Etikettarkiv: progressive metal

Evergrey – Escape Of The Phoenix

ARTIST: Evergrey
TITEL: Escape Of The Phoenix
RELEASE: 26/2 2021
BOLAG: AFM Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om det är någon som tvekat om EVERGREYs förträfflighet så tycker jag att man kan lägga undan tvivlen vid det här laget. Efter 2019 års “The Atlantic”, en skiva som med eftertryck visade att de melankoliska melodiernas mästare från Götet de facto hade fått en nytändning, kommer nu hammarslaget som drämmer in detta faktum med stor emfas.

“Escape Of The Phoenix” är EVERGREY på en platå som de inte varit uppe på under en tid. Såklart finns här det som fans förväntar sig – det bres på med de stora känslornas palett genomgående – men här finns också ett band som känns friare i sina uttryck än på de tidigare skivorna. Inte minst så känns EVERGREY som ett band som nästan självantänder av självförtroende och pondus.

Inledande kvartetten Forever Outsider som har ett härligt drivande sväng och magiska melodier, Where August Mourns vars intro får mig att tänka på IN FLAMES när det bandet fortfarande var bra, otroligt vackra balladen Stories där Tom Englunds röst svävar fram i det närmaste besjälad, och Dandelion Cipher med mycket fint riffande från Henrik Danhage.

Och då kan jag säga att dessa låtar inte är de starkaste på plattan, ja inte ens duetten med James LaBrie från DREAM THEATER – The Beholder kvalar in här. Istället tycker jag att bandet låter som allra bäst i exempelvis Absence Of Sun som har ett oerhört fint pianointro från Rikard Zander vars insats på “Escape Of The Phoenix” är en starkt bidragande faktor till att den här skivan är så episkt bra. Hans spel förstärker prick allt som det övriga bandet gör. Just Abscence Of Sun lyfter till den yttersta stratosfären inte minst i den mäktiga refrängen.

Jag känner att jag också ska nämna kompet med trummisen Jonas Ekdahl och Johan Niemann som inte bara driver musiken framåt, de gör det som ett samspelt instrument. Kolla bara in titellåten så kommer ni få ett fint exempel på inte bara hur EVERGREY låter när de tänder på alla cylindrar, utan också på hur ett komp låter när det klaffar fullständigt.

“Escape Of The Phoenix” är som ni förstår en drömlikt bra skiva, så pass bra att jag inte tvekar att skriva att det är EVERGREYs hittills bästa platta i karriären. Kolla in den.

Cult Of Luna – The Raging River

ARTIST: Cult Of Luna
TITEL: The Raging River EP
RELEASE: 5/2 2021
BOLAG: Red Creek

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Temaalbum är vi vana vid att CULT OF LUNA ofta bjuder på. Och visst finns det ett sorts tema även på ”The Raging River”, i albumtitel och låttitlar med den vilda älven, broarna och vågorna. Dock inte egentligen i lyriken som helhet som på vissa av bandets tidigare album, även om texterna rör sig någonstans inom samma mentala landskap. Starkast på albumet är de likaså tyngsta spåren, inledande Three Bridges och avslutande Wave After Wave.

Bandet envisas med att kalla det här en EP fast längden gott och väl håller albumstandard. Varje spår är en egen musikalisk enhet, en hel liten resa i CULT OF LUNAs landskap. ”The Raging River” är fint konstruerat med de längsta och tyngsta spåren omgärdande de lite – vill verkligen säga lite – luftigare låtarna. Och i mitten ett lätt och kort stycke. Men det är något galet här, eller hur?

”Alla” älskar Mark Lanegan, alla älskar hans röst och jag har förstått att Johannes Persson länge velat ha ett samarbete för att få Lanegans sång på en CULT OF LUNA-låt. Och jodå den är fin den rösten, här i ett fint litet stycke, men jag förstår ändå inte riktigt hur det är tänkt. Vad har denna röst och detta spår på en CULT OF LUNA-skiva att göra? En kan tycka att både råkost och gräddbakelse är gott men det betyder inte att de ska blandas. Inget fel med experiment och kontraster ibland, tänker på bandets oerhört lyckade samarbetet med Julie Christie för några år sedan, men här känns det bara malplacerat.

Våg efter våg med CoLs tunga driv böljar in innanför bröstbenet, inte bara i låten med namnet Wave After Wave, och det är ibland nästan svårt att säga var den ena vågen börjar och den andra slutar. På ett bra sätt. Förutom då det lilla ”störande momentet” i mitten, Lanegans dröminspel. I övrigt ett nästan perfekt litet album.

Oceans Of Slumber – Oceans Of Slumber

ARTIST: Oceans Of Slumber
TITEL: Oceans Of Slumber
RELEASE: 4/9 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

OCEANS OF SLUMBER är ett band som vi har följt på redaktionen sedan bandets andra skiva, “Winter” kom ut 2016. Vi skrev också om förra skivan “The Banished Heart” som kom 2018 och det är ett band som vi genomgående har gett höga betyg.

Med senaste självbetitlade skivan som släpps på fredag, var därför förväntningarna högt ställda, och som ni förstår på betyget är detta inte en skiva som gör mig besviken. Faktum är att detta är bandets bästa platta, hittills.

Att ett band ger ut självbetitlade skivor brukar även det betyda att det är något speciellt som vankas även ifrån bandets egen synvinkel, och jag tror att både de omständigheter som råder i världen och de förändringar som har skett inom bandet de senaste åren har påverkat hur skivan är och min uppfattning av den.

Sångerskan Cammie Gilbert och trummisen Dobber Beverly är kvar sedan gammalt, men nya i bandet är keyboardisten Mat V. Aleman, gitarristerna Jessie Santos och Alexander Lucian (även sång) samt basisten/sångaren Semir Özerkan. Samtliga nya medlemmar, upplever jag, har gjort att OCEANS OF SLUMBER har kunnat växla upp från en redan hög växel och lägga till ytterligare aspekter till sin progressiva metal. Att Lucian har ett fint growl gör att även detta inslag har tillkommit, vilket jag uppskattar inte minst som en fin kontrapunkt till Cammie Gilberts rensång. Har man lyssnat på bandet sedan innan så vet man att detta är inte ett gäng som  håller igen, vare sig när det gäller de emotionella aspekterna  eller olika musikaliska krumsprång. Fastän “Oceans Of Slumber” är en skiva som ställer krav på att ge plattan tid så lyckas bandet hålla skutan på rätt köl.

Ofta samsas olika intryck i samma låt – The Adorned Fathomless Creation är ett bra exempel på detta. Growl, death metal mangel, sväng och episk rensång ryms utan minsta bekymmer inom låtens ramar. Eller To The Sea som har seglat upp som en favorit, och som mest kan beskrivas som en skruvad och vindlande shuffle med stor känslomässig pondus.

OCEANS OF SLUMBER som redan tidigare kändes som ett band som sannerligen hade mycket att komma med visar med “Oceans Of Slumber” att det fanns ytterligare att ösa på med. Att låtskriveriet här tas till ytterligare en nivå där det slitna uttrycket att summan blir större än de enskilda delarna faktiskt känns helt adekvat att använda när det gäller den här skivan.

Jag vågar redan nu påstå att “Oceans Of Slumber” kommer att finnas med på min årsbästalista över 2020. Kolla in den.