Etikettarkiv: Progressive technical death metal

Fractal Universe – Rhizomes Of Insanity

ARTIST: Fractal Universe
TITEL: Rhizomes Of Insanity
RELEASE: 2019
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

För att vara ett progressivt tekniskt death metalband så är FRACTAL UNIVERSE ett band som verkligen ser till att det finns dynamik och rikligt med melodiska inslag som gör att jag som lyssnare känner mig väldigt väl omhändertagen när jag lyssnar på “Rhizomes Of Insanity” som är bandet andra platta.

Det har skett en ganska stor utveckling från debuten “Engram Of Decline” som kom för 2 år sedan, inte minst vad gäller ljudbilden. Debuten var nästan ogenomtränglig i sin produktion, medan “Rhizomes of Insanity” verkligen har en helt ljuvligt organisk produktion. Jag älskar hur Hugo Florimond och Vince Wilquins gitarrer låter och att bandet har den goda smaken att släppa fram Valentin Pelletiers bas är bara att applådera, plus att Clément Denys trummor låter som om de bor inne i hörselgångarna.

Men en produktion av gudars rang gör ju inte automatiskt en skiva bra. Desto trevligare att kunna konstatera att FRACTAL UNIVERSE verkligen kan skriva låtar som sannerligen får mig att undra hur det ska gå för bandet i framtiden då de redan nu skriver låtar som har fått mig att spela varv på varv av skiva nummer två.

I bandets verktygslåda ryms inte bara tekniskt rens, stämning, lysande growl/rensång, men också en satans känsla för sväng. Lyssna bara på A Reality To Foreclose som verkligen har satt sig i skallen under den gångna veckan.

“Rhizomes Of Insanity” är en skiva som har kämpat om uppmärksamheten med NUMENOREANs “Adore” under den gångna veckan, och gjort det med den äran – varje gång jag spelat “Rhizomes…” så har det aldrig varit en enstaka spelning, utan snarare 3. Så pass bra är den nämligen. Det är inte bara det att FRACTAL UNIVERSE kan sin historia och rikligt strösslar influenser från DEATH, CYNIC men också DARKANE, utan också ser till att aldrig tappa sin egen identitet och sin vision. Allt detta gör att “Rhizomes Of Insanity” är en oerhört imponerande skiva. Kolla in den.

Hannes Grossmann – The Crypts Of Sleep

ARTIST: Hannes Grossmann
TITEL: The Crypts Of Sleep
RELEASE: 2016
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är inte svårt att tycka om Hannes Grossmann – en trumslagare som har satt sitt avtryck i band som NECROPHAGIST, OBSCURA, BLOTTED SCIENCE och senast i alldeles utmärkta ALKALOID vars “The Malkuth Grimoire” från 2015 tog förstaplatsen på min årsbästalista.

“The Crypts Of Sleep” är inte en speciellt ny skiva, den kom i början av september, men jag känner ändå att jag vill skriva om den då den är alltför bra för att inte få all den uppmärksamhet jag tycker den förtjänar.

Det som är det bästa med Hannes Grossmann är att han visserligen är en superteknisk trumslagare, men detta blir inte det viktigaste för honom att visa upp. För visst blir jag imponerad av de mer än fläskiga fillen, blastbeatsen och tekniken, men jag blir än mer imponerad av låtskrivartalangen som Grossmann i all evidens lägger fram på ett ytterst övertygande sätt.

Om ni lyssnade på första soloskivan – “The Radial Covenant” – kommer ni känna igen er. Här på “The Crypts Of Sleep” har han fått till än mer stringent skrivna låtar. I stort sett hela skivan är en enda lång triumfparad av musikalisk mumma som får mig att studsa till av häpnad och glädje.

Fina Hail Satan med sin monumentala tyngd och krossande refräng, rent geniala Oceanborn med sitt ystra sväng och avslutande kolosserna Beyond The Boundaries Of Death och Anima Inferna är dock låtar som sticker ut lite extra.

Produktionen är helt underbar. En frisk jordighet i hur trummorna låter är extremt uppfriskande. Gitarrerna och basen kommer fram helt ypperligt. Och framför allt – allt är positionerat så att det bildar en helhet där de individuella delarna aldrig skiner på någon annans bekostnad.

Gillar du smart, genomtänkt och extremt uppiggande progressiv teknisk death metal så har du redan koll på Hannes Grossmann. Alla andra: kolla in för helvete.

Obscura – Akróasis

AkróasisARTIST: Obscura
TITEL: Akróasis
RELEASE: 2016
BOLAG: Relapse

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ordet akróasis kommer från grekiskan och betyder ungefär föreläsning. Och visst är det väl lite det vi som lyssnare förväntar oss av Steffen Kummerer och hans medmusikanter? Allt sedan debuten “Retribution” för ett decennium sedan har OBSCURA satt en ära i att lira tekniskt komplicerad death metal, och har gjort det med en verkshöjd som imponerar.

Ni som har följt zinet ett tag vet kanske med er att jag har en käpphäst vad gäller teknisk dödsmetall? Den går i korthet ut på att det gäller att bandet ifråga är kapabla att skriva verkligt bra låtar och inte som den stora majoriteten av banden i denna upptröskade fora visar på den förbryllande spelskickligheten som är en förutsättning till att alls räknas till denna subgenre.

Har ni lyssnat på OBSCURA innan så vet ni att det spelar ganska liten roll vilka förutom Kummerer som är med – det är gitarristen/vokalisten som är primus motor och den som ansvarar för komponerandet. Och han kan sitt hantverk.

Riffen – den ack så springande punkten – är rätt avvägda från snårigt brötiga till att faktiskt ha en tanke. Kummerer är skicklig på att variera sig och ställer gärna svårt meckiga riff bredvid relativt simpla (om uttrycket tillåts)för att driva låtarna framåt. Öppnaren Sermon Of The Seven Suns är ett talande exempel på detta som trots att låten är över sju minuter lång inte känns överlastad trots vissa utsvävningar från bandlösa basisten Linus Klausenitzer.

I vissa låtar sticker gitarrspelandet ut lite extra. Lysande Ten Sepiroth har ett ärkehärligt driv och ett gitarrspel som fullständigt glöder emellanåt och skönt skruvade Fractal Dimension vars solopartier får mig att spontant brista ut i yster ringdans runt soffbordet.

Ljudbilden är förvånansvärt organisk och tilltalande för att vara den här typen av musik. Relativt nytillkomne trummisens Sebastian Lanser trummor låter verkligen som trummor och risken för att få gitarrerna i det närmaste nerkörda i hörselgångarna i komprimerad form undviker bandet bra.

“Akróasis” visar att OBSCURA klarar av att bibehålla samma höga kvalitet på låtskriveri, utförande och den vanskliga balansgången att appellera till subgenrens purister samtidigt som de inte skrämmer bort nyfikna intressenter. Imponerande.