Etikettarkiv: shoegaze metal

Vægtløs – Aftryk

ARTIST: Vægtløs
TITEL: Aftryk
RELEASE: 2 februari 2024
BOLAG:  Remparts Productions + 45 andra bolag världen runt

BETYG: 10/10
SKRIBENT: Amelie

Med låttitlar som ”Ingenting kan forhindre at små struber skælver en forårsnat” och ”Først da vi bar din kiste, gik det op for mig, hvor meget tungt du skulle igennem, før du blev så let” uppstår vissa förväntningar. Pretentiöst? Javisst, verkligen – vilket naturligtvis enbart är något väldigt bra, att ha höga pretentioner när man har styrkan att genomföra det man föresatt sig. Och det har VÆGTLØS i sitt oemotståndligt känslostarka debutalbum.

Lyriken kretsar genomgående kring döden, sorgen, smärtan hos den som är kvar. Om det avtryck en människa gör i världen, stort eller litet, det som finns kvar efter oss då vi lämnat livet. Bland de vackraste stroferna finns, utöver de båda spårtitlarna ovan, också kärleksmättade rader som;

Dine børnebørn bærer det bedste fra dig
Vi er aftryk af dig  / … /
Jeg vil dø for at se dig sammen med dem

Eller det vackert sorgsamma i detta;

Jeg håber, du ved, hvem du var, da dit hjerte stoppede brat
4 mennesker til din begravelse
2 af pligt, 2 kom for sent
Er det aftryk, du har sat på jorden

Musiken då? Stilla, mäktigt kraftfull, perfekt för lyriken. Genremässigt svårbestämt, jag vill kalla det black metal med mycket atmosfär och känsla. Någon recensent har nämnt doom. Metal Archives säger ”Atmsopheric Post-Black Metal/Shoegaze”. Må vara, jag tror ni förstår vartåt det lutar i varje fall. Vokalisten Troels H. Sørensen sjunger/skriker sig hjärtat ur bröstet. Musik, sång och lyrik berör lika starkt varje gång jag lyssnar på albumet, också min strube skælver, bröstkorgen drar ihop sig.

Jag vet inte om man behöver ha levt ett tag för att riktigt helt uppskatta den vidöppna smärtan i danskarnas musik. Eller inte. För mig vaknar varje gång känslor och minnen efter egna älskade bortgångna. Djup saknad som känns ännu efter 15 år.

Här kan du lyssna till en underbart seriös, lågmäld och varm intervju med vokalisten i bandet.

”Ta ditt krossade hjärta och omskapa det till konst” som ytterligare en låttitel säger och precis det gör bandet. Tack VÆGTLØS <3

Deafheaven – Infinite Granite

ARTIST: DEAFHEAVEN
TITEL: “Infinite Granite
RELEASE: 2021
BOLAG:  Sargent House Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Huruvida du kommer att tycka om amerikanska DEAFHEAVENs femte fullängdsgiv “Infinite Granite” beror sannolikt på vilka förväntningar du har. Bandets debut “Sunbather” var en råbarkad och relativt hård historia, till fullo med båda benen i black metal-genren. Förvisso var låtarna långa och vindlande, med bandets fantastiska förmåga att varva mer lågmälda partier med crescendon, men ändock: det var blastbeasts och skriksång för hela slanten. En riktigt bra skiva, och sedan dess har bandet utforskat sin låtskrivarkonst samtidigt som man rört sig bort från just black metal. Fortfarande sanna till hur man vill starta lite försiktigt för att bygga upp en spänning i musiken så var förra plattan “Ordinary Corrupt Human Love” en skiva som hade mer gemensamt med exempelvis COLDPLAY än till exempel WOLVES OF THE THRONE ROOM. Mer pop, avskalat och lågmält än skrikande i skogen helt enkelt – utan att känslan egentligen var annorlunda.

Så: var du besviken på just “Ordinary Corrupt Human Love” och tycker att DEAFHEAVEN sålt ut sig för att man utforskar musiken den väg man gör kommer du hata den här plattan. “Infinite Granite” tar nämligen steget fullt ut och lämnar black metal-skogen bakom sig. Fortfarande är bandets musik som att stirra på ett förbipasserande landskap genom rutan när man åker tåg eller buss, men det är avskalat. Indiepop. Gamla band som POPSICLE eller för den delen underskattade THE BEAR QUARTET petar på nostalginerven när man sjunker in i “Infinite Granite”.  Har du inte hört bandet förr eller tillåter dig att lyssna utan förutfattade meningar är det här en fantastisk skiva som växer för varje varv.

Låtar som In Blur, Great Mass Of Colour, The Gnashing eller Neptune Raining Diamonds träffar i hjärtat. Bäst är nog duon Lament Of Wasps och Villain som tillsammans med avslutande Mombasa har mest kvar av bandets gamla shoegaze-black metal i sitt avslutande crescendo, men skivan som helhet är en resa. Kliv på och följ med!

Deafheaven – Ordinary Corrupt Human Love

ARTIST: DEAFHEAVEN
TITEL: Ordinary Corrupt Human Love
RELEASE: 2018
BOLAG: Anti Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Har du någonsin undrat hur det skulle låta om man tonsatte konst? San Fransisco’s DEAFHEAVEN har en alldeles unik förmåga när det gäller att skriva låtar, och jag vill påstå att det kan vara svaret på den inledande frågan. I motsats till Aftonbladet som anser skivan vara motsatsen till glättig så hittar undertecknad en utveckling som gör det här till en solskenshistoria som är perfekt som vandringssällskap. Ta med dig “Ordinary Corrupt Human Love” i lurarna och låt apostlahästarna leda dig så känns det som en vandring i vårsolen. Det värmer ansiktet och känns som om man går mot söder mest hela tiden. En tydlig utveckling jämfört med senaste föregångarna “Sunbather” och  “New Bermuda” är att DEAFHEAVEN visar hur väl de egentligen behärskar konsten att skriva poplåtar. Det luktar nästan BEATLES över vissa delar, om det inte vore för det enkla faktumet att bandet liksom tycks sky det allt för enkla, och gärna följer en alldeles lysande och supereffektiv refräng med lite shoegaze (något de är utmärkta på, kanske till och med i klass med genrens stora stjärnor ALCEST) eller lite blastbeats av klassisk black metal-modell.

Låtar som Canary Yellow, Glint, Near eller Worthless Animal kunde i händerna på en pengasugen producent förvandlas till en lite styggare version av COLDPLAY och sälja för miljoner. När bandet gör ett samarbete med Chelsea Wolfe på Night People så inser man att de nästan lika gärna skulle kunna få en artist som Pink på kroken om de ville, och sen sälja platina och leva ett liv i sus och dus. Det är bara det att det liksom inte ligger i DEAFHEAVENs natur. De är svåra, de går sin egen väg, och de skapar stundtals genialisk musik som är svår att ta till sig för att de vill. “Ordinary Corrupt Human Love” må vara den enklaste skivan de gjort att ta till sig, men det betyder inte att den ger från sig sina hemligheter lättvindigt. Personligen är jag inte säker på att jag förstår den helt, men otvivelaktigt finns här såväl kvalitet som integritet.Och den där speciella förmågan att skriva musik som kan ge lyssnaren gåshud. Det räcker långt det…