Alla inlägg av Martin Bensch

Skivor

Alkaloid – The Malkuth Grimoire

Lämna en kommentar

ARTIST: Alkaloid
TITEL: The Malkuth Grimoire
RELEASE: 2015
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det blir alltid en himla massa prat om supergrupper när musiker som har sin huvudsakliga syssla i några andra band går samman för att skapa musik. Om jag är trött på dylikt snack så kanske jag inte borde recensera ALKALOIDs debutplatta eftersom det kommer bli en tornado av namedroppande, men det finns i alla fall i nuläget en risk för tjänstefel om jag inte recenserar ”The Malkuth Grimoire”. För detta, kära läsare, är till stora delar helt fantastisk musik.

Vi tar förutsättningarna först så vi får det avklarat. På trummor finns Hannes Grossman, bekant från bland annat NECROPHAGIST där han var med att tillsammans med gitarristen Christian Münzner (SPAWN OF POSSESSION) spelade på ”Epitaph” från 2004. En grym skiva. På bas hittar vi Linus Klausenitzer som lirar på sin, såklart, bandlösa bas i OBSCURA och i NONEUCLID tillsammans med bland andra gitarristen Morean som även sköter sången i ALKALOID. Med Danny Tunker från Aborted på gitarr är bandet fulltaligt.

Här finns en hel del talang och rätt mycket meriter för att förutsättningarna är rätt goda för att inte alltför mycket ska gå ner i närmsta dike. Egentligen spelar det mindre roll om medlemmarna lirar i andra band – det är ju ändå vad som presenteras här som är intressant.

”The Malkuth Grimoire” är en till stora delar helt magisk skiva. Så, nu vet ni det, haha! Det enda jag egentligen har invändningar emot är vissa stycken i sviten Dyson Sphere men i det stora hela rör det sig om radanmärkningar. Inte bara bjuds det på ypperliga spelinsatser från samtliga medlemmar – här står det gedigna låtmaterialet verkligen i förgrunden. Jag ber er speciellt observera det icketraditionella öppnandet av skivan. De flesta band vill ju öppna med en smocka. ALKALOID bygger nästan trevande skivan med Carbon Phrases inledning. Det fångar i alla fall min uppmärksamhet. Faktum är att bandet inte alls är rädda för att ogenerat skriva musik som drar åt den musik CYNIC har åstadkommit i sin andra hälft av sin karriär. Blev ni avskräckta nu? Bli inte det – det är det extrema som utgör lejonparten av musiken. Men ALKALOID är skickliga på att ställa ytterligheter mot varandra, och inser att det blir mer effektfullt att emellanåt dra ner på manglet.

Gillar ni musik med tyngd så tror jag att ni kommer uppskatta Cthulu – jösses säger jag bara. Blir ni inte till er över refrängens mer än lovligt köttiga sväng är något fel. Vill ni däremot hellre ha en låt som påminner om NECROPHAGIST så tycker jag att ni ska spana in Alter Magnitudes som förutom riktigt rytmiskt gitarrlir och blastbeats har grymt soloarbete och en refräng som får knogarna att vitna.

Ja, ni fattar – ”The Malkuth Grimoire” är en grym skiva som imponerar stort. Kolla in den.

Skivor

Theories – Regression

Lämna en kommentar

Artist: Theories
Titel: Regression
Release: 2015
Bolag: Metal Blade

Betyg: 8/10
Skribent: Martin Bensch

När ni hör Metal Blade nämnas tänker ni då på grindcore? Jag gör det in vilket fall inte det. Desto roligare då när de ger ut seattlemosharna THEORIES debutskiva ”Regression” och det går med lätthet att konstatera att de gjort en kanonrekrytering.

Hybriden death metal/grindcore är kanske inte den mest nydanande – det finns gott om band som är verkligt bra inom subgenren, men speciellt originella är de då inte. Om ni kan ha överseende med att THEORIES inte peakar på någon originalitetsskala så kommer ni i vilket fall upptäcka ett band som bjuder på en stunds kvalitetsrens.

Det går, som ni säkert redan gissat, undan mest hela tiden. Öppningsspåret Burnt Concrete är ett fartmonster som blästrar trumhinnorna skoningslöst. Likadant är det med Cycle Of Decay som föredömligt inleds med en inräkning av trummisen Joe på virveltrumman. Visserligen lirar bandet tungt emellanåt, men de drar aldrig ner på intensiteten, och det funkar alldeles utmärkt då skivan är en exemplarisk uppvisning i hur man skriver fokuserad, driven och genuint bra extrem musik.

Det finns tillräckligt med snygga finesser för att röjet inte ska bli statiskt i gitarristen Lees mer än lovligt feta riff. Trummisen Joe vet vad han sysslar med och, tack som fan för det, basen med Kush som traktör är fullt hörbar! Sången från Rick är lika grovt brötig och stundtals vredgat manisk som jag tycker att man ska förvänta sig av band inom subgenren.

Som debut betraktat är ”Regression” en käftsmäll av rang, och definitivt en skiva som gör att jag verkligen kommer hålla ögonen på bandet.

Live

Live: Morbid Angel

Lämna en kommentar

ARTIST: Morbid Angel
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 18 december, 2014

MORBID ANGEL är, alldeles oavsett hur man ser på klavertrampet ”Illud Divinum Insanus”, ett band med en bakkatalog som inte många band kan skryta med. Som ett av föregångsbanden i dödsmetallvågen från Florida i början av 1990-talet med skivor som ”Altars Of Madness”, ”Blessed Are The Sick”, ”Domination” och så jubilerande skivan ”Covenant” skrev bandet in sig i dödsmetallens Hall of Fame med besked.

1993 släppte bandet ”Covenant”, skivan som också är skälet till att bandet tröskat runt i Europa den senaste tiden, och de kör hela skivan från start till slut ikväll. Jag har alltid tyckt att även i fall låtarna håller en vanvettigt hög kvalitet så har produktionen alltid kännts aningen klen för låtmaterialet. Det behövde jag inte bekymra mig om i går kväll. Med ett fruktansvärt bra ljud lyfter materialet till än högre nivåer.

David Vincent är, tack och lov, en frontman av rang – vilket behövs då gitarristerna Trey Azagthoth och Thor Anders Myhren mest är intresserade av att oerhört frenetiskt lira på sina gitarrer. Faktum är att jag inte ser Azagthoths ansikte under hela konserten då hans mer än fullödiga hårman konstant döljer hans anlete. Hans och kollegans gitarrarbete är det dock inget fel på – det liras med en frenesi som verkligen imponerar, vilket även gäller trummisen Tim Yeungs insats. Hur människan är kapabel till att blästra trummorna och samtidigt helikopterbanga är en källa till förundran då MORBID ANGEL aldrig har gjort det lätt för sina batterister.

David Vincent har en karisma som är extremt tilltalande – spelskickligheten är en sak, men roligast är karlns höftvickande i exempelvis God Of Emptiness som trots att det inte är lika omfattande som typexemplet Flink i SOILWORK ändå får mig att dra på smilbanden. Det är inte mycket mellansnack, vilket är skönt då bandet väljer att lägga tonvikten på att framföra låtar istället.

Överlag imponerar MORBID ANGEL fruktansvärt på mig ikväll. Tajtheten i spelet är så otrolig att det inte hade gått att få in ens ett frimärke någonstans, och det märks att bandet verkligen har spelat ihop sig, och framför allt vet att låtmaterialet är starkt nog för att bandet inte ska behöva ta till så värst mycket mer kringparafernalia än de två fonder som flankerar scenen. Faktum är att publiken på KB mest verkar ta in att hela ”Covenant” spelas – det röjs nämligen inte alls i samma omfattning som man kanske hade förväntat sig. För egen del njuter jag från början till slut, och även om bandet hemskt gärna hade fått spela längre än de 75 minuter vi nu får, så räcker det rätt långt med att ha fått höra breaket i Lion’s Den med bara trummor och sång och Pain Divine som jag aldrig har hört live innan.

Jag har sett MORBID ANGEL tre gånger vid det här laget – konserten på KB igår var den mest imponerande hittills. Jag är oerhört glad att ha fått bevittna ett band som med stor ackuratess och våldsam frenesi fortfarande, trots många år i tjänst, levererar på detta vis.