ARTIST: Iron Maiden
LOKAL: Malmö Stadion
DATUM: 10 juli, 2013

Ett av världens mest väloljade maskinerier rullade i förrgår in på Malmö Stadion i samband med att turnén från 1988, Maiden England, till stora delar repriseras. Att det verkligen är fråga om ett maskineri som har sammanfogats till sista mutter blir extremt tydligt redan när scendekoren avtäcks strax innan bandet öppnar med Moonchild – för den är en av de mest estetiskt tilltalande dekorer som IRON MAIDEN har haft överhuvudtaget. Det polarliknande landskapet ser förbannat snyggt ut.

Bandets sommarsvängar i världen har, ofta, handlat om att plocka upp gammalt material. Det är säkert många som drar sig till minnes 2005 års turné med material enbart från de första fyra plattorna med en skön känsla. Men frågan är om inte denna turnévända är än bättre. För nu pratar vi om turnén bandet gjorde 1988 då ”Seventh Son Of A Seventh Son” hade kommit ut. Vi pratar alltså om plattan som rätt många, även undertecknad, håller som bandets absolut bästa.

Och jag kan inte säga att jag blev besviken av bandets konsert. Visserligen har en del låtar aningens för mycket bekvämlighetstempon i sig – mest är det Nicko McBrain som såsar till det mer än lovligt emellanåt. Men kolla på setlisten. Öppnar man en kvartett låtar som heter Moonchild, Can I Play With Madness, The Prisoner och 2 Minutes To Midnight då fattar ni att det är som att kruta in bollen från en meter i öppet mål. Ska jag hitta något fel, om det nu är rätt ord att använda, med setlisten så är det att bandet plockat med Afraid To Shoot Strangers, en låt från ”Fear Of The Dark” som, faktiskt, i jämförelse med det övriga materialet bandet spelar denna kväll inte håller måttet. Alls. Detta är dock en radanmärkning då IRON MAIDEN med all önskvärd tydlighet visar att ett gäng där flertalet medlemmars ålder närmar sig 60-strecket fortfarande kan sopa banan med betydligt yngre akter.

De kan göra det med benen fast förankrade i en låtkatalog att döda för, och en spelskicklighet som fortfarande är intakt. Det spelar då ingen roll att i stort sett ingen, med undantag för Adrian Smith, i bandet är cool, att musiken är den mest aggressiva, eller att Janick Gers försök till dans ser pinsamt ut mest hela tiden.

Kvällens absoluta höjdpunkter för mig är när bandet spelar Phantom Of The Opera en av de bästa styckena musik bandet har presterat, och det fullständigt episka tvålåtarssjoket Seventh Son Of A Seventh Son följd av The Clairvoyant. Det är gåshud rakt av.

Ni som ska se bandet i Stockholm imorgon har, det lovar jag, en mycket trevlig kväll framför er. För när IRON MAIDEN kommer till Sverige och spelar på detta sätt – då är det fest.