Jag kan helt uppriktigt säga att när jag såg promon till ”The Immortal” i promoportalen då gick en rysning av förväntan genom kroppen. Det är ingen hemlighet att jag sedan länge uppskattar dalabandet något oerhört.
Hela fyra år har vi fått vänta på en ny fullängdare från bandet. En styck trummis, Joakim Strandberg Nilsson, har vandrat vidare till genretitanerna Dark Tranquillity och in har Cornelius Althammer kommit för att fylla skorna. Och, gott folk, det är lika bra vi konstaterar det direkt – han fyller dem med bravur. Hans spel är så tryfferat med finess och lekfullhet att ni kommer att baxna. Att han dessutom ser till att lira med strängbändarna på ett sätt som förstärker alla de dunderriff som kavlas ut genom hela skivan, ja, det gör ju inte insatsen sämre.
In Mourning har alltid haft fokus på känslor. Precis som på föregångaren, ”The Bleeding Veil” så känns det mesta hemtamt, men har finns en hel massa intressanta inslag som fördjupar det som bandet vet att de är bra på. Allt ifrån den rena majestätiska mäktigheten i Silver Crescent som med ett släpande, förödande dubbeltrampsarbete drämmer hem en tung poäng redan från början. Om ni har hört de två singlarna Song Of The Cranes och The Sojourner så har ni en hum om hur bra den här skivan är. Men detta är inte de bästa låtarna på skivan.
Dessa utgörs av kvartetten As Long As The Twilight Stays, Staghorn, North Star och avslutaren The Houndingsom är fyra låtar som ställer rätt många andra melodeathband i skamvrån. Staghorn flörtar inte så lite med blackmetal, men känns inte ett dyft splittrad när bandet vräker på med melodierna som skickar ut mig i omloppsbana gång efter annan.
”The Immortal” är en skiva som det är oerhört svårt att sluta lyssna på. Den är så drabbande på så många sätt att det inte går annat än att sätta ett högt betyg på den. Bara en sådan sak som att jag gillar introt borde få er att haja till, haha!
”The Immortal” blir till en i det närmaste perfekt storm. Låtarna ligger på en hög och jämn nivå, är späckade med känsla, grymma individuella insatser som bidrar till helheten på ett rent magiskt vis – och fantastisk och varierad sång. Ni gör er själva en stor otjänst om ni inte kollar in den här skivan. Årsbästalistevarning? Ja, absolut!
ARTIST: Blackbraid TITEL: III RELEASE: 8/8 2025 BOLAG: Egen utgivning
BETYG: 8/10 SKRIBENT: Martin Bensch
Ytterligare en betygsåtta hamras in. Det är svårt att inte baxna vid den ytterst habila verkshöjden som Blackbraids upphovsman Sgah’gahsowáh lyckas hålla även på skiva nummer tre.
”III” fullständigt osar av kreativ skaparkraft som, även om här finns dippar, lyckas försätta mig i känslotillstånd av oerhörd tillfredsställelse.
Precis som på föregångsplattan ”II” som jag också skrev om, är ”III” ligger låtmaterialet på en riktigt hög och framför allt jämn nivå. De enda styckena som jag tycker är fullständigt onödiga är inledande Dusk (Eulogy) och The Earth Is Weeping som jag lyssnade igenom kanske tre gånger mest för nyhetens behag men som jag sedan har tryckt förbi de efterföljande lyssningarna. Och så Fleshbound som egentligen inte är en dålig låt, men vars placering är en smula olycklig. Jag återkommer till det.
Jag skulle också kunna skriva om att även om låtarna är av karaktären att jag hemskt gärna lyssnar på dem om och om igen så finns det inte mycket av utveckling mellan skiva två och tre. Det är fortfarande fokus på att skriva och framföra atmosfärisk black metal med tydlig inspiration från både den svenska och norska scenen. Absolut inget fel i det, och det känns fortfarande som att musiken framförs på ett oerhört innerligt och nästan hudlöst uppriktigt sätt.
I låtar som Tears Of The Dawn och Wardrums At Dawn On The Day Of My Death samt den rent episka And He Became The Burning Stars sätts nästan själva verkligheten i känslomässiga darrningar. And He Became…har ett sanslöst driv och ett sväng som det är omöjligt att inte gillar. Den tar dessutom musten ur en på ett påtagligt sätt. Därför hade jag önskat att detta hade varit skivans avslutande låt – den ligger ruggigt nära hur jag känner när jag lyssnar på Watains Waters Of Ain – då kanske ni förstår att Fleshbound något förtar känslan av en i stort sett förträfflig skiva?
”III” är en skiva som jag tycker att man ska kolla in. Den visar en artist som fortfarande besitter kapacitet att skapa musik som både kan funka om man är ny inför genren, men också om man uppskattar den sedan tidigare.
Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.
Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: Scum ARTIST: Clawfinger VALD AV: Amelie
Martin: Det enda jag kan sympatisera med här är låtens budskap. I övrigt är detta så iskallt att öronen får frostskador. Fredrik A: Metal som passar perfekt på förfesten och får igång tempot i en. Till det svängiga machoriffandet en text, som jag tolkar, beskriver ett rövhål (läs: Donald Trump). Men efter 2-3 spelningar av låten på förfesten så räcker det. Robert: Clawfinger! Jag lyssnade igenom deras ikoniska ”Deaf Dumb Blind” för att försöka få lite sammanhang här, och.. .jodå, det är ju mer eller mindre samma band. Samma lyrik, samma stil. Cudos för att inte ha ändrat sig alls tycker jag. Problemet är kanske att det inte åldrats så där vansinnigt väl, och att jag har ändrats. Det som kändes rebelliskt och finurligt träffsäkert då känns mest ostigt och en aning barnsligt nu. Det är inte ni, det är jag. Så det blir mest ljummet och lite avslaget här… Fredrik S: Okej, två saker. ETT: Jag köpte ”Deaf Dumb Blind” när det begav sig i mitten på 90-talet. Clawfinger är således kult, och ett band jag vill tycka bra om. TVÅ: utan att bli överdrivet politisk, och med respekt för att vi har åsiktsfrihet i det här landet, så gillar jag verkligen verkligen inte Donald Trump. Således borde den här låten egentligen falla mig i smaken. Men sen är det ju det här med att nivån på lyriken i texten hade fått en genomsnittlig mellanstadie-elev att framstå som denna generations Shakespeare. Det är så erbarmligt infantilt och i outhärdligt komplett avsaknad av minsta spår av verkshöjd, att det är helt omöjligt att inte ta fram skämskudden. Musikaliskt är det väl okej, men helhetsintrycket triggar fight or flight-systemen hårt. Iskallt, dessvärre.
LÅT: Collateral ARTIST: Blood And Bones VALD AV: Fredrik S
Amelie: Det är bara att erkänna, jag hade inte reagerat på den AI-genererade rösten om jag inte sett kommentarer likt Martins först. Kulturupplevelse handlar inte enbart om mottagare, sändaren är en del i helheten och sådant som detta kommer vi få leva med framöver. Jag har många åsikter men inga svar. I övrigt är låten inte alls tokig. Martin: Tycker ni att detta låter meh? Det är för att detta är delvis AI-genererad musik. Som sådant faller detta totalt för min del. Iskallt med snudd på provocerande uselt. Robert: Skapligt okej låt stundtals, men… herregud vad själlöst och enligt mallen Tänkte jag. Sen fick jag se att det är AI-genererad sång, och det känns nästan bra. Hellre att detta kommer från en maskin än från någon av kött och blod,, även om tydligen instrumenten är ”riktiga”. Nja, det faller på att det helt enkelt är för generiskt, ironiskt nog. Fredrik A: Skön kraftfull refräng men resten av låten går mig förbi. Har hört denna typ av metal till leda. Det krävs mer för att imponera på mig.
LÅT: The Rot Beneath ARTIST: Grand Cadaver VALD AV: Fredrik A
Robert: Är ju typ fusk att ta denna låt på Hot or Not. Skitbra såklart, och en dänga som gått ett knippe varv hos undertecknad innan den hamnade på den här listan. Stekhett! Fredrik S: Stabil och kompetent dödsmetall av den gamla skolan. Lite av en musikalisk kebabpizza, ont om pretentioner och särskiljande drag, men funkar det så funkar det. Vilket det gör i fråga om Grand Cadaver och deras The Rot Beneath, som svänger skönt. God sommarvärme på detta nummer. Amelie: Säg Mikael Stanne och jag säger: Ja tack, oavsett genre. Fortfarande är Dark Tranquillitys med sin melodiska dödsmetall den form jag föredrar allra mest men både mjukmörka gotiska Cementery Skyline, kompis-retro-bandet The Halo Effect eller, som här, något mer åt ren death metal i form av Crand Cadaver smakar också finfint. Riktigt varmt! Martin: Svårt att stå emot detta. Ja, jag inser att Grand Cadaver mest är ett band som finns för att medlemmarna ska få lira den här typen av döds. Men när det görs med sådan här kvalitet i hantverket då är det bara ljuvligt. Varmt.
LÅT: Song Of The Cranes ARTIST: In Mourning VALD AV: Martin
Robert: In Mourning gör ju aldrig fel, det ska vi nog börja med att konstatera. Sen är frågan: hur mycket rätt gör de? Denna gången en hel massa, speciellt refrängen som kommer in och härjar runt 2-minutersstrecket får mig i att veva runt med högernäven i luften och vilja ha mer. Stekhett även detta! Fredrik A: Välspelat och vi bjuds på många olika element. Allt från rytmiskt tekniska riff, skönsång, tvåtakt och bra melodier. Efter flera lyssningar har låten växt på mig och jag börjar förstå strukturen. Den utmanar mig på ett intressant sätt och jag blir nyfiken på att lyssna på mer. Amelie: Småtrevligt men inget jag går i taket för. Sockersött intro och medsångsvänligt, melodiskt growl. Badvattenstemperatur denna heta juli 2025. Ljummet. Fredrik S: Inte In Mournings allra vassaste vapen, men visst är deras blandning av finstämd melankoli och rivig desperation trivsam även här. Vackert utan att vara insmickrande, mörkt utan att vara otillgängligt. Gott så.
LÅT: Serpent On The Cross ARTIST: Paradise Lost
VALD AV: Robert
Fredrik S: Vansinnigt elegant intro som fortsätter att växa med varje lyssning, och spåret som helhet känns absolut som klassisk Paradise Lost. Sen hade låten mått bra av lite fler tempo- eller formskiftningar, och sånginsatsen låter i ärlighetens namn en liiiiten aning… trött? Eller ja, för jämntjock, i alla fall. Så någon glödhet temperatur tycker jag kanske inte uppnås. Sen är förstås Paradise Lost även på en ”bara bra” dag en jäkligt kompetent goth/doom-orkester, så mer varmt än kallt, absolut. Fredrik A: Melankolin har länge varit ledstjärna för detta brittiska gäng och det fortsätter den att vara i bandets nysläppta singel “Serpent On The Cross”. Låten är riktigt bra och den drabbar mig. Det melodiska gitarrspelet till trots, så går fraseringarna rakt in i mig. Melodierna är ljuset som lyser igenom det tunga mörkret. Efter denna singeln har jag höga förväntningar på det kommande albumet. Amelie: Ja, vad ska man säga? Kunde själv tro att jag nån gång, till slut, skulle tröttna på att höra nytt – som inte låter så nytt det erkänns – från britterna men, nej. Det funkar varenda jäkla gång. Hett som julisolen och självklart omgångens bästa spår. Martin: Att använda oboe i inledningen är ju bara så bra! Och jag slutar inte att tycka om låten som jag tycker är omgångens starkaste. Fylld med känsla lyckas Paradise Lost övertyga mig om att jag inte bara vill, utan måste, kolla in fullängdaren när den släpps. Hett!
ARTIST: In Mourning
ARTIST: 