Etikettarkiv: progressive metal

The Great Discord – The Rabbit Hole

ARTIST: The Great Discord
TITEL: The Rabbit Hole
RELEASE: 2017
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om ni minns så var jag inte så lite till mig över THE GREAT DISCORDs debutskiva ”Duende” som kom 2015. Så pass till mig att jag utan vidare mankemang utnämnde skivan till en av de bästa debuterna mellan 2006 och 2015. Jag har därför, som ni förstår, längtat intensivt efter mer musik från det här gravt eklektiska och på allra bästa sätt pretentiösa bandet.

”The Rabbit Hole” hämtar en rejäl skopa inspiration från Carolls ”Alice I Underlandet” – en mörk och i till stora stycken djupt obehaglig historia. För mig som läsare (och dessutom barn- och ungdomsbibliotekarie) ställde jag mig försiktigt tveksam till detta. Inte för att jag inte trodde att THE GREAT DISCORD skulle kunna förvalta berättelsen, utan för att jag inte är speciellt förtjust i boken till att börja med.

Men, såklart, lyckas bandet med bravur kavla ut en lika intressant skiva som ”Duende”. Faktum är att jag upplever ”The Rabbit Hole” som en jämnare skiva än ”Duende” som hade så himlasvävande höga toppar att den tog andan ur mig, men som också hade några dalar som drog ner känslan något. ”The Rabbit Hole” har inte det. Inledande korta Dimman är något så pass unikt som ett relevant intro. Bara en sån sak borde få er att kolla in skivan! Här får vi också ett första smakprov – det finns gott om dessa på skivan – av vilken helt häpnadsväckande vokalist Fia Kempe är. Jag har suttit och fånglinat under stora delar av varje lyssning över vilket magiskt instrument hon har i sin röst.

Det är också Kempe som är den bärande bjälken i detta rent episka bygge som THE GREAT DISCORD har snickrat ihop – hon ger en röd tråd genom hela den musikaliska snårskog som resten av bandet ser till att hålla öronen sysselsatta med. Maffigast är Gadget som har ett tungt löd som jag gillar mycket. Axel Holmgrens trummor är en tungt vägande del till detta – han tar plats på ett väldigt självklart sätt – men strängarbetet från Gustav Almberg och André Axell på gitarr och Rasmus Carlson på bas är också helt magiskt.

”The Rabbit Hole” känns som en skiva som har sina element av ebb och flod, men den tappar aldrig i intensitet. Här finns andningspauser som låter lyssnaren hämta andan något, jag tänker framför allt då på oerhört fina Neon Dreaming som ligger i mitten av skivan ungefär. Väldigt avskalad och i det närmaste hemsökande. Hemsökande skulle förresten kunna vara en samlande stämpel på ”The Rabbit Hole” som i alla fall för mig bevisar att THE GREAT DISCORD är ett av de mest intressanta banden i Sverige idag. Kolla in den.

Leprous – Malina

ARTIST: Leprous
TITEL: Malina
RELEASE: 2017
BOLAG: InsideOut Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Norska LEPROUS har funnit i periferin för mig under ganska många år, men jag har aldrig gett bandet en chans mer än en låt här och där. Först nu med ”Malina” har bandet lyckats dra in mig i sin sfär – och på kuppen fått mig att vilja kolla in resten av bandets diskografi.

Bandets proggiga, ganska väna, och intressanta musik gör att jag är helt övertygad om att ”Malina” både stöter ifrån och drar in lyssnare. Vissa av låtarna kan jag inte ens med den bästa vilja i världen kalla metal – se Leaches och avslutande The Last Milestone – medan andra låtar som Captive och The Weight Of Disaster har ett tungt fläskigt sväng. Åter andra låtar vräker på med synthar åt new wave-hållet och brottartyngd – jag tänker på Mirage som är en av skivans allra bästa låtar. Slutet är så galet bra att jag höll på att ramla av stolen när jag hörde det första gången.

LEPROUS visar att de är ett band som kan sitt hantverk. Bandets utforskande och nyfikna sinnelag resulterar i musik som till största delarna är fantastisk att lyssna på. Mest imponeras jag av kompets oerhörda lyhördhet – basisten Simen Daniel Børven och trummisen Baard Kolstad låter för det mesta som ett enda instrument. Utom när de högst medvetet bryter mot detta. Sången från Einar Solberg är också väldigt imponerande.

Sammantaget är ”Malina” en oerhört fin progressiv platta som verkligen förtjänar er tid. Kolla in den.

Mastodon – Emperor Of Sand

ARTIST: Mastodon
TITEL: Emperor Of Sand
RELEASE: 2017
BOLAG: Reprise Records/Warner Bros. 

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Georgiabördiga MASTODONs två senaste skivor, ”The Hunter” och ”Once More ‘Round The Sun” lämnade mig som lyssnare med en känsla att bandet kunde bättre. Visst, bandet hade under en exempellöst lång period skämt bort oss med musik så speciell att det kanske inte gick att driva spåret med konceptalbum och minst sagt snåriga ”handlingar” längre.

Efter rent magiska ”Crack The Skye” verkade bandet mer vara inställt på att skriva skivor som hade ett gäng riktigt bra låtar, men som inte kändes lika helgjutna som den tidigare diskografin. Med relativt nya ”Emperor Of Sand” lyckas bandet åter få in mig i fållan av förbehållslöst hårddiggande, för banne mig om detta inte är den bästa skivan bandet har lyckats klämma ur sig sedan just ”Crack The Skye”.

Här finns en lättillgänglighet som är rent magiskt, trots att skivan hemsöks av döden och sjukdom som teman, och det känns omisskännligt som just MASTODON med fokus inställd för optimal skärpa. Jag i det närmaste hajade till då jag sannerligen inte hade haft några förväntningar alls på ”Emperor Of Sand”. Jag hade inte ens sett till att ordna promon innan skivan släpptes. Mest av lojt intresse satte jag igång skivan på Spotify. Redan efter en lyssning insåg jag hur oerhört bra den här skivan är.

Med undantag för bagatellartade Show Yourself är samtliga låtar väldigt bra. Här finns en magisk tonträff, rent underbara refränger, väldigt mångfacetterad sång då MASTODON på den här skivan har fått till låtar i vilka alla tre sångare kommer till sin rätt, och helt briljant gitarrspel. Jag skulle gå så långt som att säga att ”Emperor Of Sand” är rent beroendeframkallande.

Årsbästalistevarning? Ja, i allra högsta grad!