ARTIST: Arch Enemy
TITEL: Deceivers
RELEASE: 12/8 2022
BOLAG: Century Media
BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch
Det verkar, banne mig, som om vi är inne i en mäktig våg av svensk melodisk death metal där band inte bara vilar på tidigare lagrar, utan ser till att växla upp ganska rejält. Amelies recension av THE HALO EFFECTs ”Days Of The Lost” talar sitt tydliga språk. Och så har vi ARCH ENEMY, ett band som har en hel del mycket bra musik i sin bakkatalog, men som inte har nått upp till verkligt relevanta nivåer på de gångna plattorna ”War Eternal” och ”Will To Power”.
Bandet har lyckats göra enskilt starka låtar som har passat bra in i gruppens setlistor, men på ”Deceivers” lyckas bandet skapa en skiva som i både sina enskilda beståndsdelar och som helhet ligger på en hög och jämn nivå. Betygsåttan ligger faktiskt snubblande nära en nia. Jag har inte lyssnat så mycket på en enskild ARCH ENEMY-platta sedan ”Wages Of Sin” kom 2001 och även om jag dyrkade ”Rise Of The Tyrant” så är ”Deceivers” en av bandets absolut bästa skivor i karriären.
Alissa White-Gluz gör sin bästa sånginsats sedan hon kom in i bandet. Hennes growlkapacitet är ju välkänd sedan innan, och vi som lyssnade på henne när hon sjöng i THE AGONIST vet hur bra hon är på rensången också. Growlet dominerar, men hon får tillfälle att visa sin sinnessjuka bredd i en låt som inledande Handshake With Hell.
Ska vi prata lite om gitarrspelet? Såklart ska vi det. I ett band där Michael Amott och Jeff Loomis tar så pass stor plats och har så tung betydelse vore det kardinalfel att inte nämna gitarrspelet. Dessa gitarrfantomer har ju tidigare visat att de sannerligen kan lira gitarr, men nu når deras samspel helt otroliga nivåer. Riffen ligger på rent magiska nivåer – stundtals (äh, vem driver jag med – mest hela tiden) drar gitarristernas dyrkan för IRON MAIDEN in i deras gitarrspel. Gör detta någonting? Nä, fan heller! Med låtar som ligger ruggigt nära toppkvalitet i sin egen rätt är detta bara en helt underbar krydda som ger skivan ytterligare dimensioner.
Faktum är att det var längesedan jag lyssnade på en skiva inom den melodiska dödsmetallen som så tydligt håller sig till genrens förväntningar och ändå lyckas andas liv in i en genre som annars kan tyckas förstockad och daterad. ”Deceivers” fullständigt bågnar av ett helvetiskt driv och en hunger som är påtaglig. Frågan vi bör ställa oss är om bandet någonsin varit bättre?