Listor

Hot or not? – Augusti 2025

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Specter
ARTIST: BAD OMENS
VALD AV: Amelie

Martin: Alltså jag gillar ju snygga produktioner, men här är det så polerat att det blir löjligt. Generiskt och ja, trist. När band vinnlägger sig om att det ska vara så satans stämningsfullt och det inte blir det så kraschar det med besked. Jag känner inte att jag vill lägga så mycket tid på detta. Iskallt.
Fredrik A: Pojkbands-metal om hjärta och smärta. Några “shuggah, shuggah-gitarrer” dyker upp lite här och var men det griper inte tag i mig. Bitvis känner jag mig mest obekväm av att lyssna på detta.
Robert: Det är lite poppig shoegazeblack detta. Och det är ganska trevligt, speciellt i stunden – men det fastnar inte, och väcker inte min lust att utforska mer. Rumstemperatur.
Fredrik S: Vattenkammad, samtida amerikansk pop-emo-metal med minst lika stort fokus på produktionstekniska effekter och detaljer som på det faktiska låtskrivandet. Eller ja, så är det väl säkert inte – men det känns som det… Refrängen är inte så dum, där dras jag ändå med en smula, och pukorna i breaket är nu en snygg detalj. Men överlag känns detta tämligen svalt och själlöst. Så, ja… svalt.

LÅT: Moth Becomes The Flame
ARTIST: VOWER
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Väldigt trist första minuten, sen blir det… bara ganska trist ett tag. Så slocknar alltihop igen efter ytterligare nån minut. Å så tar vi allt ett varv till – men det blev inte heller roligt. Mycket svalt.
Martin: Jag gillar introt, även om jag redan här anar varthän låten kommer barka. Den här typen av musik går det tretton på dussinet av, och det är dessvärre så att VOWER inte lämnar några bestående intryck annat än ett konstaterande att ja, det funkar väl för stunden, men inte så mycket mer.
Robert: Det är lite indie-shoegazeblack detta. Och det är ganska trevligt, speciellt i stunden – men det fastnar inte, och väcker inte min lust att utforska mer. Rumstemperatur.
Fredrik A: För mig är den låt snarlik Specter av Bad Omens. Sångaren är aningen mer arg. Nej, det kittlar inte alls och jag vill inte lyssna på mer.

LÅT: Maskirovka
ARTIST: AMBUSH
VALD AV: Fredrik A

Robert: AMBUSH är tillbaka med nytt material, och ska följa upp dunderplattan ”Infidel” från 2020 (som händelsevis tog förstaplatsen på denna skribents personliga topplista det året..!). Det kommer gå galant av de släppta singlarna att döma, och Maskirovka är trots sin titel ingen krigslist – det är the real deal. Hett!
Fredrik S: Jag kan generellt vara lite svag för retro-rock, men då mestadels när det osar 70-tal snarare än (som här, tidigt) 80-tal. Här blir det verkligen ingen kärleksaffär, då detta i mina öron är högtravande, sliskigt och pompöst på helt fel sätt, och stryker mig rejält mothårs. De är sin inspirations-era trogna, det får jag ge AMBUSH, men högre temperatur-betyg än kylskåpskallt kan jag dessvärre inte ge dem. Detta går tvärbort.
Amelie: Galopp-rock från ett glammigt 80-tal, fast nyskapat 2025 = totalt onödigt. Har fått alldeles övernog av sånt här i mitt musiklyssnande liv. Inte en musikstil som åldrats med värdighet enligt min mening. Iskallt.
Martin: Går inte att komma undan från faktumet att jag gillar detta av exakt samma anledningar som en del av redaktionen tycker att detta är iskallt, haha! Sväng och homage till 80-talet, ja det funkar finfint för mig. Att originaliteten drar åt minus, ja det blir ju en naturlig följd av att lira sådan här musik, men hantverket sitter där så till den milda grad att jag har gått omkring och nynnat på låten under en hel vecka. Hett!

LÅT: No Dreams Beyond Empty Horizons
ARTIST: AN ABSTRACT ILLUSION
VALD AV: Martin

Robert: Det är lite proggig shoegazeblack detta. Och det är ganska trevligt, speciellt i stunden – men det fastnar inte, och väcker inte min lust att utforska mer. Rumstemperatur.
Fredrik A: Intressant och underhållande progressiv dödsmetal. När jag lyssnar på låten hör jag likheter med Enslaved och Opeth. Hade jag stött på An Abstract Illusion för 10 år sedan hade jag varit salig. Men efter att ha lyssnat på band i denna genre under längre tid än så, får jag inte upp suget efter mer dessvärre.
Amelie: Mörkt och drömmigt i en alltigenom trevlig kombo. Har inget minne av att jag innan detta lyssnat på bandet, även om de uppmärksammats på sajten tidigare. Men det här är riktigt hett och absolut värt att kolla vidare på.
Fredrik S: Lång och mångfacetterad historia, där finstämd melankoli varvas med desperat ångest och tämligen brutalt mangel. De allra vänaste bitarna känns ganska slätstrukna, men så fort fernissan skavs av och mörkret får sippra ut är detta ett tämligen vasst bidrag. Partiet som brakar loss efter fyra och en halv av de sju minuterna är mäktigt! Även om detta spår förmodligen inte kommer att återfinnas bland mina absoluta favoriter mot slutet av året, skulle jag ändå säga att det är omgångens vassaste..

LÅT: On Blackened Wings
ARTIST: BLOODLETTER
VALD AV: Robert

Fredrik S: Gillar den skramliga energi som bitvis river och sliter lite i trumhinnorna här, även om kombinationen av punkskrammel, harmoniserande gitarrslingor och frenetiskt thrash-riffande bitvis får det att kännas som att låten kämpar med att hitta sin sanna identitet. För att denna anrättning verkligen skulle lyfta hade sången behövt ha lite fler olika växlar/nivåer, det blir aningen för jämntjockt som det nu är. Men låten är alls inte oäven, och som sagt, energin finns där. Ljummet plus.
Fredrik A: Till en början får jag Svartkonst-vibbar men snabbt kommer thrashen in i musiken och jag tänker mer på senare skivor från Exodus. Jag fick mer hopp om döds- och black metal när jag såg omslaget till albumet. Kompetent och välspelat men det berör mig inte på djupet.
Amelie: Ja, men här har vi fått upp lite tempo i listans urval! Inte oävet detta även om bristande variation och sångarens enahanda frasering nöter ut den första förtjusningen efter några lyssningar. Men absolut behaglig temperatur trots det.
Martin: Klart njutbart, bra med bett i riffandet och härligt märlande på ride-cymbalen. Trumspelet sitter som en keps och samspelar fint med riffen så pass bra att jag kan köpa den något stela men habila sången. Bra sväng i mellanpartiet och ett sympatiskt solo gör att låten med lätthet kvalar in i den varmare skalan.

Listor

Hot or not? – Juli 2025

2 kommentarer

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Scum
ARTIST: Clawfinger
VALD AV: Amelie

Martin: Det enda jag kan sympatisera med här är låtens budskap. I övrigt är detta så iskallt att öronen får frostskador.
Fredrik A: Metal som passar perfekt på förfesten och får igång tempot i en. Till det svängiga machoriffandet en text, som jag tolkar, beskriver ett rövhål (läs: Donald Trump). Men efter 2-3 spelningar av låten på förfesten så räcker det.
Robert: Clawfinger! Jag lyssnade igenom deras ikoniska ”Deaf Dumb Blind” för att försöka få lite sammanhang här, och.. .jodå, det är ju mer eller mindre samma band. Samma lyrik, samma stil. Cudos för att inte ha ändrat sig alls tycker jag. Problemet är kanske att det inte åldrats så där vansinnigt väl, och att jag har ändrats. Det som kändes rebelliskt och finurligt träffsäkert då känns mest ostigt och en aning barnsligt nu. Det är inte ni, det är jag. Så det blir mest ljummet och lite avslaget här…
Fredrik S: Okej, två saker. ETT: Jag köpte ”Deaf Dumb Blind” när det begav sig i mitten på 90-talet. Clawfinger är således kult, och ett band jag vill tycka bra om. TVÅ: utan att bli överdrivet politisk, och med respekt för att vi har åsiktsfrihet i det här landet, så gillar jag verkligen verkligen inte Donald Trump. Således borde den här låten egentligen falla mig i smaken. Men sen är det ju det här med att nivån på lyriken i texten hade fått en genomsnittlig mellanstadie-elev att framstå som denna generations Shakespeare. Det är så erbarmligt infantilt och i outhärdligt komplett avsaknad av minsta spår av verkshöjd, att det är helt omöjligt att inte ta fram skämskudden. Musikaliskt är det väl okej, men helhetsintrycket triggar fight or flight-systemen hårt. Iskallt, dessvärre.

LÅT: Collateral
ARTIST: Blood And Bones
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Det är bara att erkänna, jag hade inte reagerat på den AI-genererade rösten om jag inte sett kommentarer likt Martins först. Kulturupplevelse handlar inte enbart om mottagare, sändaren är en del i helheten och sådant som detta kommer vi få leva med framöver. Jag har många åsikter men inga svar. I övrigt är låten inte alls tokig.
Martin: Tycker ni att detta låter meh? Det är för att detta är delvis AI-genererad musik. Som sådant faller detta totalt för min del. Iskallt med snudd på provocerande uselt.
Robert: Skapligt okej låt stundtals, men… herregud vad själlöst och enligt mallen  Tänkte jag. Sen fick jag se att det är AI-genererad sång, och det känns nästan bra. Hellre att detta kommer från en maskin än från någon av kött och blod,, även om tydligen instrumenten är ”riktiga”. Nja, det faller på att det helt enkelt är för generiskt, ironiskt nog.
Fredrik A: Skön kraftfull refräng men resten av låten går mig förbi. Har hört denna typ av metal till leda. Det krävs mer för att imponera på mig.

LÅT: The Rot Beneath
ARTIST: Grand Cadaver
VALD AV: Fredrik A

Robert: Är ju typ fusk att ta denna låt på Hot or Not. Skitbra såklart, och en dänga som gått ett knippe varv hos undertecknad innan den hamnade på den här listan. Stekhett!
Fredrik S: Stabil och kompetent dödsmetall av den gamla skolan. Lite av en musikalisk kebabpizza, ont om pretentioner och särskiljande drag, men funkar det så funkar det. Vilket det gör i fråga om Grand Cadaver och deras The Rot Beneath, som svänger skönt. God sommarvärme på detta nummer.
Amelie: Säg Mikael Stanne och jag säger: Ja tack, oavsett genre. Fortfarande är Dark Tranquillitys med sin melodiska dödsmetall den form jag föredrar allra mest men både mjukmörka gotiska Cementery Skyline, kompis-retro-bandet The Halo Effect eller, som här, något mer åt ren death metal i form av Crand Cadaver smakar också finfint. Riktigt varmt!
Martin: Svårt att stå emot detta. Ja, jag inser att Grand Cadaver mest är ett band som finns för att medlemmarna ska få lira den här typen av döds. Men när det görs med sådan här kvalitet i hantverket då är det bara ljuvligt. Varmt.

LÅT: Song Of The Cranes
ARTIST: In Mourning
VALD AV: Martin

Robert: In Mourning gör ju aldrig fel, det ska vi nog börja med att konstatera. Sen är frågan: hur mycket rätt gör de? Denna gången en hel massa, speciellt refrängen som kommer in och härjar runt 2-minutersstrecket får mig i att veva runt med högernäven i luften och vilja ha mer. Stekhett även detta!
Fredrik A: Välspelat och vi bjuds på många olika element. Allt från rytmiskt tekniska riff, skönsång, tvåtakt och bra melodier. Efter flera lyssningar har låten växt på mig och jag börjar förstå strukturen. Den utmanar mig på ett intressant sätt och jag blir nyfiken på att lyssna på mer.
Amelie: Småtrevligt men inget jag går i taket för. Sockersött intro och medsångsvänligt, melodiskt growl. Badvattenstemperatur denna heta juli 2025. Ljummet.
Fredrik S: Inte In Mournings allra vassaste vapen, men visst är deras blandning av finstämd melankoli och rivig desperation trivsam även här. Vackert utan att vara insmickrande, mörkt utan att vara otillgängligt. Gott så.

LÅT: Serpent On The Cross
ARTIST: Paradise Lost
VALD AV: Robert

Fredrik S: Vansinnigt elegant intro som fortsätter att växa med varje lyssning, och spåret som helhet känns absolut som klassisk Paradise Lost. Sen hade låten mått bra av lite fler tempo- eller formskiftningar, och sånginsatsen låter i ärlighetens namn en liiiiten aning… trött? Eller ja, för jämntjock, i alla fall. Så någon glödhet temperatur tycker jag kanske inte uppnås. Sen är förstås Paradise Lost även på en ”bara bra” dag en jäkligt kompetent goth/doom-orkester, så mer varmt än kallt, absolut.
Fredrik A: Melankolin har länge varit ledstjärna för detta brittiska gäng och det fortsätter den att vara i bandets nysläppta singel “Serpent On The Cross”. Låten är riktigt bra och den drabbar mig. Det melodiska gitarrspelet till trots, så går fraseringarna rakt in i mig. Melodierna är ljuset som lyser igenom det tunga mörkret. Efter denna singeln har jag höga förväntningar på det kommande albumet.
Amelie: Ja, vad ska man säga? Kunde själv tro att jag nån gång, till slut, skulle tröttna på att höra nytt – som inte låter så nytt det erkänns – från britterna men, nej. Det funkar varenda jäkla gång. Hett som julisolen och självklart omgångens bästa spår.
Martin: Att använda oboe i inledningen är ju bara så bra! Och jag slutar inte att tycka om låten som jag tycker är omgångens starkaste. Fylld med känsla lyckas Paradise Lost övertyga mig om att jag inte bara vill, utan måste, kolla in fullängdaren när den släpps. Hett!

Skivor

The Haunted – Songs Of Last Resort

Lämna en kommentar

ARTIST: The Haunted
TITEL: Songs Of Last Resort
RELEASE: 30/5 2025
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Hand upp ni som ser Adrian Erlandssons plågade ansikte med svetten pärlande framför er när ni lyssnar på ”Songs Of Last Resort”? Mannen som gett den till utseendet plågade tvåtakten en fysisk manifestation lär inte se mindre plågad ut när THE HAUNTED framför material från skivan vi väntat på i åtta år, låt det vara klart.

”Songs Of Last Resort” visar ett band som både söker sig tillbaka till hur de lät i början av sin karriär, och då tänker jag framför allt på ”The Haunted Made Me Do It” och till de band som de själva uppskattar. Ja, jag tänker såklart på SLAYER, haha!

Inledande Warhead och efterföljande In Fire Reborn och konstaterat magiska Death To The Crown är en trio som – parafras på ingång – det sprutar metal om. Riffen är lika feta som småländska isterband och det är sannerligen inte svårt att ryckas med, utan att bandet egentligen kommer med något nytt om det nu var någon som trodde eller ens begärde det. Speciellt inledningen av Death To The Crown är så helvetiskt bra att nävarna knyts i extas varje gång.

THE HAUNTED fortsätter den fina trend som vi återfann på ”Strength In Numbers” . 

Här finns så mycket underbart gitarrarbete från Jensen och Englund som ledigt växlar mellan tungt sväng – en grej som bandet blivit så oerhört bra på – och riff som får det att bränna till i skallen. Lägg till detta en hel del fantastiska melodiska slingor som lyfter låtar från en ”vanlig” låt av bandet till andra nivåer. Att ta tillbaka Marco Aro till bandet har visat sig vara ett magiskt bra grepp – jag gillade hans sång under hans första sejour i bandet, men här svarar han för den starkaste insatsen han gjort överhuvudtaget. Tydlighet, pondus och ett satans självförtroende gör att hans röst glöder rakt igenom skivan. Kolla bara in Unbound eller Hell Is Wasted On The Dead för att inte bara höra en sångare i toppform, utan ett helt band som tänder på alla cylindrar.

Ska jag hitta något att anmärka på så är det avslutande, tillika titellåten som mest känns som en utfyllnadslåt. I övrigt är ”Songs Of Last Resort” en skiva som visar att THE HAUNTED fortfarande är ett band med en fruktansvärt hög motivation att fortfarande göra musik – vi får bara hoppas att det inte dröjer åtta år till nästa skiva.

Worship the Riff!