Etikettarkiv: Nordvis Records

Sons Of Crom – The Black Tower

ARTIST: SONS OF CROM
TITEL: ”The Black Tower”
RELEASE: 2017
BOLAG: Nordvis Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Svensk/finska duon SONS OF CROM är tillbaka med sitt andra album ”The Black Tower”, något som fick den här hobbyskribenten att bli lite till sig i trasorna och paxa recensionsrätten här på WeRock  snabbare än en alkis går in på Bolaget en måndagmorgon. Anledningen? Jag gillade debuten ”The Riddle Of Steel” skarpt, men fann den också en aning… luddig i kanterna stundtals, och efter att ha följt med och läst en del innan den här releasen så var känslan att bandet skulle kliva upp ett pinnhål avseende låtskrivandet. Kombinerar man det med bandets signum musikaliskt (man rör sig någonstans i skärningspunkten mellan BATHORY runt ”Hammerheart” och ”Twillight Of The Gods”-eran och klassisk heavy metal, samtidigt som man har en skvätt folkmusik i mixen) så har man med andra ord goda förutsättningar för en kanonplatta.

Och det får man.

Inledande Steps Of Doom är filmiskt snygg och syftar just till att ge en introduktion (lite på samma sätt som avslutande Rebirth Of The Sun knyter ihop allt) innan man serverar ett par riktiga dunderlåtar. In Fire Reborn är hårdaste låten på skivan, Fall Of Pandemonium förmodligen bästa. Den sistnämnda har ett riff som är rent av löjligt bra i all sin enkelhet. Singeln Black Wings Up High är trevlig, och i Summoning The Starborn rör sig SONS OF CROM mellan headbangervänlig heavy metal till vackra black metalslingor. I mixen finns sen lågmälda och stämningsfulla Legacy och Viiminen Laki, och det är helt tydligt att herrar Janne Posti och Iiro Sarki verkligen fått till det förmågan att skriva låtar. Det är mer distinkt, det är mer solitt och på det hela enklare att ta till sig än på föregångaren. En referens som dyker upp medan man lyssnar är… MANOWAR (!). Alltså tidiga MANOWAR, fram till ”Fighting The World” ungefär – fast på ett bra sätt. Då man lyckas ha det där lite kärva soundet i sin heavy metal. Gissningsvis är det för att SONS OF CROM har sina rötter i Haparanda och enligt egen utsago spenderar mycket tid med ”de fem B:na som regerar: Bach, Beethoven, Beatles, Black Sabbath och Bathory”.

Är du ute efter en konceptskiva (den här handlar om hur man söker sanningen mellan livet och det som kommer efter om jag förstår saken rätt) som får dig att vilja spela luftgitarr och digga? Då är SONS OF CROM och deras ”The Black Tower” ett givet val för dig!

 

Falls Of Rauros – Vigilance Perennial

ARTIST: Falls Of Rauros
TITEL: Vigilance Perennial
RELEASE: 2017
BOLAG: Nordvis Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

FALLS OF RAUROS är ett band som verkligen gillar att leka med kontraster. Att ställa soniska motsatser mot varandra. Å ena sidan: ljus, skir, vacker och närmast svävande musik. Å andra sidan: malande manglande svärta med dubbelkaggarna som botten för black metal-skrik. De är förstås inte ensamma om den saken, men på ”Vigilance Perennial” lyckas man med konststycket att verkligen få det att kännas äkta och i samklang med den egna identiteten. Att lyssna på skivan känns lite som att marschera genom den svenska våren; det haglar, snöar, skiner varm sol och blåser nordvindar om vartannat. Inledningen på öppningsspåret White Granite (och med inledning menar jag typ de första 2,5-3 minuterna, generellt sett är låtarna på ”Vigilance Perennial” ofta runt tio minuter långa) är inget annat än totalt hänförande. Det startar med en otroligt inbjudande och vacker lågmäld slinga för att sakta byggas upp, och det är svårt att inte dras med och vilja lyssna på det här.

Totalt sett räcker tyvärr magin inte riktigt över hela skivan kan jag tycka. Jag gillar verkligen delar av den – hela första låten White Granite är fantastisk, manglet och drivet i Labyrinth Unfolding Echoes samt Arrow & Kin är favoriter – medan delar av skivan känns som den går lite på tomgång. Tricket med kontraster funkar sämre i Warm Quiet Centuries Of Rains exempelvis, och då blir det tyvärr mest en transportsträcka. Ibland har jag också lite svårt att förlika mig med sångmixningen, men det har antagligen mer med mina förväntningar än något annat att göra.

På det hela taget är ”Vigilance Perennial” en ganska stark skiva. FALLS OF RAUROS behärska konsten att leverera såväl vacker som brutal musik, och man visar det med all önskvärd tydlighet.

 

Pillorian – Obsidian Arc

ARTIST: PILLORIAN
TITEL: Obsidian Arc
RELEASE: 2017
BOLAG: Eisenwald Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

AGALLOCH var otvivelaktigt ett av de viktigast, mest inflytelserika och starkaste banden på den amerikanska black metal-scenen, och att de bröts isär var en händelse som skapade lite av ett vakuum. Personligen spelar det mindre roll vad övriga medlemmar hittat på (så som SCULTPTURED), det har alltid varit frontmannen John Haughm som burit själen – och nu är han åter med PILLORIAN och debuten ”Obsidian Arc”. Spotlighten lyser förstås starkt på vad denna trio ska kunna åstadkomma, och man tar verkligen det säkra före det osäkra i inledningen av skivan. Efter lite trevande och stämningsfullt gitarrplock i inledningen av öppningsspåret By The Light Of A Black Sun så släpper man loss ett sånt klassiskt ”AGALLOCH-riff” som har ett sväng och en känsla som får skinnet att knottra sig av välbehag. Det går inte alltid fort, men gosse – känslan är enorm och precis det man väntar sig efter en platta som AGALLOCH-avslutningen ”The Serpent & The Sphere”. Det är ett lika säkert som starkt öppningskort.

Skivan vecklar sedan ut sina 7 spår över dryga 48 minuter. Det är egentligen märkligt, för att PILLORIAN skulle räknas som ett nytt band finns liksom inte. Dels har man erfarenheten, dels har man redan hittat sitt sound- Precis som väntat varvar man sin black metal och sina slingor med en del närmast esoteriska inslag, och skivan innehåller såväl urstarka moment som en del tomgång. Jag är inte förvånad, och frågan är om det varit bättre på något annat sätt? Troligen inte, då känslan är att de lugnare och mer svävande utflykterna behövs för att lyfta fram styrkorna. Allra bäst tycker jag att man är i The Vestige Of Thorns och Forged Iron Crucible samt nämnda öppningslåten By The Light Of A Black Sun, men hela skivan är genomgående stark.

Förutom nämnde Haughm på sång och gitarr så består bandet av Trevor Matthews på trummor )ja – samme snubbe som smiskar skinn i utmärkta UADA!) och Stephen Parker på bas och gitarr. Vi har stängt ganska precis en fjärdedel av musikeåret 2017, och ”Obsidian Arc” med PILLORIAN är en stark kandidat till den kommande årsbästalistan. Det är inte den enklaste eller mest omedelbart tilltalande skivan, utan följer precis i den riktning man kan vänta sig att herr Haughm ska leda oss. Det är en skiva som ger mångfaldigt tillbaka över tid, och betyget ska ses med mersmak…