Alla inlägg av Amelie Schenström

Skivor

Corporation 187 – Newcomers of Sin

Lämna en kommentar

corporation187ARTIST: Corporation 187
TITEL: Newcomers of Sin
RELEASE: 2008
BOLAG: Anticulture records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Inga nykomlingar inte
Sex år efter senaste plattan, kommer CORPORATION 187 med sitt tredje album, ”Newcomers of Sin”. Linköpingsbandet har varit verksamt sedan 1998 och 2000 gav de ut sitt förstlingsverk, ”Subliminal Fear”. Efter det, inför plattan ”Perfection in Pain”, bytte bandet sångare till nuvarande Filip Carlsson, tidigare bland annat basist i ”Satanic Slaughter”, där även bandets trummis Robert Eng medverkat. Jag gillar Carlssons röst, inget snack om det. Det konstant pressade desperata röstläget på ”Newcomers of Sin” kunde dock fått varieras lite. Elva spår på raken blir väl mycket press och väl mycket desperation. Men som sagt – jag gillar rösten.

CORPORATION 187, som en gång startade som ett Slayer-coverband, har sina trådar både till thrash och death metal. Skulle jag tvingas sammanfatta plattan med ett enda ord finge det bli ”speed” eller höghastighet på ren svenska. Det finns inga dödpunkter, eller ens vilopunkter, på den vansinnesresa genom titlar som My Sickness, Madhouse och Virus Nation som CORPORATION 187 bjuder med oss på.

Några favoriter på plattan är således fullt-ös-spåret Teaching the Sick, Feeding the Dead, titellåten Newcomers of Sin – en medryckande refräng sitter fint här – och näst sista spåret I’m the New Messiah som anslår en lite mer vemodig ton, trots att även den öser på fullt ut. Uppiggande eller tröttsamt? Tja, det här är nog rätt mycket en humörplatta som kan passa perfekt vissa dagar medan det andra gånger helt enkelt kan bli lite för mycket av det mesta.

/BiblioteKarin

 

Skivor

In Flames – The Mirror’s Truth (EP)

Lämna en kommentar

if2008-ep  ARTIST: In Flames
TITEL: The Mirror’s Truth
RELEASE: År
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Två år efter senaste albumsläppet, ”Come Clarity”, skickar In Flames ut fyraspårs EPn ”The Mirror’s Truth” som en försmak av kommande album, ”A Sense of Purpose”. Ja, om det är en försmak, i meningen representativ för hela albumet återstår att se. Titelspåret kommer i alla fall att kännas igen och återkomma som ett spår på fullängdsplattan.

”The Mirror’s Truths” fyra spår känns som en väldigt tight enhet. Ingen av dem sticker ut musikaliskt utan den ”inflameska” djupt melodiska dödsmetallen sitter precis där vi är vana. Mycket gitarrer utan att man behöver sakna tryggheten i Leinads, förlåt Daniels, signifikanta trumspel.

Lyriken rör sig kring temat som anslås i titelspåret. Jämfört med tidigare har Anders Fridén här gått från de existentiella frågorna till att vidga perspektivet: ”jaget” blir del i ett ”vi”, målområdet växer från den egna existentiella ångesten till att omfatta en större helhet. Mig får han med sig hela vägen.
”We’re not even trying”
”Delete the past, and every step is pure”
”Yesterday doesn´t come”
”Don´t say I didn`t try, but I´d rather not live here anymore”

Titelspåret The Mirror’s Truth, med video, har spelats ett par veckor. Abnegation, den låt som varit ute sedan i höstas, är på alla sätt vassare i denna version, än den tidigare som ligger på samlingsplattan ”Viva la Bands Vol. 2”. Sången, arrangemanget, till och med texten har vässats och gör denna tidigare något mediokra sång till en favorit.

Det här är en liten platta att ta till sitt hjärta som helhet, gör det – så växer sig helheten mycket större än summan av delarna.

/BiblioteKarin

Skivor

Dismember – s/t

Lämna en kommentar

dismember2008ARTIST: Dismember
TITEL: Dismember
RELEASE: 2008
BOLAG: Regain Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Malande metal i dödsens rike
Ren, rå, grundmurad och rak death metal utan några som helst flirtar eller sneglingar åt annat håll. DISMEMBER levererar musik som börjar på botten och gräver sig neråt.

DISMEMBER har ofta markerat sin trohet mot death metal-genrens grunder: Tio år efter bandets start, betitlade man 1998 års platta just ”Death Metal”, varken mer eller mindre. På bandets Myspace deklareras att ”så länge Dismember lever kommer dödsmetallen regera”. Att nu på tjugonde verksamhetsåret ge ut ett självbetitlat album är också en betryggande markering, att fansen inget mindre har att vänta än den erfarna dödsmetallmaskinen, trogen sina musikaliska rötter. ”100% old school Stockholm death metal. It´s pure Dismember” har sångaren Matti Kärki lovat.

Och lever nya albumet ”Dismember” upp till detta? Fred Estby lämnade bandet 2007. Därmed förlorade gruppen inte bara sin trummis, utan också sin producent och meste låtskrivare, tillika en av sina dittills två kvarvarande grundarna. Fansen undrade naturligtvis vad detta skulle innebära av förändringar i bandets musik och stil. Minimalt, vad jag kan se och höra. Tryggt kan man säga att soundet känns igen från tidigare plattor. Thomas Daun fyller imponerande bra Estbys plats bakom trummorna.

Malande gitarrer, malande trummor, malande growl. Och allt detta dödstunga malande resulterar i en sjuhelsikes mäld! Jag låter mig sugas med i malströmmen, nedåt, ständigt nedåt. Någon gång skickas gitarrerna upp i de högre sfärerna, t ex i To End It All, men snart nog är de tillbaka i malandet igen. No glory in blood, no honour in death. Tematiskt rör sig låtarna i det tunna spannet mellan dödsångest och utplåning, speglat i låttitlar som Tide Of Blood, Under A Bloodred Sky och inledande Death Conquers All.

Den som älskar ren death metal riskerar med Dismember inte att i sina öron få några obehagliga ”överraskningar” i form av melodiösa utflykter, o-growlad rensång eller andra oegentligheter. Nästan varje låt har blivit en favorit sedan plattan gått varm i spelaren ett tag nu, men Europa Burns och Tide of Blood sticker ändå ut lite extra. Helhet, är dock honnörsordet i det här fallet. Lyssning från start till mål rekommenderas å det varmaste.

/BiblioteKarin