Etikettarkiv: The Sign Records

Demon Head – Thunder On The Fields

ARTIST: Demon Head
TITEL: Thunder On The Fields
RELEASE: 2017
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

“Thunder On The Fields” av DEMON HEAD från Danmark. Eller, hur det skulle låta om Glenn Danzig söp sig aspackad och käkade wienerbröd samtidigt som han gjorde 70-talsdoom? Frågan är berättigad tycker jag, för det här är en skiva som jag verkligen inte får kläm på. Stundtals är detta rock’n’roll-anstruken doom med dammig produktion som verkligen funkar (som i singeln och bästa låten Gallow’s Omen), men samtidigt väljer man att öppna skivan med Menneskeæderen och då vet jag faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta. Bra är det i alla fall inte, och för egen del helt omöjligt att skaka av sig bilden av just Glenn Danzig på snefylla när jag hör DEMON HEADs sångare Ferriera Larsen gröta sig genom texten.

Och samtidigt kan jag verkligen inte förkasta detta som dåligt, för när de ger sig i kast med nämnda Gallow’s Omen, We Are Burning eller titelspåret Thunder On The Fields så är det faktiskt rätt charmigt. Gitarristerna Gjerluff Nielsen och Gjerlufsen Nielsen (humor!) syr snygga och läckra gitarrslingor som känns lagom ruffiga, och Fuglsang (!) på bas samt Jeppe Wittus (trummor) ligger perfekt i rytmsektionen när det gäller flummet. Och det är lite där man hamnar, det är inte dåligt – tvärtom stundtals riktigt bra! – men samtidigt nästan lite knepigt att gilla det helhjärtat. Older Now, Hic Synt Dracones är väl okej låtar men i sammanhanget lite utfyllnad, och avslutande långa Untune The Sky är en enda lång svepning ut mot slutet. Sen sitter man där och kliar sig i huvudet och undrar…

…var det där bra eller inte?

Siberian – Through Ages of Sleep

ARTIST: Siberian
TITEL: Through Ages of Sleep
RELEASE: 2017
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Det var TYPE 0 NEGATIVE som på ett av sina skivkonvolut hade med frasen “don’t mistake lack of talent for genius”, ett utslag av skön självdistans i deras fall. Att jag nämner frasen här beror inte på att jag ser SIBERIAN som talanglösa, verkligen inte, utan bara som en illustration av att det där med vad som är genialt och vad som bara är …kultursvårt… ibland kan vara en svår gränsdragning.

SIBERIAN rör sig precis i trakterna av den gränsen, och deras nedstämda men samtidigt innerliga musik glider tyst fram och åter över skiljelinjen, likt ett kyligt dimstråk i ett dystopiskt skymningsland. Musikaliskt drar jag vissa paralleller till akter som COLOSSUS, FALLS OF RAUROS, KYLESA, och de gemensamma nämnarna är desperation, nerv, intelligens och en sval svärta. Det som står klart redan vid en första genomlyssning är att detta A) är humörmusik, samt B) musik som inte utgör primärvalet för timmarna i solstolen. Frågan som lever kvar är den redan berörda – hur bra är egentligen Linköpings-sönernas andra fullängdare?

Låt oss till att börja med hålla det enkelt: Skivan är bra. Särskilt om man ger alstret den odelade uppmärksamhet och koncentration det kräver och förtjänar. Låtar som Witness, Axis Mundi, Kingdoms och avslutande Ages of Sleep är samtliga exempel på en riktigt hög högstanivå, och genuint ointressant blir det faktiskt inte någonstans under de nio spårens 38 minuter. Små detaljer som inslaget av svensk sång i Heresy Breath, eller den drömska kören mot slutet av Dirge, håller intresset vid liv även under de spår som inte sluggar med fullt samma kraft som topparna.

Den där kvalgränsen till genialitet är dock fortfarande svårbedömd. Där COLOSSUS “Wake” är en skiva (inom skapligt samma genre) som tveklöst sätter ner foten i vinnarcirkeln, är juryn fortfarande ute avseende SIBERIAN och “Through Ages of Sleep”. Det är en skiva som från sin nuvarande position precis på gränsen över tid både kan växa till genialitet eller svalna till “bara” bra. Å andra sidan klagar juryn inte alls, för överläggningarna är jäkligt angenäma!

Ett litet PS, förresten, apropå det där med skivkonvolut: Det här omslaget lär finnas med på en del topplistor över 2017 års snyggaste. Min, till exempel.

Svartanatt – Svartanatt

SvartanattARTIST: Svartanatt
TITEL: Svartanatt
RELEASE: 2016
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Roky Erickson…
Roky Erickson…
Roky Erickson!

Nähäpp, Roky uppenbarade sig tydligen inte på magisk väg om man sade hans namn tre gånger högt, ståendes i mörkret framför badrumsspegeln. Det var ju trist… eller, det förutsätter jag att svenska SVARTANATT tycker, då de rimligen lär ha försökt. Jag antar åtminstone detta, givet den uppenbara påverkan kultfiguren har haft på bandets musik. Jag menar, kom igen, lyssna bara på spår som Secrets Of The Earth, Dreams eller Demon – parallellen är given!

Nu är ju detta varken kriminellt eller särskilt oangenämt. ROKY ERICKSON blev kultfigur av en anledning, och den murriga,hest och raspigt framsjungna 70-talsrock SVARTANATT bjuder på är inte så dum den heller. När jag här säger 70-talsrock så menar jag den sorten som (förutom Roky, då) hämtar inspiration från CACTUS snarare än BLACK SABBATH, och skiftet 60-tal/70-tal snarare är skiftet ett decennium senare. Just 60-talsvibbarna är förmodligen tydligast i riktigt fina balladen Thunderbirds Whispering Wind.

Bandets styrka är förmodligen den känsla av autenticitet man lyckas förmedla, både i låtskriveriet som är avskalat och to-the-point utan krusiduller, och i produktionen som är så där genuint varm, lite luddig och lo-fi som om plattan verkligen vore inspelad för  fyra årtionden sedan. Ibland tänker jag att bandet nästan tagit det ett steg för långt, det finns ju faktiskt bättre verktyg idag, men å andra sidan, kul med ett gäng som verkligen håller fast vid sin artistiska vision.

I övrigt är låtmaterialet något ojämnt. De spår jag redan nämnt är alla rätt starka kort, men resterade nummer är något mer på nivån “helt okej, men inget märkvärdigt”.  SVARTANATTs självbetitlade debut är sammantaget ändå en trivsam historia, och som sagt, fans av ROKY ERICKSON lär rimligen ta gästrikarna till sina hjärtan.

Kom igen, vi prövar en gång till!

Roky Erickson…
Roky…