ARTIST: An Abstract Illusion
TITEL: The Sleeping City
RELEASE: 17/10 2025
BOLAG: Willowtip

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

”The Sleeping City” är en skiva jag både sett fram emot, men också bävat inför att ta mig an lyssningen av. Det har, såklart, att göra med att jag 2022 satte ”Woe”, bandets förra skiva, högst upp på årsbästalistan, och drämde i med en betygsnia av skivan. 

Kunde bandet lyckas med en liknande bedrift var, tyckte jag själv, en befogad fråga. Som ni ser på betyget så tycker jag lika mycket om ”The Sleeping City”, och den är i allra högsta grad med i racet om en plats på årsbästalistan.

Att de smakprov som bandet släppte från skivan innan releasen var – milt uttryckt – låtar som fick mig att salivera i förväntan. Både No Dreams Beyond Empty Horizons och Emmett är riktigt bra låtar, men jag tycker att det finns musik  på skivan som slår dessa låtar med råge.

Och det börjar direkt med Blackmurmur. Maken till öppningslåt, måste jag säga. Inte bara att uppbyggnaden i låten är rent magnifik, mäktigheten, skönheten som löper igenom låten är så hänförande att jag de första gångerna jag lyssnade på låten blev snurrig av glädje.

Att An Abstract Illusion kan sina melodiska grepp, ja, det är tydligt genom hela skivan. Men det är inte en skiva som vilar bara på detta fundament. Inledningen till Like A Geyser Ever Erupting  får stressen att slå till – det känns som om bandet vill skapa en känsla av att rusa fram emot en annalkande katastrof – och det lyckas de väldigt väl med för det känns som om jag kastas fram varje gång jag lyssnar på låten.

Att bandet inte är rädda att bredda sina uttryck från tidigare skivor är tydligt. När sången drar igång i Frost Flower börjar jag tänka på sångerskan i London Grammar, Hannah Reids, frasering och det är inte alls menat som kritik, snarare tvärtom.

An Abstract Illusion har uppenbarligen ställt krav på sig själva – då kan jag leva med att ”The Sleeping City” är en skiva som ställer krav på lyssnaren. Med sju låtar, och en speltid på hela timmen blir det en tornado av intryck som pockar på uppmärksamheten. Jag känner inte att jag på långa vägar är färdig med den här skivan, trots 40-talet lyssningar – och jag upptäcker fortfarande grejer som jag upplever som nya vid varje lyssning.

Att Karl Westerlund (bas, gitarr, låtskriveri och text), Robert Stenvall (sång och keyboards), Christian Berglönn (sång) och Isak Nilsson (trummor och bakgrundssång) är skickliga instrumentalister är såklart en faktor som spelar in. Men det är precis som med den mesta inom både genren och metal i stort – detta ses mest som en given grej. Att skriva bra låtar som skapar en helhet inte bara i sig själva, utan på en hel skiva, det är något helt annat. ”The Sleeping City” lyckas med bravur med detta. Kolla in den.