Nu lackar det mot jul, och som motvikt till kyliga decembernätter bjuder vi därför på en adventskalender där det bakom varje lucka döljer sig en lite extra het låt från året som gått. Time to sleigh!
01 december
Jul- och nyårshelgerna står runt knuten, och likaväl som de kan vara en tid för vila och stillsamt umgänge med nära och kära, kan de också medföra lite festlig glädje och gamman. För att sätta stämningen för det får första luckan ut bjuda på ett spår med lekfullhet, energi och medryckande hooks. Lite av ett ljus i vintermörkret, kanske?
ARTIST: Paradise Lost LOKAL: Valand, Göteborg DATUM: 04 november, 2022
Få band kan skryta med en lika lång och tung stamtavla som brittiska PARADISE LOST. Förväntningarna var därmed, precis som medelåldern, ganska generöst tilltagna bland publiken på Valand denna (för genren passande) blåsiga och regniga novemberkväll. Utfallet var dock ömsom fylligt rödvin, ömsom även en skvätt vatten.
PARADISE LOST live handlar definitivt mer om låtmaterialet än om spexig show.
–”This next song has a dark and depressive title. Like all our other songs, that is.” Nick Holmes är kanske inte direkt en de yviga gesternas man som scenpersonlighet, men hans mellansnack är ofta lågmält fyndiga. Dock är det tämligen uppenbart kvällen igenom att PARADISE LOST inte handlar så mycket om show som om en helgjuten låtkatalog. Det bjuds på mycket bra musik, men få grandiosa utspel.
Britterna går på något tidigare en planerat, eftersom förbandet HANGMAN’S CHAIR på grund av icke närmare specificerade ”tekniska problem” fått ställa in sitt framträdande. Jag gissar att något del av bandets egna utrustning måste ha havererat, för infrastrukturen på Valand verkar det inte vara något fel på. Huvudakten har bra ljud på samtliga instrument kvällen igenom.
Detta är inte oviktigt, då det är tacknämligt att bandets förmåga att kombinera malande tyngd med vackert melankoliska mollharmonier får komma till sin rätt. Spår som Forsaken, Faith Divides Us – Death Unites Us, One Second och Serenity är alla i det avseendet starka kort under spelningens första halva.
Därmed inte sagt att allt är oklanderligt. Nick Holmes skall ha all credd för sin fantastiska growl, där är han i alla avseende fortfarande en branschledande aktör, men precis som vid tidigare tillfällen när jag sett bandet kämpar han lite i uppförsbacke på delar av rensången. Där blir det lite för ofta mer att han ”pratar” fram texten istället för att fullt ut sjunga fram den, vilket t.ex. märks kanska tydligt under nyss nämnda Faith Divides Us – Death Unites Us.
Publiken verkar dock inte nämnvärt brydd av detta, utan gensvaret är kvällen igenom påtagligt gott. Lite allsång, gott om nävar i luften och taktfast klappande, och förvånansvärt mycket hoppande givet materialets tämligen sansade tempo. Därmed ingen förvåning att nästa nummer ut möts av tydligt jubel, en klassiker som det är:
–”I’ve been around for ages, it’s weird I still look this amazing. Having said that, it’d be a stroke of great irony if I keeled over and died during this next song. An irony I, if so, hope you’d all find highly amusing…” Låten ifråga är så klart As I Die, och här håller faktiskt Holmes röst bättre än sist jag såg dem, vilket gläder mig då låten är en personlig favorit.
Nick Holmes inleder i ensamt majestät sprött vackra ”Darker Thoughts”.
Efter en hyggligt vass avrundning av ordinarie set, där jag personligen anser näst sista akten No Hope In Sight vara det starkaste kortet, är det dags för en kort paus innan konventionellt encore. Här äntrar först en ensam Holmes scenen och inleder vackert spröda Darker Thoughts. Lagom tills låten tar fart gör övriga medlemmar honom sällskap för en övertygande avslutning på aftonen. Först med kvällens bästa inslag i form av klassiska Embers Fire, innan Ghosts från senaste släppet ”Obsidian” sedan elegant sätter punkt.
PARADISE LOST måhända inte är världens bästa liveband, men med ett tillräckligt vasst framförande av en sådan låtskatt som man sitter på, så kan det inte bli annat än ganska så bra. Och ”ganska så bra” summerar nog rätt väl denna afton. Gott så!
Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.
Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: Hysteria ARTIST: Witch Club Satan VALD AV: Amelie
Martin: Älskar bandnamnet! Jag misstänker att det här bandet klickar i rätt många rutor för de som gillar den här typen av metal. Till viss del funkar det även för mig, men jag har så ytterligt svårt för den ljudbild som finns här. Växlar mellan totalt iskallt och ljummet för min del. Robert: Vår vän Amelie hade lite problem med att sätta ner fötterna och välja låt ett tag, och till slut känns det som om valet blev ett uppror mot.. ja.. allt. Energiskt bråkigt och ilsket, attityd som säger ”ner med allt” och allt i skärningen mellan black metal och punk. Sånt gillar man ju såklart, men det ska erkännas att jag hört bättre alster i just den typen av musik. Varmt ändå! Fredrik: En rå och energisk käftsmäll någonstans mitt emellan black metal och skrammelpunk. Aningen planlös och kaosartad, bitvis, och svår att få grepp om. Men det finns något coolt här, det gör det, så jag skulle absolut säga mer varmt än kallt! Stilpoäng även för en video som på engelska bäst hade beskrivits som ”disturbing”…
LÅT: Mantle ARTIST: Gaerea VALD AV: Fredrik
Amelie: Portugisiska GAEREA är inte mitt allra bästa band inom melodisk black metal, har aldrig riktigt fastnat för dem. Men genren älskar jag och det här är ett mycket bra bidrag i den. Upplev hettan! Martin: Jag föll direkt för detta. Detta är så satans episkt vemodigt! Blandningen mellan det hetsiga och det lugna är klockrent, och då är jag beredd att släppa faktumet att helt originellt är ju detta inte. Hett! Robert: Fin black metal som vill vara MGLA eller kanske HARAKIRI FOR THE SKY, ungefär. Det är episkt, vackert och lite vemodigt. Jag gillar det, och trots att genren är proppfull med mästare tycks det som om det kan finnas plats för fler. Hett!
LÅT: Compulsion For Cruelty ARTIST: Dying Fetus VALD AV: Martin
Robert: DYING FETUS är fortsatt pålitliga. Man vet vad man får och att det man får är bra som attan: döds/grind av högsta snitt! Det största problemet med en låt som Compulsion For Cruelty och detta band? Sin egen backkatalog och alla ess man helt naturligt jämför med! Fredrik: Snortight, stenhårt och med hög teknisk finess – det råder ingen tvekan om att DYING FETUS är skickliga på det de gör. Men det hjälper liksom inte, den här typen av tämligen känslokallt tekniskt manglande med extremt guttural gyttje-growl och jag har aldrig riktigt blivit vänner. Så inte heller här. Visst, jag nickar i takt emellanåt, stackato-riffandet i de lite lugnare delarna gungar rätt skönt, men jag kommer sannolikt inte att återkomma till Compulsion For Cruelty. Amelie: Alltså, djupgrowl och maniskt trumdunk i alla ära men när det är så här enahanda blir det verkligen inte roligt efter ett par minuter. Eller ärligt talat, det räcker med halvminuten. Alltihop är lite för brötigt för mig…
LÅT: Behind The Walls ARTIST: Queensrÿche
VALD AV: Robert
Fredrik: En låt som växer på mig. Vid en första genomlyssning känns den polerade retro-ytan lite väl sliskig och tam, men efterhand äter sig låten fast mer och mer i mitt sinne. Produktionen ÄR sliskig, men också elegant. Sånginsatsen helgjuten, och refrängen genuint hit-klistrig. Jag gillar detta! Amelie: Har aldrig haft något större intresse för detta band. Låter för mig som en gammal Iron Maiden-låt, inte minst vad gäller sången. Rätt schysst låt egentligen men lite för städat för min smak… Martin: En helt okej låt från QUEENSRŸCHE. Når, såklart, inte upp till hur bra bandet var kring ”Operation: Mindcrime” eller ”Empire” men det förväntar sig ingen heller. En låt som förrädiskt smyger sig på och nästlar sig in i hjärnan på det här sättet lovar gott inför fullängdaren.
