ARTIST: Aborted
LOKAL: Lilla Vega, Köpenhamn
DATUM: 30 september, 2013

Det finns en faktor i att se ABORTED live som både är en förbannelse och en välsignelse: man vet vad man får. Jag har sett denna numera multinationella kader av dödsare ett antal gånger, och det som varje gång slår mig är att bandet alltid lirar tajt, och att det låter bra.

Så även denna kväll på Lilla Vega, den något mindre lokalen som ryms i Musikens hus på Enghavevej i Köpenhamn dit runt 300 har sökt sig, trots att det är måndagkväll: ljudet är väldigt bra, och bandet lirar tajtare än ett frimärke mot kuvert. Den ende kvarvarande originalmedlemmen Sven de Caluwe anför sitt band med stor pondus och sedvanlig aggressivitet. Det tar inte lång tid förrän stagedivandet drar igång.

ABORTED har inte direkt en ny skiva ute att promota – ”Global Flatline” kom ut 2012. Å andra sidan har den skivan hyllats av fans och kritiker samt att bandet självt tycker att den är en återkomst av rang. Jag håller med, men är det då inte lite snålt att bara köra en enda låt, The Origin Of Disease från det albumet? Jag måste nog säga det. Å andra sidan kan man invända att det är 10-årsjubileum för skivan som av många hålls som den starkaste i bandets diskografi – ”Gormaggeddon” som bandet kör inte mindre än tre låtar ifrån: Meticulous Invagination, Sanguine Verses och The Saw And The Carnage Done.

Men för att återkomma till faktorn jag beskrev i den öppnande paragrafen: man vet vad man får. Det finns såklart en risk i detta också. Att man upplever bandet som stelt i sin konsertsituation och kanske i värsta fall tråkigt. Nu lirar ABORTED tillräckligt bra, och har framför allt en imponerande bakkatalog av låtar att ta till, men det skulle kunna vara så mycket bättre, och då skulle bandet se till att ta sig ur den förbandsfora som det har ockuperat på de flesta gig jag sett med bandet.

Kvällens konsert är bra, men tar inte klivet över till att bli verkligt knäckande som jag vet att bandet har kapacitet till, och när jag gång efter annan tittar över på Mendel bij de Leij och konstaterar att han faktiskt ser för avslappnad ut kan jag bara konstatera att det lite grand är symptomatiskt för ett band som skulle kunna tillhöra eliten inom den tekniska dödsen – om de bara såg till att vässa vapnen lite vassare än vad de är idag.