2015 är lagt till handlingarna, men innan WeRock på allvar tar sig an det nya året så återstår den oerhört grannlaga och (allt som oftast) ljuvt problematiska uppgiften att sammanfatta vilka skivsläpp som var de bästa under 2015. I vanlig ordning får ni förutom respektive skribents topp 10 också en del annan mumma. Vi kör!

Topp 10 skivsläpp

10. “Honk Machine” – IMPERIAL STATE ELECTRIC
Nicke Andersson med manskap gräver på detta fjärde släpp ännu djupare mot rötterna. Här finns vibbar av allt från BEATLES via LYNYRD SKYNYRD till BRUCE SPRINGSTEEN, och det är väl egentligen rock utan prefixet “hård-” före. Det är dock både trallvänligt och träffsäkert, och bara 60-tals-balladen Walk On By är i sig värd en plats på listan.

9. “From The North” – RAISED FIST
Kan en platta vara både energiskt folkilsken och trivsamt tillbakalutad samtidigt? Ja, jag hävdar det. Beviset är “From The North”, som trots sin hardcore-mässiga ettrighet mer är behaglig än aggressiv. Få låtar som egentligen sticker ut, men en platta som ändå lyckas växa på en.

8. “Enki” – MELECHESH
2015, ett år av ovanligt svåra konflikter i Mellanöstern (för att komma med ett gravt understatement) behöver MELECHESH. Det assyrisk-israeliska bandet stationerat i Nederländerna är ju mer eller mindre ett vandrande, dödsmetallande fredsprojekt i sig. Bandet gör sig dock relevant även musikaliskt medelst “Enki”, årets kanske mest eleganta dödsmetall. Höge Farao, det rockar!

7. “Purple” – BARONESS
BARONESS gula skiva är en av de mest magiska jag har i min skivsamling. Riktigt till samma höjder kommer inte “Purple” att nå, även om det är en platta som fortfarande växer för varje lyssning. Fans av bandet lär dock känna igen sig: murrig produktion, intrikata arrangemang, intelligenta melodier och en adekvat dos hederligt ös. Lite som MASTODON fast med fler universitetspoäng, typ.

6. “Infernus” – HATE ETERNAL
Jag kunde förstås skriva något om den tekniska briljansen, eller om den skarpa produktion som tillåter individuella instrument att urskiljas i denna vägg av hyperbrutalitet. Jag kunde också skriva något om den solida sånginsatsen från veteranen Erik Rutan, som levererar djävulusiska avgrundsvrål i parti och minut, eller något om den härliga tyngden i titelspåret. Fast varför krångla till det? Det som behöver sägas kan ju faktiskt förmedlas genom ett enkelt “aaaaarrrRRRRGGGHHHH!!!”…

5. “The Congregation” – LEPROUS
Årets vackraste, mest avskalade ångest. Känsloladdat, naket och svalt, men ändå med en skriande desperation som lurar under ytan. Också gott om små intrikata detaljer, som till exempel de effektiva pukrullningarna i Triumphant. Snart nog är februaris själadödande kyla och mörker här, och då lär det passa utmärkt att ge sig av på den introverta resa “The Congregation” erbjuder.

4. “Under The Red Cloud” – AMORPHIS
Pompöst på gränsen till sliskigt? Jajamensan! Å andra sidan, vem bryr sig? Finnarna i AMORPHIS levererar ett solitt skivsläpp, med alla komponenter på plats. Produktionen är oklanderlig, tyngden massiv, melodierna vackra och inslagen av medeltid och folkmusik förgyllande snarare än kvävande. Bad Blood är kanske det spår som bäst samlar allt det goda i en och samma gottepåse, så börja där.

3. “Frontschwein” – MARDUK
“Gammal är äldst” är ett lika beprövat som (egentligen) fånigt ordspråk. Dock en fras med viss relevans här, när de svenska black metal-veteranerna i MARDUK presenterar en käftsmäll till platta som kravlar sig genom den svavelosande leran och det ångande blodet upp på årsbästalistans podium. Musiken pendlar mellan kompromisslöst, halsbrytande snabbt rens och förkrossande tyngd, och känslan som förmedlas är helt rätt sett till krigstematiken i texterna. Lyssna bara på 503 – vem kan inte se framför sig larvfötter som obönhörligen mosar ner sårade fiendesoldater i gyttjan…?

2. “The Plague Within” – PARADISE LOST
Yes – PARADISE LOST har återuppstått! Ja, jo, okej, bandet har väl egentligen aldrig varit helt dött. Jag pratar dock om det PARADISE LOST jag växt upp med och älskat, där sorgsna melodier och vackra mollharmonier får sällskap av desperat growl och elaka riff med hooks. Starta Punishment Through Time vid 02:00 och hör hur “Shades Of God” ekar från genom åren. Det  finns även gott om andra starka spår, så som No Hope In Sight, Return To The Sun, An Eternity Of Lies och Beneath Broken Earth. Britterna återintar därmed sin rättmätiga plats på doom-tronen. Hail the gloom!

1. “Meliora” – GHOST B.C.
Jag har egentligen aldrig fattat hypen kring GHOST. Visst, de har coola masker, och visst, deras mjukt förföriska djävulsrock med rötterna i (tämligen radiovänligt) sjuttiotal är väl utförd, men är de inte lite lättviktiga? Eller, så tänkte jag åtminstone innan “Meliora”, men nu har jag inget val annat än att sälla mig till de frälstas skara. Jag menar, herregud (eller skall det vara herre Satan?) – hela jäkla plattan är ju full av genuina hits! I princip varje refräng har sådana eleganta hooks att det är i det närmaste omöjligt att inte vilja sjunga med.  Visst är det numera mainstream så det förslår, när till och med P3 snurrar He Is flitigt, men vem bryr sig?  “Meliora” är en värdig, nej, ofrånkomlig vinnare.

Årets övriga utmärkelser

Världsdel.
Vårt eget kalla Norden. (Ja, jag vet att det rent tekniskt inte är en världsdel. Kalla det konstnärlig frihet.) Fyra av fem topplaceringar kommer från Sverige, Finland och Norge. Starkt!

Guilty pleasure.
Egentligen är jag av meningen att det inte finns några guilty pleasures, och att musiksmaken är fri. Ändå är det väl under denna kategori jag bör name-droppa DISTURBED, som nosade på topp 10-listan med sitt släpp “Immortalized”. Ja, det är lite mellanmjölk, IKEA och Allsång på Skansen över jänkarnas tillrättalagda metal, men de kan ta mig tusan skriva hooks. Lyssna bara på Open Your Eyes, som är ett av flera exempel på god färdighet inom området.

Off topic.
NICOLE SABOUNÉ. Inte metal, inte ens rock. Därmed inte aktuell för en topplista på WeRock, men på min privata spellista återfinns hennes skiva “Miman” som ett givet inslag. Nervig röst, annorlunda och vackert melankoliska låtar, där Rip This World är en personlig favorit.

Brasklappar.
Finnarna SWALLOW THE SUN har släppt en i det närmaste omöjlig giv. “Songs From The North I, II & III” består av 23 spår med en snittlängd på typ sju och en halv minut, spår som dessutom har en konstant levande dynamik inom sig själva. Det långsamma mörkret är konstant, men pendlar mellan krispigt vackra akustiska arrangemang och gutturalt fram-growlad tyngd. De få gånger jag orkat verkligen lyssna på skivan/skivorna, har de undantagslöst växt. Kanske hade detta släpp kunnat vara något för en topplacering, om man bara orkade ge det all den uppmärksamhet som det kräver.

Likaså har jag ännu inte hört “Psychic Warfare” med CLUTCH. Givet vilken högstanivå det bandet har avseende groove och sväng, mer eller mindre förutsätter jag att plattan har kapacitet att slå sig in på topp 10.

Jojos.
Några skivor har under året pendlat mellan att vara med (högt) på topplistan och att inte vara med på den alls, lite grann beroende på humör och dagsform, för att till slut hamna utanför listan. De två som oftast stuckit upp sitt anlete i listdiskussionen är “The Great Discord” med DUENDE och “Arcturian” med ARCTURUS. Bägge är annorlunda, svårdefinierade, lite så där “kultursvåra” släpp med extremt höga högstanivåer men även en del lite djupare dalar. Bägge är hur som helst värda att låna sitt öra till.

Allsång på Skansen.
Vissa refränger bara har den där kvalitén, förmågan att få en att vilja sjunga med vare sig man egentligen gillar artisten eller inte. I den kategorin skulle jag i år vilja nämna följande låtar:

1) I princip vad som helst från “Meliora”, men med From The Pinnacle To The Pit som knapp favorit. 2) Happy Song med BRING ME THE HORIZON, vilken framstår som något av en mOBSCENE för 2010-talet. 3) Charmigt bonniga MUSTASCH (som jag alltså gillar, så stäm mig då) med sin Breaking Up With Disaster. Nya skivan “Testosterone” är inte särskilt stark, men denna refräng är det onekligen. 4) Open Your Eyes med DISTURBED, som kanske har den högsta allsångsfaktorn av dem alla. Sing it with me: “ooh-oh-ooh…”

Honorable mentions.
Förutom de skivor och/eller band jag hittills nämnt, finns det givetvis ytterligare ett par som också de nosat på topp 10-listan, och som kan förtjäna ett hedersamt omnämnande. Bland dessa återfinns, utan inbördes ordning, dessa: “Innocence & Decadence” med GRAVEYARD, “Children Of The Night” med TRIBULATION, “Luminiferous” med HIGH ON FIRE, “Alpha & Omega” med PERIPHERY och “Profan” med KAMPFAR.