Alla inlägg av Martin Bensch

Skivor

Broken Hope – Omen Of Disease

Lämna en kommentar

ARTIST: Broken Hope
TITEL: Omen Of Disease
RELEASE: 2013
BOLAG: Century Media

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När jag förra i september förra året kollade in DECREPIT BIRTH i New York var BROKEN HOPE ett av de andra banden som lirade den kvällen. Det var stor uppståndelse över att BROKEN HOPE hade startat upp igen. I alla fall tyckte de andra banden det.

BROKEN HOPE är ett av många band som efter en framgångsrik första sejour mellan 1988-2001 stötte på patrull, bland annat därför att bandets dåvarande trummis Ryan Stanek tyckte att det var en bra idé att ta pengarna för beställd merch och lägga i egen ficka och för att i likhet med så många andra death metalband ha svängdörrar för medlemmar på olika positioner.

Men nu är alltså bandet på banan igen – ”Omen Of Disease” är bandets första skiva sedan inte så framgångsrika ”Grotesque Blessings” från 1999. Har mycket förändrats? Ja, scenen ser ju väsentligt annorlunda ut – musikaliskt har dock inte mycket hänt i BROKEN HOPEs värld. Det är fortfarande plattan i mattan och brutal dödsmetall som gäller.

Jag måste dock undra – hade vi brytt oss om ”Omen Of Disease” om bandet inte hade haft sin historia att luta sig tillbaka mot? Att ha varit med så att säga i början av death metalscenen är, faktiskt, en stor del av varför detta band nu får så mycket uppmärksamhet. För musikaliskt finns det så många skivor som är synnerligen mycket bättre än denna.

Jag tycker redan efter 3 genomlyssningar att detta är, faktiskt, en ganska tråkig och stel skiva. Det räcker inte för mig att musiken är hård och brutal – har du inte låtmaterial som sticker ut så kommer jag att tappa intresset. Då hjälper det inte att sångaren Damian Leski har en synnerligen rå sångleverans. Hans sångstil blir förresten även den tjatig i längden.

Nä, jag tror ni förstår varthän det barkar? ”Omen Of Disease” är en skiva som inte skiljer sig från så många andra dussinskivor i dödsmetallträsket.

Skivor

Carcass – Surgical Steel

Lämna en kommentar

surgical-steelARTIST: Carcass
TITEL: Surgical Steel
RELEASE: 2013
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag vet inte vad ni tycker om själva tanken på att återuppväcka band som legat slumrande – för egen del är jag svårt skeptisk till detta fenomen då det oftast bara handlar om att leverera en alibiplatta för att sedan casha in på turnén och därefter lägga ner på nytt. Eller varför inte ta skräckexemplet framför andra –  AT THE GATES pågående eviga ”avslutningsturné”. Ja ni förstår att jag var djupt orolig och mycket skeptisk när jag såg att verkligt klassiska CARCASS nu minsann skulle komma med ny musik över ett decennium efter det att hårt häcklade ”Swansong” kom ut.

Nu känner jag att jag personligen vill ringa upp Jeff Walker och Bill Steer och be så mycket om ursäkt för att jag någonsin tvivlade på deras kapacitet att skriva musik som så fullkomligt dräper som låtarna på ”Surgical Steel”. Jag har svårt att se en enda svag låt på skivan – det skulle i så fall vara det som i vanlig ordning när det gäller mig onödiga introt 1985. Om det inte var för den lilla detaljen att den de facto är skriven just 1985.

Musikaliskt är detta en klockren platta om man uppskattade ”Necroticism – Descanting The Insalubrious” från 1991 och ”Heartwork” från 1993 då den är den solklart logiska musikaliska felande länken så att säga. Speltekniskt är detta ren mumma – Jeff Walkers fullständigt ljuvliga rasp till stämma kan jag inte få nog av just nu. Gitarrspelet från Steer är så brutalt bra att jag har svårt att tänka mig att jag får höra en mer avvägd yxattack detta år. Trumspelet från en av mina favoritlirare Daniel Wilding (även i TRIGGER THE BLOODSHED) är suveränt.

”Surgical Steel” är en skiva som rimligtvis kommer vara med på rätt många årsbästalistor när 2013 ska summeras. Sen måste jag faktiskt också säga att det är rent ironiskt att CARCASS öppnar för AMON AMARTH på stora delar av det bandets turné. Med en skiva som ”Surgical Steel” i ryggen plus bandets övriga diskografi kommer scenen inte att stå kvar när det är dags för huvudbandet att kliva upp. Och det, kära läsare, är inte mer än rimligt.

Live

Live: Aborted

Lämna en kommentar

ARTIST: Aborted
LOKAL: Lilla Vega, Köpenhamn
DATUM: 30 september, 2013

Det finns en faktor i att se ABORTED live som både är en förbannelse och en välsignelse: man vet vad man får. Jag har sett denna numera multinationella kader av dödsare ett antal gånger, och det som varje gång slår mig är att bandet alltid lirar tajt, och att det låter bra.

Så även denna kväll på Lilla Vega, den något mindre lokalen som ryms i Musikens hus på Enghavevej i Köpenhamn dit runt 300 har sökt sig, trots att det är måndagkväll: ljudet är väldigt bra, och bandet lirar tajtare än ett frimärke mot kuvert. Den ende kvarvarande originalmedlemmen Sven de Caluwe anför sitt band med stor pondus och sedvanlig aggressivitet. Det tar inte lång tid förrän stagedivandet drar igång.

ABORTED har inte direkt en ny skiva ute att promota – ”Global Flatline” kom ut 2012. Å andra sidan har den skivan hyllats av fans och kritiker samt att bandet självt tycker att den är en återkomst av rang. Jag håller med, men är det då inte lite snålt att bara köra en enda låt, The Origin Of Disease från det albumet? Jag måste nog säga det. Å andra sidan kan man invända att det är 10-årsjubileum för skivan som av många hålls som den starkaste i bandets diskografi – ”Gormaggeddon” som bandet kör inte mindre än tre låtar ifrån: Meticulous Invagination, Sanguine Verses och The Saw And The Carnage Done.

Men för att återkomma till faktorn jag beskrev i den öppnande paragrafen: man vet vad man får. Det finns såklart en risk i detta också. Att man upplever bandet som stelt i sin konsertsituation och kanske i värsta fall tråkigt. Nu lirar ABORTED tillräckligt bra, och har framför allt en imponerande bakkatalog av låtar att ta till, men det skulle kunna vara så mycket bättre, och då skulle bandet se till att ta sig ur den förbandsfora som det har ockuperat på de flesta gig jag sett med bandet.

Kvällens konsert är bra, men tar inte klivet över till att bli verkligt knäckande som jag vet att bandet har kapacitet till, och när jag gång efter annan tittar över på Mendel bij de Leij och konstaterar att han faktiskt ser för avslappnad ut kan jag bara konstatera att det lite grand är symptomatiskt för ett band som skulle kunna tillhöra eliten inom den tekniska dödsen – om de bara såg till att vässa vapnen lite vassare än vad de är idag.