ARTIST: Blackbraid
TITEL: Blackbraid II
RELEASE: 7/7 2023
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

I en av de mest olyckliga krockarna i Copenhells historia spelade BLACKBRAID, det kanske hetaste namnet inom black metal just nu, samtidigt som jag var och kollade på GAEREA. På flera ställen kunde jag läsa om vilket otroligt bra spelning som Sgah’gasowáh med band gjorde på Pandemonium, och det är bara att beklaga att just den där gången var man tvungen att välja.

BLACKBRAID har minst sagt haft en karriär som har antagit kometliknande hastighet. Detta enmansprojekt startade i februari 2022, och redan i höjd med första skivan ”Blackbraid I” var hypen stor. Att skiva nummer två kommer mindre än ett år efter debuten, samtidigt som bandet turnerar är ruggigt imponerande.

Och det är förresten inte bara inom scenen som Sgah’gasowáh et cohortes drar till sig uppmärksamheten. Så sent som tidigare i veckan läste jag en lång intervju med huvudpersonen i New York Times. 

Det hör ju inte direkt till vanligheterna att det skrivs om black metal i en av världens största dagstidningar, och det hade det kanske inte gjort om inte faktum varit att Sgah’gasowáh är Native American från Adinrondackbergen.

Denna identitet kommer fram mycket tydligare på ”Blackbraid II” än på debuten, som andades så otroligt mycket av WOLVES IN THE THRONE ROOM och AGALLOCH (inte för att detta på något sätt störde) och precis som ”Blackbraid II” inte vräker på med traditionella instrument i någon högre utsträckning. Det gör, i alla fall för mig, att BLACKBRAID känns både hemtamt, men också som att det finns andra element här som skiljer bandet från i alla fall den skandinaviska scenen.

Med tanke på den hype som BLACKBRAID rönte redan för ett år sedan, och att skiva nummer två kommer så pass raskt marscherat är det kanske befogat att ställa sig frågan, håller den? Med tanke på att ni har sett betygsåttan om ni läst så här långt så kan vi ju sluta oss till att jag tycker det. ”Blackbraid I” tycker jag mycket om, så pass att jag tycker att den är för kort, haha! Några sådana farhågor går inte att ha kring ”Blackbraid II” som klockar in på över en timme i speltid, där en försvarlig del upptas av mastodontartade – och otroligt förträffliga – Moss Covered Bones On The Altar Of The Moon och A Song Of Death On Wings Of Dawn som ligger rakt efter varandra. Intensiteten och närvarokänslan i framför slutet på den senare dängan är helt magisk. Sgah’gahsowáh är inte bara en helvetiskt skicklig kompositör, han sjunger så ruggigt imponerande att jag stundtals baxnar, inte minst i dessa låtar.

”Blackbraid II” är en skiva som kommer att få ytterligare försvarligt med speltid framöver. Den känns så fruktansvärt äkta, innerlig, allvarlig och – viktigt – triumfatorisk i sin återklang av den minst sagt blodiga historien som Native Americans har tvingats utstå, och fortfarande utstår på många ställen. Inte minst känns ”Blackbraid II” som en otroligt väl balanserad, väl producerad och på väldigt många ställen episk skiva. Kolla in den!