Alla inlägg av Martin Bensch

Defeated Sanity – Passages Into Deformity

Passages into deformityARTIST: Defeated Sanity
TITEL: Passages Into Deformity
RELEASE: 2013
BOLAG: Willowtip Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Tyska tekniska brutaldödsmetallarna DEFEATED SANITY återvänder med ytterligare en rensmacka av depraverade mått i ”Passages Into Deformity”. Då vet ni, förhoppningsvis, att det är dags att spetsa öronen för detta gäng är ett av de mest konsistenta inom den extrema metallen.

Denna platta är nummer fyra i ordningen, och de tidigare alstren – ”Prelude To The Tragedy”, ”Psalms Of The Moribund” och ”Chapters Of Repugnance” – har alla visat på ett band som, likt många kollegor inom subgenren, inte är så intresserade av att återuppfinna hjulet som att förfina en redan fungerande formel. Därför är det mycket intressant att se att bandet nu vågar vidga sitt uttryck och inte bara stompa på i sedvanlig ordning utan bjuda på en betydligt mer varierad och därmed mer minnesvärd platta än vad man kanske hade förväntat sig.

Ett bra exempel på detta är magiskt bra och faktiskt sjukt svängiga Verblendung som på ett i det närmaste oroväckande intelligent sätt demonstrerar vad bandets musik handlar om – käckande tyngd, rejäla psykbrytspartier, gitarrer så brutaltjocka att man baxnar och sång så guttural att gomseglet imploderar. Och på tal om sång – Konstantin Lühring är bandets fjärde vokalist på lika många skivor. Om det märks? Inte ett jota om ni frågar mig då sångleveransen är, i vanlig ordning, precis så brutal som man vill att den ska vara.

Övriga insatser som är värda att nämna; ende kvarvarande originalmedlemmen, trummisen Lille Gruber, svarar för en prick så bländande uppvisning som han har skämt bort oss med på tidigare skivor, samt att bandet har lyckats styra upp en produktion som är synnerligen adekvat. Tummen upp för det mer än snygga omslaget signerat Toshihiro Egawa som bandet har jobbat med tidigare.

För oss som har lyssnat på DEFEATED SANITY innan så är ”Passages Into Deformity” ytterligare ett bevis på att bandet fortfarande är värda vår uppmärksamhet. För alla andra är skivan ett väldigt lämpligt ställe att börja utforska bandets musik på.

 

Witherscape – The Inheritance

ARTIST: Witerscape
TITEL: The Inheritance
RELEASE: 2013
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Här har vi ett band och en skiva som flugit under radarn fullständigt för mig. Inte förrän bloggkollega Susanne Johansson tog med Astrid Falls på en av våra fredagslistor upptäckte jag detta band.

Band och band förresten – WITHERSCAPE består av två personer, den mer än bekante Dan Swanö som trakterar all sång, trummor och keyboard på plattan och, fram tills nu, mer okände Ragnar Widerberg som lirar bas och gitarr på plattan. ”The Inheritance” är en verkligt bra platta. Jag har i stort sett blivit beroende, och har med stor svårighet slitit mig för att lyssna på andra skivor sedan jag upptäckte skivan. Här samsas nyfikenhet med en väl utvecklad känsla för det brutala  – skivan kan vara en av de mest variationsrika skivorna jag hört på mycket länge – och det märks oerhört väl att här har det lagts stor möda på att verkligen skriva gedigna låtar.

Skivan öppnar med Mother Of The Soul som både har ett skönt släpigt gung och ett härligt driv. Swanös rent ljuvligt mångsidiga pipa får också mycket utrymme (vilket gäller skivan igenom). Jag uppskattar verkligen hans growl lika mycket som hans fina rensång. Bandet vinner över mig direkt så när Astrid Falls kommer som andralåt är kapitulationen redan ett faktum. Här bjuds det på gitarrspel så fantastiskt bra att det inte går att stå emot. Det finns både en köttighet i Widerbergs spel när detta behövs, men också ett skirt och försiktigt anslag när detta tarvas.

Här finns också ett gäng starka refränger om vi nu ska använda oss av sådana termer när det gäller en progressiv skiva. Starkast är den i To The Calling Of Blood And Dreams. Dra mig baklänges vilken stämsång!

Jag kan verkligen anbefalla ”The Inheritance” om man gillar tung, svängig skönt doomig rock med growl och vill ha en skiva med stor variation. Då finns det knappt någon skiva som i år toppar denna makalösa skiva.

 

Live: Iron Maiden

ARTIST: Iron Maiden
LOKAL: Malmö Stadion
DATUM: 10 juli, 2013

Ett av världens mest väloljade maskinerier rullade i förrgår in på Malmö Stadion i samband med att turnén från 1988, Maiden England, till stora delar repriseras. Att det verkligen är fråga om ett maskineri som har sammanfogats till sista mutter blir extremt tydligt redan när scendekoren avtäcks strax innan bandet öppnar med Moonchild – för den är en av de mest estetiskt tilltalande dekorer som IRON MAIDEN har haft överhuvudtaget. Det polarliknande landskapet ser förbannat snyggt ut.

Bandets sommarsvängar i världen har, ofta, handlat om att plocka upp gammalt material. Det är säkert många som drar sig till minnes 2005 års turné med material enbart från de första fyra plattorna med en skön känsla. Men frågan är om inte denna turnévända är än bättre. För nu pratar vi om turnén bandet gjorde 1988 då ”Seventh Son Of A Seventh Son” hade kommit ut. Vi pratar alltså om plattan som rätt många, även undertecknad, håller som bandets absolut bästa.

Och jag kan inte säga att jag blev besviken av bandets konsert. Visserligen har en del låtar aningens för mycket bekvämlighetstempon i sig – mest är det Nicko McBrain som såsar till det mer än lovligt emellanåt. Men kolla på setlisten. Öppnar man en kvartett låtar som heter Moonchild, Can I Play With Madness, The Prisoner och 2 Minutes To Midnight då fattar ni att det är som att kruta in bollen från en meter i öppet mål. Ska jag hitta något fel, om det nu är rätt ord att använda, med setlisten så är det att bandet plockat med Afraid To Shoot Strangers, en låt från ”Fear Of The Dark” som, faktiskt, i jämförelse med det övriga materialet bandet spelar denna kväll inte håller måttet. Alls. Detta är dock en radanmärkning då IRON MAIDEN med all önskvärd tydlighet visar att ett gäng där flertalet medlemmars ålder närmar sig 60-strecket fortfarande kan sopa banan med betydligt yngre akter.

De kan göra det med benen fast förankrade i en låtkatalog att döda för, och en spelskicklighet som fortfarande är intakt. Det spelar då ingen roll att i stort sett ingen, med undantag för Adrian Smith, i bandet är cool, att musiken är den mest aggressiva, eller att Janick Gers försök till dans ser pinsamt ut mest hela tiden.

Kvällens absoluta höjdpunkter för mig är när bandet spelar Phantom Of The Opera en av de bästa styckena musik bandet har presterat, och det fullständigt episka tvålåtarssjoket Seventh Son Of A Seventh Son följd av The Clairvoyant. Det är gåshud rakt av.

Ni som ska se bandet i Stockholm imorgon har, det lovar jag, en mycket trevlig kväll framför er. För när IRON MAIDEN kommer till Sverige och spelar på detta sätt – då är det fest.