Etikettarkiv: progressive metal

The Great Discord – Deam Morte

ARTIST: The Great Discord
TITEL: Deam Morte
RELEASE: 17/2 2022
BOLAG: Pazuzu Recordings

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Gör man sökningar på THE GREAT DISCORD på WeRock så får man ett antal träffar – intervjun jag gjorde med Fia och Axel i maj förra året, recensionerna av “Duende” och “The Rabbit Hole”, plus en hel massa annat. Det är inte en överdrift att säga att vi, och kanske framför allt jag, gillar det här gänget från Linköping.

Därför är det kanske en smula konstigt att jag inte kastade mig över bandets tredje fullängdare, “Deam Morte” vid tiden för skivans släpp i februari. Mina skäl var helt och hållet egoistiska. Jag hade lovat mig själv att ge den här skivan så mycket lyssnartid som jag tyckte att den krävde av mig, för den har snurrat i stort sett varje vecka sedan den släpptes.

“Deam Morte” är en mörkare skiva än föregångarna, som ju inte var några ljusbärare av större mått. Dels får vi en ny karaktär, Dea, och hon känns betydligt mycket farligare och besjälad av en vrede som kommer fram mycket tydligt på skivan. Det är mycket kamp, mycket våld – jag är inte förvånad att bandet gör en låt som Dies Irae som på ett oerhört påtagligt sätt handlar om våld i nära relationer. Den känslan som kommer fram i låten, och framför allt videon är så fruktansvärt drabbande, och det är något som präglar hela skivan.

Den är textmässigt den absolut mest innerliga skivan som TGD har gjort. Det här är inte “bara” musik för musikens skull, utan bandet har en hel massa saker som de vill ta upp.

Ska jag inte nämna Fia Kempe? Det har jag ju gjort i samtliga andra texter jag skrivit om bandet. Såklart ska jag det! Om ni inte har stiftat bekantskap med sångerskan innan så har ni ett vokalt gottebord att se fram emot. Jag tycker att hon här svarar för den bästa insatsen jag hört henne göra på någon skiva, vilket jag tror har att göra med att hon verkligen menar vartenda ord hon sjunger på “Deam Morte”.

Musikaliskt så spretar det lite mer än på tidigare skivor, även om det finns gemensamma beröringspunkter. Jag tycker att “Deam Morte” är bandets mest dansanta skiva – här finns en fysisk puls som i Blood And Envy som jag gillar som framkallar bilder av hoppande publikhav, men också en oerhört smittande lekfullhet som i Noonday Devil som är helt oemotståndlig.

“Deam Morte” är ytterligare en skiva som visar på att THE GREAT DISCORD är ett så vansinnigt begåvat band som fortfarande levererar skivor som skakar om och berör på sätt som känns nyfikna och intressanta. Gillar man bandet sedan innan så gillar man detta också, men “Deam Morte” är också en bra startpunkt om man inte känner till bandet sedan innan. Kolla in den.

Dream Theater – A View From The Top Of The World

ARTIST: Dream Theater
TITEL: A View From The Top Of The World
RELEASE: 22/10 2021
BOLAG: InsideOut Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Progmetallens titaner DREAM THEATER återvänder med nytt album. Den första frågan jag ställde mig till detta rent självklara faktum var om jag skulle orka bry mig. Singlarna The Alien och Invisible Monster kändes så mellanmjölksartade att jag knappt registrerade vad det var jag nyss lyssnat på. Så kan det vara när det gäller ett band som har nått sådana ikoniska nivåer – man förväntar sig alltid mer än vad man får – och i ärlighetens namn har jag inte ändrat mig när det gäller de två nämnda låtarna.

Ändå har jag satt en betygsåtta på plattan.

Det har att göra med att resten av låtmaterialet – resterande fem låtar alltså – är fruktansvärt bra. Underbart gungande och förtätande Answering The Call har så snyggt rytmiskt samarbete mellan Ruddess, Mangini och Petrucci att jag blir till mig ordentligt.

Sleeping Giant börjar vårdat och kontrollerat, men drar iväg alltmer ju längre låten varar. I slutet undrar jag om bandet menar allvar när Ruddess och Petrucci börjat byta 4:or med varandra för deras spelglädje formligen trycks ut från högtalarna.

Transcending Time är poplåten som hade kunnat bli slätstruken om det inte hade varit för att det låter så mycket RUSH runt tiden för “Moving Pictures”, vilket i mina öron är så fruktansvärt lämpligt när det görs på det här sättet.

Awaken The Master har ett introriff som varje gång har fått mig att få gåshud och ett underbart driv.

Och sen avslutar bandet, såklart, med ett stycke musik som klockar in på 20 minuter i titellåten på skivan. Såklart tar man i från tårna och bygger en katedral av DT-mått. Detta är i sig inget nytt, DREAM THEATER har alltid excellerat i långa låtar. Ibland är de bara okej efter den standard som bandet har satt, ofta väldigt bra, ibland helt magiska. Jag skulle placera in den här någonstans mellan väldigt bra och magisk.

Det som gör “A View…” så bra är att bandet känns så otroligt inspirerat. Med de vanliga radanmärkningarna att James LaBrie får ligga i sin komfortzon hela tiden och helt förväntat inte bjuder på mer än en fullt okej insats så känner jag att resten av bandet känns mer engagerat och på tå. Bäst är, som vanligt, Petrucci som golvar med sitt fina gitarrspel som vanligt, och Ruddess som är den som mer än någon annan har sett till att DT har behållit formen i så många herrans år. Mangini då? Ni vet kanske sedan tidigare att jag är av uppfattningen att denne tekniske best visserligen imponerar med just sin teknik, men inte så mycket mer? Här har någonting hänt. Jag kommer på mig själv med att faktiskt njuta av hans spel här.

DREAM THEATER har lyckats att bygga en skiva som känns kul, engagerande och njutningsfull att lyssna på. Det märks att bandet har haft roligt i studion och det smittar av sig på min upplevelse av den här skivan. Kolla in den.

Leprous – Aphelion

ARTIST: Leprous
TITEL: Aphelion
RELEASE: 27/8 2021
BOLAG: InsideOut 

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

För fyra år sedan kollade jag in LEPROUS “Malina”, och tyckte att bandet med den skivan hade producerat en fin progressiv skiva som fick mig att kolla in bandets övriga diskografi. Bara för att tappa bort bandet igen – “Pitfalls” från 2019 ägnade jag inte en sekund fram tills för en vecka sedan, och då gillade jag den betydligt mindre än “Malina”. När jag närmade mig “Aphelion” var det därför med ett ganska blankt sinnelag.

Som ni förstår av betyget så har norrmännen återigen lyckats fånga mig i sitt nät.

“Aphelion” är en skiva som jag har stångats med under den gångna veckan – det beror inte på hantverket som i vanlig ordning är på en väldigt hög och jämn nivå. Nä, snarare är det för att LEPROUS vägrar följa en rak linje i sin musik, som brukligt är inom den progressiva musiken. Det flörtas med funk, med pop, med symfoniska inslag, metal och triumfatorisk förkunnande musik av gospelkaraktär i det närmaste.  Ni förstår att det drar och sliter åt väldigt många håll här.

Ofta klaffar det på ypperliga vis. Inledande Running Low är en i det närmaste katedralliknande låt. Den börjar inte trevande, utan med ett angeläget tonläge, bara för att växa till ett fruktansvärt episkt och eklektiskt stycke. Det är också här som LEPROUS fängslar som mest – de är så skickliga på att bygga låtar som fascinerar och är oerhört dynamiska, som All The Moments där bandet tänder på alla cylindrar och där sångaren Einar Solberg visar upp sin oerhörda kapacitet.

Ibland drar bandet ut på vissa moment som gör att mitt fokus slinter. Alldeles odelat hur många gånger jag lyssnar på On Hold så förmår den inte gripa tag i mig på samma sätt som de övriga låtarna.

Men på det stora hela har LEPROUS, igen, lyckats skapa en skiva som är storvulen, egen och ändå omisskännligt LEPROUS – ett i sanning starkt vittnesmål från ett av Norges mest fascinerande band. Kolla in den.