Etikettarkiv: Origin

WeRock 10 år: Tre saker: Martin Bensch

WeRock firar 10 år. Under de åren som har gått så har våra skribenter hunnit lyssna på groteska mängder musik, träffa musiker, gå på mängder av konserter. Finns det några saker som sticker ut? Klart det finns! Martin Bensch listar 3 saker som han kommer ihåg med särskild värme. 

1. Jag går nästan sönder av stress och nervositet i Köpenhamn
2011 fick jag chansen att intervjua Mark “Barney” Greenway, sångare i NAPALM DEATH. Hade någon sagt till mig att 4 år efter att jag börjat skriva för WeRock kommer du intervjua frontmannen i ett av planetens viktigaste band så hade jag bara skrattat. Bandet skulle spela på The Rock i Köpenhamn, ett ställe som jag hade varit på flera gånger under årens lopp men som inte finns längre. Det var vinter, den 8:e februari, och jag stod och frös nåt väldeliga utanför spelstället och blev mer och mer nervös, för hur många gånger jag än ringde bandets roadmanager så fick jag inget svar. Skulle intervjun brinna inne? Då ringer min telefon och bandets roadmanager ber mig väldigt artigt att gå till backstageingången på stället. Väl där presenterar han mig för Mark och jag blir ytterst förvånad över att han ser väldigt nyfiken ut. Jag menar, NAPALM DEATH har varit med länge, och gjort väldigt många intervjuer. Hur kan han se fram emot ytterligare en? Men det blir ett fint samtal där jag bara njuter nästan rakt igenom. Efter intervjun är färdig frågar jag Mark hur det kom sig att han ville göra intervjun med ett litet obskyrt webzine från Sverige. Svaret: varför skulle vi inte vilja göra intervjuer med små webzine? Vi kommer från underjorden, och kommer aldrig glömma varifrån vi kommer. Respekt på det!

Jag känner mig som en “riktig” musikskribent 2011-2012

WeRock har – och kommer alltid – att bedrivas mer som ett kul sidoknäck från min sida. Alla som skriver för webzinet har andra jobb vid sidan om. Men ibland får i alla fall jag känslan av att det egentligen skrivandet som borde ta mer plats i livet. Minnet  av sommaren 2011 är en sommar som jag alltid kommer bevara som en av de absolut bästa i mitt liv, och då speciellt veckan som inleddes med IRON MAIDEN på fredagen den 1/7 på ett fullständigt utsålt Ullevi och en riktigt trevlig konsert, för att följas av The Big Four på samma arena på söndagen den 3/7 då jag fick se ett SLAYER och METALLICA i absolut toppform. Speciellt SLAYER blåste skinnet av de flesta i publiken den dagen och METALLICA bjöd på en setlista som förutom två låtar från bandets karriär efter “Black Album” bara innehöll gammalt material. Och sättet detta framfördes på var så imponerande att jag där och då bestämde mig för att – kanske – inte se bandet nåt mer då denna kväll var så fulländad. Helgen efter var det dags för Getaway Rock Festival, och detta var speciellt av flera olika anledningar. För det första var detta den första festivalen som jag fick ackreditering till, och jag var verkligt inställd på att verkligen göra mig förtjänt av denna. Jag skrev nog mer text än jag någonsin gjort i skribentsammanhang när det gäller livebevakning den helgen, och det var helt sjukt kul! Detta flöde av skrivande om musik fortsatte egentligen av bara farten in i 2012 som började med en konsert med LOCK UP då jag fick chansen att intervjua Tompa Lindberg – en intervju som det inte blev någon text av då all min tekniska utrustning failade och inget av det Tompa sa fastnade på band, ORIGIN, PSYCROPTIC och LENG TCH’E, nästan rev Spillestedet i Köpenhamn, jag fick intervjua Paul Mazurkievicz, trummis i CANNIBAL CORPSE innan bandet tillsammans med BEHEMOTH, MISERY INDEX med flera lirade på ett utsålt Trädgården i Göteborg.

Devin Townsend på GRF 2012. Foto: Kitty Rossander

På sommaren rapporterade jag igen från Getaway Rock Festival och fick då jobba tillsammans med Kitty Rossander som fotade alla band jag ville skriva om. Jag vågar påstå att vi inte haft lika bra livebilder varken förr eller senare.

I september fick jag äntligen se NASUM, vilket jag fortfarande räknar som ett av de största konsertminnena jag har. Jag såg först bandet på Pumpehuset i Köpenhamn den 21:e, och veckan efter på KulturBolaget i Malmö och så här 4 år efter så har jag värme i hjärtat när jag tänker tillbaka på de kvällarna.

Nergal ringer upp. 
2009 stod BEHEMOTH i begrepp med att släppa “Evangelion”. Jag mer eller mindre dyrkade bandet efter “Demigod” och “The Apostasy” och ville hemskt gärna recensera “Evangelion”som skulle komma ut den 7:e augusti. Så jag skrev till Nuclear Blast och frågade om jag kunde få en promo. Jo, det kunde jag om jag kunde tänka mig att intervjua Nergal. Att ens få frågan gjorde mig helt lyrisk. Jag hade i ärlighetens namn inte trott det var möjligt. Men så blev det. Jag fick “Evangelion” en hel månad innan den skulle komma ut, och hade ytterst svårt att lyssna på någon annan skiva alls innan intervjun. Jag tyckte (och tycker) att den är helt fantastisk och kom på mig själv flera gånger att rysa av njutning över att jag kunde lyssna på skivan långt innan de flesta. När dagen för intervjun kom var jag så nervös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Strax efter klockan 20.00 ringer telefonen. Overklighetskänslan när jag efter mitt inledande “hello” hör “hello, this is Nergal” var helt otrolig. Tack och lov lade sig den värsta nervositeten då jag märkte vilket gott humör Nergal var på. Jag har gjort flera intervjuer efter denna som var bättre genomförda, men pratstunden med Nergal sticker ändå ut lite extra för mig. 

The Hypothesis – Origin

imageARTIST: The Hypothesis
TITEL: Origin
RELEASE: 2016
BOLAG: Inverse Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Finska THE HYPOTHESIS väljer sannerligen inte en enkel väg att vandra då de lirar melodisk dödsmetall, en subgenre där det verkligen krävs extraordinära insatser för att tränga igenom både bruset från den övriga musiken i världen, samt de minst sagt uttjatade tongångarna  från den egna subgenren.

THE HYPOTHESIS  lyckas hyfsat. Det finns betydligt sämre skivor än “Origin”, men också betydligt bättre. Bandet lyckas övertyga mig om att de faktiskt kan spela. Mest imponerar gitarristerna Juuso Turkki och Asko Sartanen med sitt sympatiska lir. Även de andra musikerna, trummisen Waltteri Väyrynen basisten Markku Ruuskanen och sångaren Antti Seppälä, lirar så pass bra som vi bör förvänta oss.

Det är såklart i låtmaterialet bristerna finns, för även om “Origin” bjuder på en stunds trevlig förströelse så är det svårt att skaka av sig känslan av att ha hört detta innan. Alla subgenrer blir, nästan som en naturlag, efter ett tag inkrökta i sig själva och som följd väldigt urvattnade och slentrianmässiga. Jag tror visserligen inte att THE HYPOTHESIS närmar sig sitt värv slentrianmässigt, men som landet ligger så kämpar de redan nu i motvind.

Stundtals glimrar bandet till som i fina Atonement och Weak Story.  Även om de andra låtarna är sympatiska så är detta inget som verkligt fäster sig i sinnet och får nackmuskulaturen  att börja jobba.

“Origin” funkar fint som en stunds god underhållning, men förvänta er inget banbrytande.

Live: Origin, Psycroptic & Leng Tch’e

ARTIST: Origin, Psycroptic, Leng Tch’e
LOKAL: Stengade, Köpenhamn
DATUM: 17 februari, 2012

Årets hittills hårdaste turné drog i fredags in i Köpenhamn – LENG TCH’E, PSYCROPTIC och ORIGIN såg till att Spillestedet Stengade i det närmaste exploderade.

Belgiska LENG TCH’E inledde kvällen. Ingen som var där kan hävda att sångaren i bandet Serge Kasongo inte var pumpad till max – det var med en energinivå som kunde mäta sig med ett större elverk som sångaren ledde sitt band under hela kvällen.

Jag har lyssnat relativt mycket på gruppens musik, och då tyckt att den varit en trevlig bekantskap. Kvällens konsert blir dessvärre inte så bra som jag hade hoppats på – ljudet är inte det bästa, och förutom Kasongo är bandet ganska tråkigt att titta på. Gitarristen Jan Hallaert och basisten Nicolas Malfeyt är väldigt statiska i sitt scenspråk dessvärre.

Låtmaterialet lämnar också en hel del att önska – det är ganska jämntjockt och även i fall låtarna inte direkt är dåliga är de inte heller direkt bra. Som inledningsband funkar LENG TCH’E helt okej i mycket för att Kasongo är glad, peppad och bjuder en hel del på sig själv.

När australiensiska PSYCROPTIC stolpar upp på scen blir det en väsentlig uppgradering av det mesta. Ljudet som var ganska grötigt innan blir knivskarpt – ett faktum jag uppskattar då gruppens musik kräver ett bra ljud.

Låtarna ligger också på en betydligt högre kvalitetsnivå – jag tappar faktiskt hakan över hur låtar som låter fantastiska på platta lyfter ytterligare några snäpp. Spelmässigt är PSYCROPTIC mycket bättre musiker än LENG TCH’E – vikarierande sångaren Zdenek Simecek bemästrar allt från gallskrik, pigsqueal till ett mäktigt growl – hans teknik och utstrålning är makalös. Strängbändarna Joe Haley på gitarr och Cameron Grant på bas lirar med en briljans som är imponerande. Gruppens musik är fylld med finlir som de sätter som en smäck under hela konserten. Trummisen David Haley är dock epicentret för den storm bandet piskar upp. Med driv och finess driver han musiken framåt på ett mycket imponerande sätt.

Publikresponsen blir därefter – det skriks och applåderas betydligt längre än under LENG TCH’Es gig och jag har strax efter konserten svårt att se att ORIGIN ska kunna toppa detta.

Spelmässigt ligger ORIGIN långt ifrån PSYCROPTICs finlir. Det handlar istället om ren kraft. Där australiensarna drev upp spelkvaliteten piskar ORIGIN upp ett sådant röj att jag golvas nästan bokstavligt – det moshas, stagedivas och crowdsurfas i det närmaste konstant. Musiken är som att få ett ton tegel vält över sig – blastbeatsen ligger nämligen konstant från trummisen John Longstreth. Redan under soundcheck river han ner applåder med sitt lir. Tillsammans med Paul Ryan på gitarr, Mike Flores på bas och Jason Keyser ,ny sångare i bandet, pucklar ORIGIN på publiken på ett sätt som fullständigt tar musten ur mig. Musikaliskt handlar det verkligen inte om variation. Snarare är det så att låtarna flyter ihop till en intensiv sörja som gjord för att få ur sig frustration – det blir efter ett tag mer fascinerande att kolla in publiken än att koncentrera sig på musiken.

Det står helt klart att publiken är mycket nöjd med kvällens begivenheter när jag tillsammans med fotograf Susanne Johansson och polaren Jörgen Landqvist efter konserten väntar på att få ut våra jackor från garderoben. Det är inte ofta man ser så många tokleenden som jag såg under denna kväll.

Avslutningsvis skulle jag också vilja säga att som spelställe imponerar Stengade – litet, intimt och drivet av ett antal eldsjälar är huset som gjort för att arrangera spelningar med band vars publik verkligen är intresserade av musiken och som gör konserter av det här slaget till något extra. Själv kommer jag att ta chansen att återkomma till huset på Nörrebro när tillfälle ges.