Etikettarkiv: Nordvis Records

Bhleg – Ödhin

ARTIST: Bhleg
TITEL: Ödhin
RELEASE: 15 januari 2021
BOLAG: Nordvis

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Charmigt, mörkt och ständigt underhållande. BHLEGs tredje album “Ödhin” visar sig ha gott musikaliskt gry med mycket variation inom och mellan de sex spåren. Var för sig är kanske inte alla spåren lika starka men helheten skopar undan allt eventuellt tidigt motstånd. Här finns råhet och desperation, mystik och andlighet, dov svärta och skönhet. Inte mindre än två av sex spår är instrumentala, Gyllen Gal och avslutande Drömmen Om Vårdträdet – och jag vill inte ens klaga på detta. Allt gjuts så fint samman att helheten blir högst intagande.

Slukad Sol är både det längsta och mest innehållsdigra spåret och en låt som väl representerar alla delar av albumet. Det grova, det mjuka, det folkloristiska och de starka stråken av traditionell svartmetall. Andra spår har sin viktpunkt i någon eller flera av dessa fållor, med intressanta detaljer som i Gyllen Gal där en tupp faktiskt gal och Vyss med sitt hotfullt framviskade ”vysss!” i inledningen. Spåret Alyr III är också den en låt som så att säga innehåller allt, utan att det är splittrande.

Nordvis Produktion som ger ut albumet är baserat i ”Norrbottens skogar” och har företrädesvis band som, på ena eller andra sättet, har knytning till nordisk – inte nödvändigtvis norrländsk dock – natur och mytologi. Det kan vara mer traditionell black metal-band men också rena folkvisetoner och allt däremellan. BHLEGs duo är således baserad i västsverige men uppges ha gemensamt ursprung i orten Ale (därav återkommande låttiteln Alyr) i sydligaste landsänden.

Medlemmarna i BHLEG är sparsmakade med sina framträdanden och håller hårt i sitt textmaterial. Inga spelningar vad jag kan utröna och inte heller hittar jag lyriken, vare sig till denna eller tidigare album, på webben. Gott så, det är såklart helt upp till bandet och får respekteras. Andlighet, mystik och integritet tycks vara honnörsorden för de två medlemmarna under beteckning L. respektive S. som föredrar att bibehålla sin anonymitet.

Sammanfattningsvis kan skivan ”Ödhin” kanske kännas lite avig och rentav splittrad vid första lyssning. Men det finns alla anledning att låta detta ta sin tid, det visar sig ge mycket god utdelning.

<

Sons Of Crom – The Black Tower

ARTIST: SONS OF CROM
TITEL: “The Black Tower”
RELEASE: 2017
BOLAG: Nordvis Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Svensk/finska duon SONS OF CROM är tillbaka med sitt andra album “The Black Tower”, något som fick den här hobbyskribenten att bli lite till sig i trasorna och paxa recensionsrätten här på WeRock  snabbare än en alkis går in på Bolaget en måndagmorgon. Anledningen? Jag gillade debuten “The Riddle Of Steel” skarpt, men fann den också en aning… luddig i kanterna stundtals, och efter att ha följt med och läst en del innan den här releasen så var känslan att bandet skulle kliva upp ett pinnhål avseende låtskrivandet. Kombinerar man det med bandets signum musikaliskt (man rör sig någonstans i skärningspunkten mellan BATHORY runt “Hammerheart” och “Twillight Of The Gods”-eran och klassisk heavy metal, samtidigt som man har en skvätt folkmusik i mixen) så har man med andra ord goda förutsättningar för en kanonplatta.

Och det får man.

Inledande Steps Of Doom är filmiskt snygg och syftar just till att ge en introduktion (lite på samma sätt som avslutande Rebirth Of The Sun knyter ihop allt) innan man serverar ett par riktiga dunderlåtar. In Fire Reborn är hårdaste låten på skivan, Fall Of Pandemonium förmodligen bästa. Den sistnämnda har ett riff som är rent av löjligt bra i all sin enkelhet. Singeln Black Wings Up High är trevlig, och i Summoning The Starborn rör sig SONS OF CROM mellan headbangervänlig heavy metal till vackra black metalslingor. I mixen finns sen lågmälda och stämningsfulla Legacy och Viiminen Laki, och det är helt tydligt att herrar Janne Posti och Iiro Sarki verkligen fått till det förmågan att skriva låtar. Det är mer distinkt, det är mer solitt och på det hela enklare att ta till sig än på föregångaren. En referens som dyker upp medan man lyssnar är… MANOWAR (!). Alltså tidiga MANOWAR, fram till “Fighting The World” ungefär – fast på ett bra sätt. Då man lyckas ha det där lite kärva soundet i sin heavy metal. Gissningsvis är det för att SONS OF CROM har sina rötter i Haparanda och enligt egen utsago spenderar mycket tid med “de fem B:na som regerar: Bach, Beethoven, Beatles, Black Sabbath och Bathory”.

Är du ute efter en konceptskiva (den här handlar om hur man söker sanningen mellan livet och det som kommer efter om jag förstår saken rätt) som får dig att vilja spela luftgitarr och digga? Då är SONS OF CROM och deras “The Black Tower” ett givet val för dig!

 

Falls Of Rauros – Vigilance Perennial

ARTIST: Falls Of Rauros
TITEL: Vigilance Perennial
RELEASE: 2017
BOLAG: Nordvis Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

FALLS OF RAUROS är ett band som verkligen gillar att leka med kontraster. Att ställa soniska motsatser mot varandra. Å ena sidan: ljus, skir, vacker och närmast svävande musik. Å andra sidan: malande manglande svärta med dubbelkaggarna som botten för black metal-skrik. De är förstås inte ensamma om den saken, men på “Vigilance Perennial” lyckas man med konststycket att verkligen få det att kännas äkta och i samklang med den egna identiteten. Att lyssna på skivan känns lite som att marschera genom den svenska våren; det haglar, snöar, skiner varm sol och blåser nordvindar om vartannat. Inledningen på öppningsspåret White Granite (och med inledning menar jag typ de första 2,5-3 minuterna, generellt sett är låtarna på “Vigilance Perennial” ofta runt tio minuter långa) är inget annat än totalt hänförande. Det startar med en otroligt inbjudande och vacker lågmäld slinga för att sakta byggas upp, och det är svårt att inte dras med och vilja lyssna på det här.

Totalt sett räcker tyvärr magin inte riktigt över hela skivan kan jag tycka. Jag gillar verkligen delar av den – hela första låten White Granite är fantastisk, manglet och drivet i Labyrinth Unfolding Echoes samt Arrow & Kin är favoriter – medan delar av skivan känns som den går lite på tomgång. Tricket med kontraster funkar sämre i Warm Quiet Centuries Of Rains exempelvis, och då blir det tyvärr mest en transportsträcka. Ibland har jag också lite svårt att förlika mig med sångmixningen, men det har antagligen mer med mina förväntningar än något annat att göra.

På det hela taget är “Vigilance Perennial” en ganska stark skiva. FALLS OF RAUROS behärska konsten att leverera såväl vacker som brutal musik, och man visar det med all önskvärd tydlighet.