Pagan’s Mind – God’s Equation

ARTIST: Pagan’s Mind
TITEL: God’s Equation
RELEASE: 2007
BOLAG: Limb Music GmbH

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Björn Thornell

Inte sällan förknippar man Norge med black metal men norska PAGAN’S MIND följer inte det mönstret. Bandet släpper nu sitt fjärde album med titeln ”God’s Equation” och det är fortfarande progressiva toner med kopplingar till storheter som bland annat DREAM THEATER. De tidigare albumen och framförallt texterna har baserats på etiska frågor, alternativa filosofier och myter kring livet. Enligt sångaren Nils K. Rue, som står för texterna till stor del, har man velat ge en grundläggande överblick, utan några direkta svar. Detta för att lyssnaren ska tolka texterna själv. ”God’s Equation” är delvis ett konceptalbum men inte i den bemärkelsen att det är uppbyggt kring en historia utan snarare för att ämnena delar en röd tråd. Ämnen som inte bara behandlar människans ursprung utan även ursprunget av mycket annat.

Albumet kan sammanfattas med tre st ord: tungt, tekniskt och melodiskt. Det är väldigt varierande, utan att slutresultatet blir allt för spretigt. Detta är nog mycket tack vare den röda tråd som återfinns i texterna och återspeglas i musiken. Visserligen kräver skivan ett par vändor i skivspelaren men med varje lyssning upptäcker man något nytt och skivan sätter sig allt mer. Detta är ett album som växer med varje lyssning och förtjänar lite extra uppmärksamhet.

PAGAN’S MIND visar att de är duktiga musiker och fortsätter i samma goda anda som tidigare album utan att för den delen upprepa sig. Jag tycker att de har gjort ett starkt album med betydligt fler toppar än dalar. Många låtar har blivit personliga favoriter, men speciellt tre stycken måste nämnas: God’s Equation på grund av sin starka och härligt medryckande refräng, Alien Kamikaze med sitt tunga mittparti och vackra solo samt covern på David Bowies Hello Spaceboy där resultatet är originellt och riktigt lyckat.

Live: Machine Head, Trivium, Dragonforce, Arch Enemy & Shadows Fall

ARTIST: Machine Head, Trivium, Dragonforce, Arch Enemy & Shadows Fall
LOKAL: KB-hallen, Köpenhamn
DATUM: 10 December , 2007

2007 har varit ett bra konsertår för min del – The Black Crusade avslutade det på ett betongartat sätt. 5 band på en kväll kan bli rätt matigt – och det leder dessvärre också till att seten blir ganska korta. Av 5 band visade sig dock 3 ge konserter som gav en otrolig mersmak inför framtiden.

Amerikanska Shadows Fall blir jag inte speciellt imponerad av – det som är mest uppseendeväckande är sångaren Brian Fairs längd på dreadsen – nästan i klass med Close-Ups
Robban Becirovic. Läsare av trumtidningar har förmodligen lagt märke till att Shadows Fall trummis Jason Bittner verkar vara den nästa stora grejen, och visst, han är ju inte dålig. Ändå känns det som om hans lir inte kommer till sin rätt i Shadows Falls ganska slätstrukna musik.

Jag har länge hyst den åsikten att en riktigt bra konsert skall kunna bota dig från det svåraste av tungsinne. Hade jag varit deppad innan Arch Enemy gick på så skulle jag kunna sätta en rejäl peng på att jag inte skulle ha varit det efter de inledande tonerna. Blood on your hands från senaste släppet Rise of the Tyrant tränger ut ur högtalarna. Man häpnar över hur bra bandet är – det är tajt, aggressiv metal som matas ut med ett enormt självförtroende. Bandets fyra instrumentalister exekverar sina grejer i en i det närmaste felfri uppvisning. Bandets självklara stjärna är dock Angela Gossow som får publiken att vråla av glädje. Hennes mäktiga röst frambesvärjer rysningar över hela kroppen. Bandet håller ett raskt tempo, mycket beroende på att bandet endast har 30 minuter på sig – en alldeles för kort konsert om du frågar mig! Ravenous, Nemesis, We will (fucking) rise, och My Apocalypse rivs av och man står där och bara vill ha mer. En konsert som gör att man riktigt längtar efter en hel konsert med bandet.

Arch Enemy, KB-Hallen, Black Crusade Tour. Foto: Martin Bensch

Det som känns kort i Arch Enemys fall känns som en evighet när übersträngbändarna i Dragonforce kör sitt set. Varför har man tagit med denna grupp? De är så uppfyllda av sin självgodhet över att kunna spela gitarr jättefort – för undan går det – och det är roligt i ungefär en låt. Riktigt pinsamt blir det när posören till sångare försöker få publiken att själva sjunga slutet på en låt – i stället för en mäktig kör blir det spridda skurar. Att bandet dessutom dricker Corona på scen väljer jag att se som bevis på att Dragonforce inte är min kopp te alls. Visserligen skulle man kunna se bandet som ett ironiskt inslag som ärade kollega BiblioteKarin föreslog, ett inslag som gör att man längtar efter ”riktig” metal – men dessvärre kan jag inte ha det perspektivet när det gäller metal. För mig blir det påfrestande att se att gruppens medlemmar gör miner som säger ”oj ni ser att detta är svårt att spela, eller hur”? under hela konserten, en konsert som jag snabbt tröttnar på hur mycket flinka fingrar och 2-taktsmatning den än innehåller.

Dragonforce, KB-Hallen, Black Crusade Tour. Foto: Martin Bensch

Avslutningen på kvällen får mig dock att glömma Dragonforces navelskåderi. Trivium har ju av många hälsats som det nya Metallica. Låt mig säga så här – Trivium klarar av att stå på egna ben, och det är mer rättvist att låta deras egna meriter tala för sig själva – för oavsett om man gillar gruppens drivna och på platta välproducerade metal – så är gruppen riktigt kul att se live. Det jag lägger märke till är att sångaren/gitarristen Matt Heafy numera endast sjunger den rena sången och överlåter det på plattan Ascendancy dominerande growlandet till yxkollegan Corey Beaulieu. Det funkar alldeles utmärkt, eftersom det innebär att Heafy inte blir lika popnitat vid sitt mikrofonstativ som innan – Heafy använder sig av hela scenen och får verkligen igång publiken. Den massiva kompsektionen med Paolo Gregoletto på bas och Travis Smith bakom kvällens mest massiva trumset bildar en väsentlig tung grund för Triviums matiga metal. Dock kunde man önska att gruppen skulle kunna bredda sina låtar till nästa platta, något som plattan The Crusade tycktes ana i vissa fall. Trots att jag inte känner igen alla låtar blir Triviums konsert en njutbar upplevelse, mycket beroende på att bandet verkligen är tajt och dessutom verkligen har kul på scenen.

Matt Heafy, Trivium, Black Crusade Tour. Foto: Martin Bensch

Fem band är ju många, och det kostar på piggheten att stå upp i många timmar – Machine Heads konsert får mig att glömma all trötthet. Från första tonen på inledande Clenching the fists of dissent – ett 10 minuters monstrum till metaluppvisning från senaste utmärkta släppet The Blackening – har gruppen publiken i ett järngrepp. Rob Flynn, mannen som verkar vara född på en scen, precis så naturligt är hans uppträdande, eldar på publiken upp till nivåer av moshing det var länge sen jag såg. Och visar publiken tendenser till att inte mosha får man strax höra ett vrål från frontmannen – circle pit!!!! Gruppens set består endast av hits – Aesthetics of Hate, lätt det bästa spåret på The Blackening kommer redan som låt nummer tre, efter att ha föregåtts av Empirium från From the ashes of Empire, Old och Davidian, varav den sista ger upphov till kvällens största circlepit från numera klassiska debuten Burn my eyes är så bra att man endast kan kapitulera inför den ångvält till band Machine Head är denna kväll. Kvällens mest rörande ögonblick är dock när Flynn dedicerar Descend the shades of night till Phil Demmels hädangångne far – Demmel som denna kväll ersätts av gitarrister från de andra banden – tack för det! Det var första gången jag såg Machine Head, men som ni säkert förstår så längtar jag redan efter nästa gång jag får möjlighet att se bandet.

Machine Head, KB-Hallen. Black Crusade Tour. Foto: Martin Bensch

The Black Crusade blev en precis lika bra upplevelse som det såg ut att bli på papperet, och jag kan bara beklaga alla som inte fick tillfälle att se dessa band under denna turné.

Intervju: Niclas Engelin – Engel

Engel har ett fullspäckat program under sin pågående Europaturné men Werock fick möjlighet att ringa upp en eftermiddag och prata med gitarristen Niclas Engelin innan kvällens spelning. Dagen innan har de varit i London och spelat och nu är de nere på kontinenten.

– Ja, säger Niclas, vi spelar i Eindhoven, Holland ikväll. ”Effenaar” heter detta stället, riktigt fint här. Vi går på om en och en halv, två timmar. Jo, det är spelningar i princip varenda kväll. Det är som det ska vara, tycker jag, det är ingen idé att ha spelfria dagar när vi ändå är ute.

Bandet har precis släppt sitt första album, Absolute Design, och jag ställer den kanske banala frågan om de är nöjda med sitt verk.
– Jag får nog säga att det här är en jättebra debutplatta att bygga vidare på. Vi är här ute i Europa och bygger hela tiden. Vi måste visa oss, vi är ett nytt band, och relativt okända musiker. Nej, okey då, kanske inte så helt okända, men som band är vi ju nya. Just nu är det bra snurr kring bandet och de flesta metalhuvudena här nere i Europa vet la vilka vi är nu.
Jag tycker nog att det bästa är att vi hamnat på rätt skivbolag (SPV/Steamhammer). Att de som driver skivbolaget tror på bandet. Det är väldigt ofta att skivbolag signar band och sen bara släpper det liksom. Vi fick flera förslag på kontrakt redan tidigt men man ska nog inte vara för snabb att skriva kontrakt det första man gör som band. Nu har vi hamnat rätt, ja. Det kan man lugnt säga, vi och bolaget delar mycket samma mål och inriktning…

Albumet är producerat av Anders Fridén. Hur viktigt är valet av producent för hur plattan blir, för slutresultatet?
– Jo, viktigt. Det måste vara någon som förstår vad bandet vill. Anders var med oss redan tidigt i processen så han visste precis vad vi var ute efter. Han och Daniel Bergstrand, de förstod vad bandet ville. Nej, med en annan producent hade det inte blivit samma platta.

Det är bara några veckor sedan debutalbumet släpptes. Kanske funderar man över huvud taget inte i banor av ett nästa album i just det här läget…
– Jodå, det finns något tiotal låtar till nästa platta och vi har börjat fundera på producent och så. Det måste som sagt vara någon som känner och förstår vad vi vill göra, men det är inget klart där ännu.

Vi backar lite i tiden, bandet har funnits sedan 2004, och jag undrar hur mycket de varit ute och spelat tidigare, innan plattan gjordes? Jo, visst har de spelat en hel del tidigare men de har valt sina gig med omsorg, säger Niclas.
– Jag menar, vi körde en turné med Arch Enemy och Trivium i Skandinavien (2005), det var ju faktiskt jättbra. Och sen har vi kört Metaltown (2006) och sen har vi vart lite här och var och spelat och det har byggt upp hela grejen. Sen vann vi tävlingen om bästa osignade band i tidningen Rock Hard, när läsarna fick rösta. Då åkte vi till Tyskland och spelade på Rock Hard Festival (2006) och det gav en liten buzz… Sen vann vi Metal Hammer UK, deras röstning och då fick vi ju spela där (också 2006). Så det har byggts upp hela tiden.

Bandnamnet, Engel, har ju en given koppling till Niclas Engelin själv.
– Det är mitt ”nickname” som man säger, jag spelade mycket fotboll när jag var mindre. Engelin blev Engel. Sen följde det liksom med. Och när det skulle väljas bandnamn sa de andra att ”vadå, det är ju självklart!” Och jag fattade faktiskt inte först, men de menade att namnet Engel var självklart. Så det blev så.

Gruppen består av ett gäng ganska rutinerade musiker, med erfarenheter från bland annat band som In Flames, Headplate och Lord Belial, och jag undrade om det är fem starka viljor som ska strida och samsas i bandet, eller om det är ett lätt samarbete dem emellan?
– Menar du i låtskapandet då? Ja, det är jag som skriver alla låtarna till bandet. Jag kommer med de färdiga låtarna och de andra accepterar dem för det mesta. Jo, sen blir det naturligtvis en process där alla är med innan slutresultatet.

Hur är det med sångerna då, undrar jag, låttexterna.
– Nej, det är sångaren som gör de flesta texterna. Det måste ju vara texter som fungerar bra för honom att sjunga. Jag gör en del sångmelodier ibland, men texterna gör Mangan, och ibland trummisen, Mojjo. Visst händer det att det blir en del diskussioner om texterna, som ”Hur menar du där?” osv. Även de andra i bandet måste känna att de kan stå bakom texterna.

Själv tycker jag att Engel visserligen har mycket gemensamt med annan göteborgsmetal men att de samtidigt har något alldeles eget och ganska annorlunda i sin musik.
– Kul att du säger det! Visst är det metal i grunden, men det finns också lite pop i det hela. En lättfångad refräng, en hook. Vi vill att många ska kunna gilla vår musik. Inte bara en liten smal grupp. Det ska vara musik som många kan lyssna på. Sen finns det lite av industri i det hela också. Som ett stråk i underkanten… Fast, basen är ju metal hela tiden föståss.

Under hösten har bandet turnerat minst sagt flitigt. Med Dimmu Borgir och Amon Amarth spelade man sig igenom Europa och Skandinavien under oktober och början av november. Själv tyckte jag att spelningen 4 november, samma dag som skivsläppet, på Arenan i Stockholm var lysande, men Niclas rankar ändå inte den som en av de bättre på den turnén.
– Mottagandet har varit jättebra i Europa hela tiden. Våran platta, Absolute Design, kom ju ut under sista dagarna av turnén, innan dess hade vi bara några av låtarna ute på MySpace, men på de sista spelningarna hade vi då hela skivan med oss. Sen hade vi en veckas uppehåll innan turnén med Atreyu och Still Remains.

Och denna gång går turerna till Storbritannien och Nordeuropa. Vad blir det för skillnader mellan dessa båda turnéer, med de olika banden?
– På den förra var Engel ett bra komplement och kanske en sorts länk mellan Amon Amarths viking metal och Dimmu Borgirs black metal. Nu, med de amerikanska banden spelar vi mer liknande musik, fast de båda andra kanske drar lite åt emo-hållet medan Engel är mer metal.

Den pågående turnén avslutas 2 december och jag undrar om bandet tar jullov då efter en hektisk höst. Men inte.
– Vi ska till London på ”Get in the Ring”, fyra band som spelar och tävlar i en boxningsring(!). Det blir den 11 december. De andra banden är de brittiska Evil och Viking Skull, och norska Goat the Head. Sedan röstar Metal Hammers läsare på det bästa av banden.

Naturligtvis måste jag också fråga om framtidsplanerna, vad som händer nästa år. Kommer vi få chans att se Engel i Sverige snart igen?
– Efter nyår blir det en USA-lansering med släpp av albumet och troligen en del spelningar. Det är inte klart ännu och det ska planeras väl när vi genomför det. Ja, och så kanske det blir några spelningar i Sverige. Det skulle vara fint att göra en turné på kanske 1-2 veckor genom Sverige. I lite mindre städer också då, ja. En första video till någon av låtarna på Absolute Design ska vi göra också. Vilken är inte bestämt, kanske blir det Casket Closing.

Det finns ju redan en video ute, påpekar jag, med Calling Out, för övrigt min favoritlåt från albumet.
– Ja. Jo, den är ju inspelad i vår replokal. Så, den gillar du?

Jo, den gillar jag. Mycket. Och jag tackar Niclas Engelin för att han tagit sig tid för detta samtal med Werock och önskar honom och bandet all lycka till och fortsatta framgångar framöver!

BiblioteKarin

Worship the Riff!