas också med en wall of death ungefär halvvägs in i konserten. Musikaliskt lägger bandet oerhört mycket fokus på tyngd – det är nästan att man står och tänker att vissa låtar utgörs nästan helt och hållet av breakdowns interfolierade av snabbare partier.

Inledande This Is Our Legacy lider lite grand av detta – just som man vill att två-taktsöset ska fortsätta, nog dyker ett parti i halvtakt upp. Bandet jobbar dock på enormt bra och i BRING ME THE HORIZON-doftande The Healing njuter jag verkligen av bandets musik, som till slut avgår med något av en arbetsseger.

Setlist:

This Is Our Legacy
Servants Of Divinity
Last Of Our Kind
The Novelist
The Healing
Damnation

NEAERA

Man kan såklart ha roligt åt att tyska NEAERAs bandnamn låter förvillande likt ordet ”nära” uttalat på bred skånska, men att skämta om bandets musik är inte lika lätt. Aggressiviteten höjs markant när bandet anfört av minst sagt peppade sångaren Benjamin Hilleke drar igång Heaven’s Descent från senaste plattan “Forging The Eclipse”.


Lite bättre gensvar, men inte med mycket, från publiken som verkar vara mer intresserad av att bara spana in bandet än att fetröja. En som verkligen struntar i detta faktum är trummisen Sebastian Heldt som ser ut att ha precis hur kul som helst. Gött att se en sådan uppenbar spelglädje. Som jag skrev om bandets senaste släpp är det en platta som växte enormt efter ganska många lyssningar och på något sätt verkar detta faktum infinna sig även konsertmässigt – bandet sliter verkligen, men räcker inte hela vägen fram utan lider lite av att folk inte känner till låtmaterialet helt och fullt. Återstår att se om detta faktum ändras om bandet återkommer till våra breddgrader – då kanske folk har bättre koll på låtmaterialet.

Setlist:

The Forging
Heaven’s Descent
Armamentarium
Eight Thousand Sorrows Deep
Walls Instead Of Bridges
In Defiance
Spearheading The Spawn

CALIBAN

Publiken har definitivt bättre koll på CALIBANs musik. Det röj som infann sig senast jag såg bandet på KB, då bandet nästan tog död på publiken, når tyskarna inte upp till ikväll – men bra nära. CALIBAN är det första bandet för kvällen som får ös när de begär det – till No-one Is Safe levereras en av de maffigaste och mest intensiva wall of death jag sett på bra länge.

CALIBAN har arbetat upp en bra nivå av publikkontakt och ser verkligen ut att trivas alldeles förträffligt på scenen – för egen del tycker jag bandet gör en bra spelning utan att få mig att kapitulera helt och hållet.

Setlist:

Love Song
My Time Has Come
It’s Our Burden To Bleed
No One Is Safe
I Will Never Let You Down
Walk Like The Dead
Sonne (RAMMSTEIN-cover)
24 Years

ALL THAT REMAINS

sångare Philip Labonte tar i från tårna när han leder publiken in i det mest massiva trycket under kvällen – att det är många som har sett fram emot bandets konsert blir väldigt fort uppenbart. Jösses vilket fantastiskt ös bandet piskar upp!

Själv står jag och njuter av Oliver Heberts uppenbara kärlek för sin gitarr. Man riktigt ser hur mycket den mannen älskar att spela gitarr och att stå på scen. Då Labontes scennärvaro handlar, i väldigt stor utsträckning, om ren urkraft och jävlar anamma utstrålar Hebert en genuin känsla av kärlek till hela grejen att vara med i ett band, stå på scen och att turnera. Hebert går också i stort sett direkt från scen till baren för att hänga med publiken. Jag slås också, som trummis jag är, av att Jason Costa spelar med traditionell fattning och med ett driv i spelet som verkligen imponerar.

Stenhårt blästrande partier som i Six samsas alldeles ypperligt bredvid verkligt läckra melodiska inslag, och att bandet i sanning kan skriva starka låtar som utan problem går hem hos en publik står helt klart. Jag går inte helt i golvet över en låt som Hold On som visserligen har en hyfsad refräng, men som drar lite för mycket åt det snälla hållet för att jag ska falla helt för den. På det stora hela gör ändå ALL THAT REMAINS en väldigt övertygande spelning.

Setlist:

Now Let Them Tremble
For We Are Many
Six
Hold On
Aggressive Opposition
This Calling
The Air That I Breathe
Forever In Your Hands
Become The Catalyst
Some Of The People, All Of The Time
Two Weeks

När SOILWORK vid kvart i elva går upp på scen hälsas de som hjältar av publiken som verkar ha längtat till desperationens gräns efter bandet. Och det är ju ganska befogat efter det att bandet återkom med kraft med senaste plattan ”The Panic Broadcast”.

Bandet inleder starkt med öppningsspåret från plattan, Late For The Kill, Early For The Slaughter, och det låter, ja, fantastiskt. Det är så oerhört påtagligt att bandet inte bara drar åt samma håll låtskrivarmässigt, utan även gör det på scen. Björn ”Speed” Strid är på riktigt gott spelhumör, och han är verkligen uppfylld av ett stort självförtroende i sitt agerande på scen. Ola Flink är sitt vanliga höftvickande jag och han verkar, som Strid nämner, ha en fan-club på högerflanken som mellan två låtar börjar skandera hans namn.

Till stora delar präglas SOILWORKs konsert av en avspändhet som gärna hade fått vara aningen mindre, för då hade den där berömda edgen infunnit sig och konserten hade fått mer bett. Sen kan det också bero på att öronen har börjat segna lite efter den massiva dos musik som har levererats denna kväll att den där extatiska känslan jag normalt sett får när jag ser bandet inte riktigt vill infinna sig. Slaget om mest röj tog ALL THAT REMAINS hem, men allsången under SOILWORKs gig var bitvis så massivt att man tappade andan. Låtmässigt har bandet en massiv arsenal att plocka ur – även om jag saknar min favoritlåt The Chainheart Machine bjuder bandet på klockrena dängor i form av The Flameout, Nerve och The Crestfallen, och det räcker rätt långt.

Setlist:

Late For The Kill, Early For The Slaughter
Night Comes Clean
As We Speak
The Flameout
Nerve
The Crestfallen
Two Lives Worth Of Reckoning
Let This River Flow
Bastard Chain
Stabbing The Drama
Follow The Hollow

På det stora hela bjöd kvällen på KB på en rejäl dos kvalitativ underhållning och jag är ganska nöjd med tillvaron när jag går bort mot busshållplatsen i den vid det här laget svinkalla malmönatten.