Etikettarkiv: progressive metal

Protest The Hero – Palimpsest

ARTIST: Protest The Hero
TITEL: Palimpsest
RELEASE: 19/6 2020
BOLAG: Spinefarm

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag är övertygad att alla som beskådat PROTEST THE HERO live kan säga att kanadensarna inte är ett band som håller igen, varken i sin musik eller sitt sätt att framföra denna live. Och att det kostar på är sångaren Rody Walker ett levande bevis. Hans röst var, som många av er säkert vet, på väg att fullständigt haverera om han inte tog en rejäl paus från att sjunga. Om det ens skulle komma ett nytt album från bandet var därför inte helt säkert, och det är därför dubbel glädje att vi har “Palimpsest” och att den är så makalöst bra som den är.

“Palimpsest” är ett väldigt episkt album i ordets allra bästa bemärkelse. I vid mening handlar texterna på plattan om begreppet “storhet” och vad detta kan betyda. Skivan skrevs till stora delar för tre år sedan precis efter det att Donald Trump hade tillträtt som U.S.A.s president och dennes numera vitt kända slogan Make America Great Again är uppenbarligen något som triggade PTH som alltid har varit ett politiskt intresserat och insatt band, men skivan tar också upp andra aspekter av storhet i den amerikanska erfarenheten – den nästan gastkramande skönheten i landet som har tagit andan  ur så många, innovationsskickligheten och drivet. Tro nu inte att “Palimpsest” är en tråkig skiva att lyssna på, om ni skulle vara tveksamma till att lyssna på skivor med annat lyriskt innehåll än texter om zombieapokalypser, inre demoner eller döden – PTH lyckas som vanligt att göra sången till ett väl integrerat instrument som alltid förstärker de instrumentella delarna av musiken.

Och om ni tycker att progressiv mathcore är en alltför teknisk subgenre med sina riffkanonader och interlockande trummor så är PTH ett band att kolla in. Visst, bandet är tekniskt skickligt, och “Palimpsest” är en skiva som bjuder på helt suveräna uppvisningar i detta. Samtidigt finns här väldigt vackra passager som fullständigt tar andan ur mig, och det tekniska spelet är inte bara där för att det så ska vara – PTH är mer än någonsin på banan i att skriva minnesvärda låtar. I denna meningen är “Palimpsest” ett mäktigt mästarprov i stort sett genomgående. The Migrant Mother har ett underbart driv med mycket tvåtakt, och samtidigt ett storslaget anslag med en helt episk refräng där Walker släpper på sina bromsar nästan helt oreserverat. Just det fina samspelet mellan skivans olika element gör att “Palimpsest” aldrig blir tråkig att lyssna på – jag uppskattar till och med de korta, tre till antalet, pausstyckena som jag tycker både avdelar och sammanbinder skivan på ett finfint sätt. De är dessutom oerhört vackra.

“Palimpsest” är PROTEST THE HEROs hittills bästa platta, inte bara för att låtarna ligger på en sådan sinnessjukt hög och jämn nivå, utan också för att det är den skiva i bandets diskografi som låter bäst. Produktionen är en ren dröm – organisk och kraftfull – men samtidigt väldigt välbalanserad.

Jag är väldigt övertygad om att “Palimpsest” kommer att vara en av skivorna som är med i racet om placering på årsbästalistor när 2020 ska summeras. Kolla in den.

Caligula’s Horse – Rise Radiant

ARTIST: Caligula’s Horse
TITEL: Rise Radiant
RELEASE: 22/5 2020
BOLAG: Inside Out Music

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om ni som jag gillar djent i samma anda som TESSERACT, fast med mer progressiva inslag, då är australiensiska CALIGULA’S HORSE ett band att kolla in. “Rise Radiant” är bandets femte platta, och efter den verkligt massiva kreativa topp som bandet nådde på föregående plattan “In Contact” var jag mycket intresserad av att se om bandet tre år senare kunde leverera en skiva på samma verkshöjd.

Svaret är både ja, och nej. Det finns några riktigt imponerande låtar på “Rise Radiant” som får sinnet att sväva fritt och tyngdlöst, men också en del riktiga tempo- och intensitetssänkande låtar som drar ner intrycket.

Men det börjar bra. Inledande The Tempest är en av de bästa öppningslåtarna jag hört i år. Det svänger som satan, och det finns ett bra driv som sångaren Jim Gray verkligen matchar. För övrigt är jag djupt imponerad av hans insats på skivan. Att bandet dessutom följer upp inledningen med två låtar som tar svänget till än mer imponerande nivåer – Slow Violence och Salt – gjorde att jag i stort sett var beredd att plocka fram de höga betygen direkt. CALIGULA’S HORSE visar här på hur verkligt imponerande väl genomtänkt och genomarbetad musik de är kapabla till. Men detta momentum bromsas alltför effektivt in av Resonate som är ett bottennapp av så episka proportioner att det är rent bedrövligt.

Bandet återhämtar sig till viss mån i efterföljande Oceanrise, men det märks att de kämpar i uppförsbacke. Tur då att avslutande trion låtar, Valkyrie, Autumn och The Ascent ser till att “Rise Radiant” avslutas på ett ganska starkt sätt.

Sångaren Jim Gray imponerar genomgående som sagt, och det gör även hans medmusikanter. Trummisen Josh Griffin och basisten Dale Prinsse skapar i stort sett ett eget instrument som antingen backar upp gitarristerna Adrian Goleby och Sam Vallen eller skickligt kontrapunkterar gitarristernas spel, som emellanåt verkligen sätter känslorna i brand.

Lika bra som “In Contact” är “Rise Radiant” inte, men ibland snuddar den vid samma genialitet som den skivan har. Bara det gör att jag tycker att ni ska kolla in den här plattan.

The Third Grade – Of Fire And Ashes Pt.II

ARTIST: The Third Grade
TITEL: Of Fire And Ashes Pt.II
RELEASE: 20/3 2020
BOLAG: Art Gates Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Spanska THE THIRD GRADE (fruktansvärt bandnamn, jag kan bara tänka på skolans indelning i årskurser), vill mycket med sin progressiva metal. Och de är duktiga på sina instrument, vilket ju är en startpunkt när det gäller den här typen av musik. Men rent låtmässigt så känns detta som tusen andra band jag har hört från förr. Här finns lite DREAM THEATER, NIGHTWISH och lite GENESIS. Kan man bortse från att THE THIRD GRADE inte är ett dugg originella så kan man gilla “Of Fire And Ashes Pt.II” ganska mycket – det strösslas med fina insatser på samtliga instrument, produktionen är bra och väl avrundad och stundtals glänser THE THIRD GRADE verkligen. Hade de gjort den här skivan för 20 år sedan så hade folk trillat av stolarna – nu blir det godkänt, men inte så mycket mer.