Det har gått fyra år mellan ”Colossal” och bandets tidigare album ”Necro Sapiens”. Av flertalet lyssningar att döma, har det säkert givit bandet tid att tänka över och arbeta med sin musik. BAEST tar ut svängarna på ”Colossal” och kanske blir albumet en vattendelare för fansen.
I inledande låten Stormbringer flirtar gitarristerna tydligt med arenarocken från 80-talet. Att de influerats av bl.a. Eddie Van Halen och K.K. Downing råder det ingen tvekan om. Men så fort dubbelkaggarna och Simon Olsen’s rossliga stämma drar igång så känner vi igen BAESTS pansarvagnsdöds.
Singeln King of the Sun tycker jag är skivans starkaste komposition. Här har bandet skrivit en snygg låtstruktur med intressanta riff och flera hookar. Gästsången av Jesper Binzer (D-A-D) höjer låten ytterligare.
Rockdriv ligger som grund i låten Imp of the Perverse och är en av albumets doomiga låtar. Bryggan intill refrängen är mäkta snygg medan verserna är lite smått tråkiga. Även här är det vokalistens rossliga stämma som håller dödskänslan kvar i låten.
Låten som består av mest dödsmetal är Mouth of the River. Den smäller igång med snabba dubbelkaggar och ett snyggt bisvärms-riff. Bara att höja näven och mosha med.
I många fall kan det vara ett dilemma att utveckla sitt sound. Alla fans är inte för förändring medan man som band kan ha en hunger efter att utvecklas för att inte stagnera. Med ”Colossal” tar BAEST ut svängarna och sitter inte kvar och spelar samma riff som tidigare. All heder till dem, men låtmässigt faller det inte väl ut hela tiden.
ARTIST: Blackbraid TITEL: III RELEASE: 8/8 2025 BOLAG: Egen utgivning
BETYG: 8/10 SKRIBENT: Martin Bensch
Ytterligare en betygsåtta hamras in. Det är svårt att inte baxna vid den ytterst habila verkshöjden som Blackbraids upphovsman Sgah’gahsowáh lyckas hålla även på skiva nummer tre.
”III” fullständigt osar av kreativ skaparkraft som, även om här finns dippar, lyckas försätta mig i känslotillstånd av oerhörd tillfredsställelse.
Precis som på föregångsplattan ”II” som jag också skrev om, är ”III” ligger låtmaterialet på en riktigt hög och framför allt jämn nivå. De enda styckena som jag tycker är fullständigt onödiga är inledande Dusk (Eulogy) och The Earth Is Weeping som jag lyssnade igenom kanske tre gånger mest för nyhetens behag men som jag sedan har tryckt förbi de efterföljande lyssningarna. Och så Fleshbound som egentligen inte är en dålig låt, men vars placering är en smula olycklig. Jag återkommer till det.
Jag skulle också kunna skriva om att även om låtarna är av karaktären att jag hemskt gärna lyssnar på dem om och om igen så finns det inte mycket av utveckling mellan skiva två och tre. Det är fortfarande fokus på att skriva och framföra atmosfärisk black metal med tydlig inspiration från både den svenska och norska scenen. Absolut inget fel i det, och det känns fortfarande som att musiken framförs på ett oerhört innerligt och nästan hudlöst uppriktigt sätt.
I låtar som Tears Of The Dawn och Wardrums At Dawn On The Day Of My Death samt den rent episka And He Became The Burning Stars sätts nästan själva verkligheten i känslomässiga darrningar. And He Became…har ett sanslöst driv och ett sväng som det är omöjligt att inte gillar. Den tar dessutom musten ur en på ett påtagligt sätt. Därför hade jag önskat att detta hade varit skivans avslutande låt – den ligger ruggigt nära hur jag känner när jag lyssnar på Watains Waters Of Ain – då kanske ni förstår att Fleshbound något förtar känslan av en i stort sett förträfflig skiva?
”III” är en skiva som jag tycker att man ska kolla in. Den visar en artist som fortfarande besitter kapacitet att skapa musik som både kan funka om man är ny inför genren, men också om man uppskattar den sedan tidigare.
Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.
Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: Specter ARTIST: BAD OMENS VALD AV: Amelie
Martin: Alltså jag gillar ju snygga produktioner, men här är det så polerat att det blir löjligt. Generiskt och ja, trist. När band vinnlägger sig om att det ska vara så satans stämningsfullt och det inte blir det så kraschar det med besked. Jag känner inte att jag vill lägga så mycket tid på detta. Iskallt. Fredrik A: Pojkbands-metal om hjärta och smärta. Några “shuggah, shuggah-gitarrer” dyker upp lite här och var men det griper inte tag i mig. Bitvis känner jag mig mest obekväm av att lyssna på detta. Robert: Det är lite poppig shoegazeblack detta. Och det är ganska trevligt, speciellt i stunden – men det fastnar inte, och väcker inte min lust att utforska mer. Rumstemperatur. Fredrik S: Vattenkammad, samtida amerikansk pop-emo-metal med minst lika stort fokus på produktionstekniska effekter och detaljer som på det faktiska låtskrivandet. Eller ja, så är det väl säkert inte – men det känns som det… Refrängen är inte så dum, där dras jag ändå med en smula, och pukorna i breaket är nu en snygg detalj. Men överlag känns detta tämligen svalt och själlöst. Så, ja… svalt.
LÅT: Moth Becomes The Flame ARTIST: VOWER VALD AV: Fredrik S
Amelie: Väldigt trist första minuten, sen blir det… bara ganska trist ett tag. Så slocknar alltihop igen efter ytterligare nån minut. Å så tar vi allt ett varv till – men det blev inte heller roligt. Mycket svalt. Martin: Jag gillar introt, även om jag redan här anar varthän låten kommer barka. Den här typen av musik går det tretton på dussinet av, och det är dessvärre så att VOWER inte lämnar några bestående intryck annat än ett konstaterande att ja, det funkar väl för stunden, men inte så mycket mer. Robert: Det är lite indie-shoegazeblack detta. Och det är ganska trevligt, speciellt i stunden – men det fastnar inte, och väcker inte min lust att utforska mer. Rumstemperatur. Fredrik A: För mig är den låt snarlik Specter av Bad Omens. Sångaren är aningen mer arg. Nej, det kittlar inte alls och jag vill inte lyssna på mer.
LÅT: Maskirovka ARTIST: AMBUSH VALD AV: Fredrik A
Robert: AMBUSH är tillbaka med nytt material, och ska följa upp dunderplattan ”Infidel” från 2020 (som händelsevis tog förstaplatsen på denna skribents personliga topplista det året..!). Det kommer gå galant av de släppta singlarna att döma, och Maskirovka är trots sin titel ingen krigslist – det är the real deal. Hett! Fredrik S: Jag kan generellt vara lite svag för retro-rock, men då mestadels när det osar 70-tal snarare än (som här, tidigt) 80-tal. Här blir det verkligen ingen kärleksaffär, då detta i mina öron är högtravande, sliskigt och pompöst på helt fel sätt, och stryker mig rejält mothårs. De är sin inspirations-era trogna, det får jag ge AMBUSH, men högre temperatur-betyg än kylskåpskallt kan jag dessvärre inte ge dem. Detta går tvärbort. Amelie: Galopp-rock från ett glammigt 80-tal, fast nyskapat 2025 = totalt onödigt. Har fått alldeles övernog av sånt här i mitt musiklyssnande liv. Inte en musikstil som åldrats med värdighet enligt min mening. Iskallt. Martin: Går inte att komma undan från faktumet att jag gillar detta av exakt samma anledningar som en del av redaktionen tycker att detta är iskallt, haha! Sväng och homage till 80-talet, ja det funkar finfint för mig. Att originaliteten drar åt minus, ja det blir ju en naturlig följd av att lira sådan här musik, men hantverket sitter där så till den milda grad att jag har gått omkring och nynnat på låten under en hel vecka. Hett!
LÅT: No Dreams Beyond Empty Horizons ARTIST: AN ABSTRACT ILLUSION VALD AV: Martin
Robert: Det är lite proggig shoegazeblack detta. Och det är ganska trevligt, speciellt i stunden – men det fastnar inte, och väcker inte min lust att utforska mer. Rumstemperatur. Fredrik A: Intressant och underhållande progressiv dödsmetal. När jag lyssnar på låten hör jag likheter med Enslaved och Opeth. Hade jag stött på An Abstract Illusion för 10 år sedan hade jag varit salig. Men efter att ha lyssnat på band i denna genre under längre tid än så, får jag inte upp suget efter mer dessvärre. Amelie: Mörkt och drömmigt i en alltigenom trevlig kombo. Har inget minne av att jag innan detta lyssnat på bandet, även om de uppmärksammats på sajten tidigare. Men det här är riktigt hett och absolut värt att kolla vidare på. Fredrik S: Lång och mångfacetterad historia, där finstämd melankoli varvas med desperat ångest och tämligen brutalt mangel. De allra vänaste bitarna känns ganska slätstrukna, men så fort fernissan skavs av och mörkret får sippra ut är detta ett tämligen vasst bidrag. Partiet som brakar loss efter fyra och en halv av de sju minuterna är mäktigt! Även om detta spår förmodligen inte kommer att återfinnas bland mina absoluta favoriter mot slutet av året, skulle jag ändå säga att det är omgångens vassaste..
LÅT: On Blackened Wings ARTIST: BLOODLETTER
VALD AV: Robert
Fredrik S: Gillar den skramliga energi som bitvis river och sliter lite i trumhinnorna här, även om kombinationen av punkskrammel, harmoniserande gitarrslingor och frenetiskt thrash-riffande bitvis får det att kännas som att låten kämpar med att hitta sin sanna identitet. För att denna anrättning verkligen skulle lyfta hade sången behövt ha lite fler olika växlar/nivåer, det blir aningen för jämntjockt som det nu är. Men låten är alls inte oäven, och som sagt, energin finns där. Ljummet plus. Fredrik A: Till en början får jag Svartkonst-vibbar men snabbt kommer thrashen in i musiken och jag tänker mer på senare skivor från Exodus. Jag fick mer hopp om döds- och black metal när jag såg omslaget till albumet. Kompetent och välspelat men det berör mig inte på djupet. Amelie: Ja, men här har vi fått upp lite tempo i listans urval! Inte oävet detta även om bristande variation och sångarens enahanda frasering nöter ut den första förtjusningen efter några lyssningar. Men absolut behaglig temperatur trots det. Martin: Klart njutbart, bra med bett i riffandet och härligt märlande på ride-cymbalen. Trumspelet sitter som en keps och samspelar fint med riffen så pass bra att jag kan köpa den något stela men habila sången. Bra sväng i mellanpartiet och ett sympatiskt solo gör att låten med lätthet kvalar in i den varmare skalan.
ARTIST: Baest 
ARTIST: 